Tack!

Tack alla fina människor där ute! Tack så mycket för era kommentarer!

Jag fick idag reda på att han har träffat en ny undertiden vi var tillsammans. Under tiden vi försökt skaffa barn. Har ingen anning om hur länge det har pågott, men de känslor jag har förstått att han har utvecklat för henne, gör man inte på två veckor. Och det är så lång tid sedan han gjorde slut med mig. Det gör så ont i hela mig. Undertiden jag genomgick behandling, var han med henne.

Jg trodde inte jag kunde gå sönder mer än jag redan gjort. Men det gör så ont nu så jag vet inte hur jag någonsin ska kunna läka.

Jag kommer sakna er alla!

The End

Nu stänger jag ner; ”Drömmen om det mest naturliga”.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva det jag nu kommer att skriva. Om mitt hjärta blödde innan så är det sönder nu. Mitt hjärta gick i tusen bitar och kanske att jag har styrkan att plocka upp bitarna i framtiden, men inte nu.

Min sambo lämnade mig för två veckor sedan. Drygt en vecka efter vårt 3dje IVF försök. Det kom som ett slag i magen, jag tappade andan…. Jag hade ingen aning om att det ens var dåligt.

Jag älskade honom så mycket, jag trodde vi var så lyckliga. Jag förstår fortfarande ingenting och kan inte alls förstå hur jag inte kunde se några tecken. Jag har analyserat, funderat och tänkt. Vad hände, när hände det? Fanns det tecken, men jag inte ville se dem? Men svaret är samma varje gång, det fanns inga tecken, jag såg inget. En dag vaknade bara mr.. H upp och hade inga känslor kvar för mig.

Mitt liv började gunga en söndag, då han sa att han tyckte vi tappat gnistan. Att det blivit för mkt barnsnack och hundsnack. Att vi glidit ifrån varandra. Men han gjorde inte slut. Han älskade fortfarande mig sa han, han ville jobba på det. Två dagar senare, på tisdagkvällen kom orden som fick mitt liv att vändas upp och ner, som fick mig att tappa andan, som fick tårarna att aldrig vilja sluta rinna, som slog sönder mitt hjärta. Han hade inga känslor kvar, han ville inte mera……

Jag åkte hem till mina föräldrar på onsdagen, jag har aldrig gråtit så mycket. Jag hade inte bara förlorat han som jag trodde var mannen i mitt liv, han jag skulle leva med resten av mitt liv, jag hade även förlorat min bästa vän, det finaste i mitt liv.

På söndagen kom jag tillbaka och då delade vi upp sakerna, skrev över kontraktet på mig och han flyttade ut. Fyra år avslutades på fyra dagar…..min sorg är total.

Jag vet hur det är att länga efter ett barn och jag vet att ni alla kommer kämpa så länge ni orkar. Men glöm inte varandra. Jag hade hellre levt barnlös men med min fina H, än utan honom. Men nu hade jag ingen chans att förklara det, att ta det lite lugnt med min längtan efter ett barn tillsammans med honom.

Jag vill fortfarande ha en familj en dag. Men det är inte barn jag sörjer nu. Jag ville inte ha barn för sakens skull. Jag ville ha barn tillsammans med H. Nu kommer jag aldrig få det. Kanske att jag en dag träffar en annan man som stjäl mitt hjärta….. Men just nu känns den dagen långt borta.

Jag önskar er alla lycka till!

Kram

Dagarna går....

Dagarna går, och ibland känns det faktiskt lite bättre. Men jag kan fortfarande börja gråta när som..... Det gör fortfarande ont i mig och känslan av ensamhet har satt sina klor i mig.

Jag vill bli stark igen och känna att jag klarar detta. Framförallt vill jag få bort smärtan som då och då utan förvarning borrar sig in i mitt hjärta och får tårarna att rinna....

Jag vet inte vad det är som gör så ont. Jag tänker inte så mycket på vårt misslyckade försök längre.... Men när som på dagen kan jag bli ledsen och då känner jag mig ensammare än någonsin.... och det gör så mycket ondare då....

Idag åker jag till sälen.... och jag som hade såna problem med hur jag skulle göra om jag var gravid.... Det hade varit ett lyxproblem.....

Tårarna rinner

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....

Så ont....

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......

En paus.....

Nu tänkte vi lägga barnverkstaden på hyllan ett tag. Dra oss tillbaka och slicka såren, läka....

En klok mamma sa till mig; "när kroppen går sönder av all smärta, har man någon kropp kvar till längtan då? Har man någon kropp kvar till det man redan har, det man inte vill mista....."

En helt ny värld kommer öppna sig för oss nu, med privata försök. Kostnader och ännu mera press. Men innan dess vill jag läka.....

Min hjärta skriker av längtan efter ett barn. Egentligen vill jag sätta igång med ett nytt försök imorgon.

Men jag måste hitta mig själv igen. För numera, när andra lyckas, handlar det inte om deras lycka. Utan om min olycka över att misslyckas.

Ta mig inte fel alla ni underbara som läser denna blogg och vars bloggar jag följer. Jag missunar inte någon annan deras graviditet. Men istället för att glädjas åt er, gråter jag över mitt eget misslyckande..... Jag vill inte vara sådan, jag vet inte när jag blev sådan. När allt började kretsa bara kring mig... Men därav måste jag vila, hitta mig själv igen....

Jag vill inte vakna upp en dag och undra vart mitt liv tog vägen... Att de senaste åren bara har handlat om nedräkning till behandlingens början, klockslag att ta sprutor, väntan, mensen, tårar....

Ta mig inte fel, jag vill ha barn. Jag kommer göra allt som krävs för att en dag ha ett mirakel i magen. Jag vet att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid än vi trodde. Men däremellan måste jag lära mig att leva mitt liv.

Nu ska jag läka min kropp och njuta av allt det fina jag har runt omkring mig.

Tusen tack alla ni som har hejat på mig och funnits där när jag misslyckats, ni är guld värda!

Ingen plan B...

Det gör så ont att veta att det inte gick denna gången heller. Nu måste vi vara en av de paren där statistiken för att lyckas sjunker. Vi har gjort tre IVF utan att bli föräldrar....

Rädslan slingrar sig runt min kalla kropp och jag får svårt att andas. Hjärtat blöder. Tänk om jag aldrig kommer bli mamma.... Tänk om vi aldrig lyckas bli föräldrar. Jag har ingen plan B. Jag har inga planer på att adoptera eller leva utan barn. I min värld har det alltid funnits barn, jag har alltid velat haft barn. Jag kan inte ändra på den önskan, jag kan inte kompromissa här.

Jag vet att man inte får allt man önskar sig, men snälla låt mig en dag få ett litet mirakel. Det är min största önskan.

Jag har alltid blivit glad över att läsa "succe-historier" om såna som har försökt länge och sedan blir gravida via IVF. Men det hjälper inte längre. Det hjälper inte längre att läsa om de som försökt, försökt, gått igenom IVF och numera hör små fotsteg i hemmet. För det är inte jag, det är inte vi. Tänk om jag aldrig blir mamma.... Jag får svårt att andas av den tanken, jag mår illa. Det gör så ont....

Det är över....

Nu är det över. Tårarna trillar och trillar och hjärtat blöder. Vi trodde verkligen på denna gången. Men inte denna gången heller. Mina ögon är helt uppsvullna av alla tårar.... Jag vet inte hur länge till jag orkar..... Denna smärta, denna längtan, denna väntan.....

Det blev inget pyre denna gången. Jag fick blödning på dag 11. På första IVF'et fick vi blödningen på dag 10. Jag hoppades nu....men hjärtat får fortsätta värka och längta eller tag till.....

Dåliga besked....

Av alla 13 äggen vi fick var det inget som kom till frysen. Efter tre IVF har vi inte fått ett enda till frysen.... Efter tre IVF ligger hoppet hos pyret som jag ruvar på nu, sen kommer det kosta en massa massa pengar.

25.000sek för ett försök.
50.000sek för ett trepak.
Det är sjukt. Förstår inte varför de ska ha så j-vla mkt pengar. För att vi som har svårare att få barn, gör vad som helst?

---------------------------------------------------------

Ruvdag 10 - Nu har jag ruvat längre dagar än det är kvar av ruvtiden... Idag har jag nästa inte känt något alls.

Ruvdag 8 och 9 molade det lite fram och tillbaka hela dagen.

Skidor?

Jag har testdag den 16de. Den 18de ska vi till sälen med jobbet.

Om jag mot förmodan testar negativt tycker jag det är ett ganska bra sätt att försöka ha lite kul.

Om jag testar positivt så vet jag inte hur jag ska göra. Kan man riskera missfall genom att ramla i backarna? Jag är absolut ingen erfaren åkare. Brukar åka röda backar och ramlar lite då och då.... Vågar man riskera efter 3 IVF'er?

Jag kan inte dricka och inte bada bubbelpool. Jag sörjer inte något av det om jag skulle vara gravid. Men frågan är om jag verkligen ska med då.

Det stora problemet är att jag måste bestämma mig på måndag.

Så frågan är om jag ska gå in med inställningen att jag plussar och tacka nej. Eller om jag ska gå in med inställningen att jag testar negativt och tacka ja......

Ruvdag 6, 7 och 8

Ruvdag 6 kände jag ingenting.
Igår på ruvdag 7, så började känna av lite lite molvärk.
Idag, ruvdag 8, har dagen börjat med molvärk i magen.

Igår hade vi vänner på besök och jag glömde helt bort att ta mina vaggisar kl. 21.00 som jag ska. Kl. 23.50 kom jag på att jag missat att ta den. Jag hoppas inte dessa tre timmar påverkar negativt....

Nu håller jag bara tummarna för att det är något som växer där inne.....

Ruvdag 5

Denna väntar, denna längtan

Det här gången går ruvningen saktare än någonsin.... Dag 5 bara, känns som det redan gått 18dagar. Inga större känningar idag, men antar att pyret antingen har fastnat eller är borta. Jag antingen är gravid eller inte gravid....

Min vän börjar oroa sig för förlossningen.
Jag oroar mig för att inte bli gravid, aldrig få uppleva oron över förlossningen.

Jag längtar så efter att få ett plus, jag längtar så hjärtat blöder efter att få känna sparkarna mot min hand när jag lägger den över min växande mage. Jag längtar efter förlossningen, att få känna lukten av ett nytt liv på mitt bröst. Jag längtar efter små fotsteg i vårt hem, jag längtar efter att stå i regnet helt genomblött tillsammans med andra föräldrar och titta på när vårt mirakel spelar fotboll.....

Ruvdag 4

Idag har jag inte känt något alls i magen. Däremot så tror jag att jag hade kramper eller liknande inatt. Anledningen till att jag tror är för att jag inte riktigt var vaken och idag vet jag inte om så var fallet eller om jag drömde det? Men det gjorde ont iallafall.

Jag har även träffat min vän som har två månader kvar och jag avundades hennes mage mer än jag trodde var möjligt.

För mig känns det så otroligt att barn faktiskt blir till och födds. Så enkelt, så naturligt. Men så svårt för oss. Att jag en dag ska stå med en mage, lägga handen på denna och känna sparkar av mitt och min sambos mirakel. Det känns....konstigt, så svårt... Jag längtar, jag önskar, jag hoppas, jag ber, jag väntar....

Ruvdag 3

Jag slängs mellan att ena stunder glömma bort att jag ruvar och andra sekunden bli livrädd för ett negativt resultat. Jag tror jag har blivit lite väll "kaxig" efter vårt plus, jag har bara sett ett plus framför mig, inte haft tankara på att det kanske inte går denna gång.

Så jag vet att jag kommer falla flera våningar hårt ner mot asfallten om inte pyret har klamrat sig fast där inne.

Första gången jag gjorde IVF, hade jag alla möjliga känningar. Ömma bröst och mol i magen. Det blev som vanligt negativt då.
Andra gången kände jag absolut inget, förens några dagar innan testdag. Och då fick jag plus.
Denna gången, så kallad 3dje gången gillt, har jag haft lite känningar i magen från och till. Jag vill inte känna något, vill bara bli gravid....

Ruvare

Idag är jag åter ruvare. Ett fint litet pyre fördes in i mig. Nu håller vi tummarna så hårt för att detta lilla pyre vill stanna.

Att jag fick sätta tillbaka ett embryo idag är det viktigaste! Vi fick 13 ägg, åtta av dessa var tillräckligt mogna för att befruktas. Tre av dessa befruktades. Ett delades perfekt och sattes in idag. De andra två hade inte delat sig som de skulle, så de var inte frysningsbara ännu. Men de skulle fortsätta odla dem till måndag, så kanske....

Men som sagt, det blir bara ett extra plus. Det viktigaste för oss var att vi fick en chans nu.

Den här gången har allting varit mycket lättare/lugnare/mindre oroligt.... Vet inte vad det beror på riktigt....

Kan bero på att vi plussat och därmed faktiskt vet att vi KAN bli gravida... Innan handlade mycket av oron om att vi kanske inte kunde bli gravida. Men nu vet vi att det går.....

Testdag den 16de mars, håll tummarna lite extra för oss nu :)

Äggplock

Igår var det äggplock. Då kom jag ihåg varför jag tidigare fasat så mycket för den dagen. Så mycket smärta. När jag kom hem kändes det som jag hade gått 18 ronder mot någon mycket bättre än mig. Jag kände mig blåslagen, mörbultad, helt borta. Jag kunde knappt röra mig.

13 ägg blev det. Tycker det är svårt att avgöra om det är ett bra resultat. Det vet jag först när jag får reda på om någon/några blivit befruktade. Om inga befruktas är det ju ett helt uselt resultat. Men jag tror på att det finns något litet guldägg bland dessa 13.

Första gången fick vi ett ägg. Då var vi riktigt nervösa.
Andra gången fick vi ut sex ägg. Då slappnade vi helt av. Om vi kunde få ett ägg att befruktas kan det ju inte vara några problem med sex stycken tänkte vi. Endast ett av dessa sex, var tillräckligt bra för att befruktas. Så man vet aldrig.... Men som sagt vi är hoppfulla : )

Jag är ledig idag också. Egentligen skulle jag kunna jobba. Men då alla är på denna säljdagen och alla tror att jag är sjuk, så passar jag på att vara hemma och ta det lugnt. Det kommer bli så mycket frågor annars. Men jag har så svårt för att slappna av. Har så svårt att vara ledig när jag vet att alla andra jobbar och jag ändå är tillräckligt pigg för att kunna jobba. Men idag ska jag försöka, jag ska krypa ner i sängen igen och sätta på lite criminal mind avsnitt och bara slappna av..... Ska försöka...

Nervöst...

Jag var på ultraljud idag. Den största blåsan var var över 20 (är det mm?) Det hade inte kommit så många blåsor. Hade bara 4 på ena sidan och 5 på andra. Får hoppas att det är ägg i dem alla och att jag inte ägglossar innan. Läkaren sa att det tyvärr finns en risk för det, även om den är liten. Speciellt då min största blåsa var så stor. Men nu hoppas jag att jag inte ägglossar innan, att allt går bra. Äggplock är planerat på onsdag, om allt går som det ska...

Så snälla håll tummarna för att det går bra nu, att jag får ut många fina ägg. Eller åtminstonde ett fint ägg som vill stanna där inne länge, länge.....

Jag berättade för chefen idag också. Han tog det bra. Men jag grät efteråt. Jag kände mig så utanför, så annorlunda och så krånglig....

Han var helt okey med att jag inte kom på onsdagen, jag kunde även ta ledigt på torsdagen om jag ville. Jag sa själv att jag kunde komma på torsdagen. Han sa att han inte kunde göra bedömningen, för han vet inte hur jag mår dagen efter. Men jag ska tänka på att det är "rock'roll" på kontoret, så det kommer vara livat. Han skulle inte berätta vidare, han skulle säga att jag var sjuk. Men då är det ju konstigt om du kommer pigg på torsdagen, fortsatte han. Sen hörde ju faktiskt onsdagen och torsdagen ihop. Onsdagen skulle ju vara en del förberedande inför torsdagen... Ja ja, jag skulle tänka efter och göra som jag ville. Jag kunde ju även jobba från stockholms kontoret. Men då det är en stor "sälj-dag" vi har så kanske det blir lite ensamt för mig själv på det kontoret.....

Det var därför tårarna kom, för att det ibland känns som ett handikapp. Jag skulle vilken dag som skita i jobbet för att göra allt för att få barn. Men jag kände mig så utanför, så annorlunda och så besvärlig....

Lycklig....eller olycklig.....

Min kropp och jag kommer inte speciellt bra överens. Jag var på VUL idag och det hade inte hänt så jätte mycket. De fick ta ett nytt blodprov på mig så får jag veta senare idag om jag ska höja dosen eller inte och så ska jag på återbesök på måndag igen. Börjar bli ganska trött på att pendla mellan stockolm och uppsala...och börjag bli trött på min kropp som är så annorlunda....

Jag har varit lycklig de senaste dagarna. Verkligen känt mig lycklig. Jag känner mig nöjd med vad jag har nu och hoppfull inför framtiden.

Jag är nöjd med vår underbara lilla BernerSennen valp vi har som gör mig glad flera gånger varje dag.
Jag älskar vår nya lägenhet, som vi flyttade in i för några veckor sedan.
Jag har en helt underbar sambo som jag älskar över allt annat.
Jag är hoppfull inför framtiden och att en dag stå med ett mirakel i famnen.

Men bredvid denna lycka känner jag mig så okvinnlig. Jag pratade med en kompis som har två barn redan. Hon har precis fått missfall, precis i början. Hon ville inte ha något mer barn nu ändå.

Att prata med henne fick mig att börja tänka på hur annorlunda jag är. De flesta människor kan få barn helt naturligt, det bara händer. När de vill det och när de inte vill det. För mig händer det aldrig...

Jag fick ett mess från min sambo häromdagen där det stod att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Jag blev jätte glad, men tillsammans med den glädjen jag kände tänkte jag: "hur kan jag vara det...."

Jag är bara hälften kvinna, hur kan jag vara det bästa som hänt honom? Kommer han verkligen orka fortsätta så här hur länge som helst? Han kan få en ny tjej utan problem. Varför skulle han vilja stanna hos mig.... Jag har extra humörsvängningar, inte bara när man har mens som andra normalt har, utan när jag tar alla dessa sprutor flera gången om dagen. Jag flippar ut och gråter liter varje gång mensen kommer. Flera gången därimellan går hjärtat sönder lite till när jag påminns om hur mycket jag vill ha ett litet mirakel, men det inte går...

Avbryta......pust....

Tack för era fina kommentarer, jag vet inte hur jag ska göra ännu. Den enda lögnen jag kan komma på är helt enkelt att jag "blir sjuk". Men jag är ju så sjuuuukt dålig på att ljuga. Så jag vet att jag bara kommer ligga hemma med ångest för att jag ljugit. Kolla vilket fin människa jag är : )

Jag tänker iallafall vänta med att ta beslut om huruvida jag ska säga sanningen eller ljuga till efter undersökningen imorgon. Just nu är jag ändå nojig över att vi ska behöva avbryta detta försök. Igår kväll fick jag lite lite mens, eller rosa på pappret när jag torkade mig. Fick även det i eftermiddags. Känns inte som att det kan betyda något bra. Men men, orkar inte oroa mig, det kommer jag få göra så mycket ändå om vi inte behöver avbryta. Jag får ta mötet som det kommer imorgon, måste vi avbryta tänker jag fylla mig med alkohol på kvällen och tycka synd om mig då.....

Berätta för chefen?

Jag är mitt uppe i sprutorna, ska på första VUL på fredag, då antar jag att jag får reda på ett preliminärt äggplocksdatum. Kommer inte ihåg hur länge jag brukar spruta. Jag är lite nojig över att det kommer bli redan nästa vecka. Nästa vecka har vi konferens onsdag och torsdag, 50mil bort.

Jag vet inte vad jag ska komma upp med för lögn, om det skulle bli äggplock någon av dessa dagar. Eller om de bara planerar in en tid för VUL onsdag eller torsdag nästa vecka. Jag vet inte om jag ska komma upp med en lögn eller om jag ska säga sanningen. Han, min chef, vet inte om något alls, bara att vi fått MA, men inte att vi haft några problem...

Jag har inte det minsta förtroendet för min chef, och det skulle inte förvåna mig ifall han sa att jag måste gå på konferensen ändå, och att jag får strunta i behandlingen. Speciellt om det bara blir VUL.... Eller låta mig hoppa denna konferens, men läxa upp mig med att det är dåligt att jag missar denna. Vad skulle ni gjort? Har ni berättat för er chef?

Äntligen! :)

Mensen är här! :) Har nog aldrig tidigare blivit så glad för att få den. Ett stort leende spred sig över mina läppar.....

Imorgon börjar jag med sprutorna. Ska bli så spännande, då jag ska använda helt andra mediciner denna gången. Jag har innan bara använt Puregon. Men nu ska jag använda Gonol F och Menopur. Så det är ingen spruta jag kan ta på en toalett i en sunkig bar längre... Här ska blandas ordentligt och ärligt talat är jag SKIT nervös. Jag kommer inte alls ihåg allt hon visade mig när jag var där för snart en månad sedan...

Men jag hoppas det gör susen med fler mogna fina ägg. Men visst är jag även lite nervös över att det inte alls ska passa mig. Puregon har inte gett många ägg alls för mig. Men däremot har jag alltid fått ett ägg befruktat och återfört. Det är ju kvaliten och inte kvantitetn som räknas....

Men jag håller tummarna denna gången. Jag vill bli så där gravidlycklig igen :)

Efterlängtad

Nu vill jag att min mens ska dyka upp så att jag kan sätta igång och bli gravid :)

Självklart, så dum som jag är, så hade jag lite lite hopp om att det kanske kunde ske ett mirakel denna gången och jag skulle bli gravid naturligt. Men självklart blev det negativt på stickan.....hur kunde jag tro något annat.

Så nu bara väntar jag, mensen BORDE dyka upp till helgen. Men min mens lever i och för sig sitt egna liv....

Att inte ha barn....

Jag var på ett kundevent hela helgen och allt konversationerna handlade om var deras barn. Hur mycket de saknade dem, de söta sms´en de fick när de var hemifrån, de första stegen, första orden. ALLT handlade om barn.

I början försökte jag hänga med i konversationerna där jag ställde följdfrågor samtidigt som jag hade mitt största leende till hands. Men efter flera timmars mingel, där jag förstod att jag alltid kommer vara utanför så länge jag inte får ett litet pyre att vilja stanna, så tröttande jag.

Jag tog baren till hjälp och ju mer klockan blev desto längre från barnämnena kom vi.

Så är det hela tiden i samhället, allt handlar om våra små barn. Vilket jag förstår, för det är det finaste som finns. Det är ju därför jag så gärna vill ha ett litet mirakel.

Men utan barn blir man nästa lite utanför tycker jag. Jag fick en utskällningen av min nya granne att jag hade gått med vår hund genom den gemensamma gården (där det för övrigt inte står någon skylt om att man inte får gå med hund) och han hade kissat. Han ville inte att hans barn skulle bli sjuka. Så hädanefter var jag tvungen att ta hissen ner med min hund om jag inte kunde kontrollera honom. Sånt kunde ju inte jag förstå för jag hade ju inga barn, utan bara en usel hund....

Motgift mot barnlängtan...

Att bli gravid var som att ta en spruta med motgift mot den längtan (smärta) som gräver sig djupare in i hjärtat varje dag.

Jag har mått bättre nu, kan tom gå på IKEA utan att smärtan blir outhärdlig. Jag vet att jag kan bli gravid, så därav har jag kunnat slappna av och leva som en "vanlig" människa gör. Tårarna trillar av skratt, tårarna trillar av olycka, handen i bordet av ilska, mumlande ord av irritation, men alla dessa känslor utan att det har med barnlängtan att göra.

Men nu tror jag att motgiftet sakta håller på att sippra ut... Längtan gjorde sig påmind idag. Tankarna har vandrat iväg till de bekanta som ska ha tillökning strax innan sommaren. Hur fina deras magar måste vara nu. Den första sparken kommer snart komma... Blickarna har sakta sökt sig till de oerhört vackra kvinnorna som sitter på fiket med magen i fokus... Jag ska inte ljuga. Jag blir jätte avundsjuk. Men det betyder inte att jag inte unnar dessa människor deras graviditet.

Vi flyttade i helgen. Jag har redan stött på en hel del grannar. Jätte trevliga, med så söta barn. Bland de första frågorna är;

- Har ni barn?
- Nej, svarar jag.
- Bara en liten hund alltså?
- Ja, svarar jag....

Fertilitetsproblem? - Ät dig gravid

Ny forskning visar att kosthållningen är en vanlig orsak till infertilitet. Och enligt gynekolog Bjarne Stigsby finns ett enkelt och mycket effektivt sätt att råda bot på barnlösheten. Man kan helt enkelt äta sig gravid - helt utan någon hormonkur... Nyckeln är att äta mindre sött och kolhydrater. För mycket av de varorna kan nämligen leda till alltför höga insulinhalter i blodet, vilket i sin tur kan påverka äggstockarnas funktion och minskar fertiliteten.
...var sjunde kvinna har så hög insulinnivå att det är den direkta orsaken till att de har problem med att bli gravida, rapporterar han.
...när kvinnorna sedan har levt efter dessa kostråd i ett par månader, kan vi se en markant förändring i deras insulinnivåer. De får då oftast en normal menstruation och ägglossning - vilket därmed banar väg för att de kan bli gravida, sa Bjarne Stigsby.

http://www.alltombarn.se/villhabarn/fertilitetsproblem-at-dig-gravid-1.24714

Sånt här får jag ångest av. Jag är inte överviktig, men jag är ett riktigt "sockermonster". Jag älskar allt sött.... Om jag slutar med detta underbara, himmelska som tar mig till högre höjder allt för ofta...kan jag bli gravid då..... Och detta utan att proppa min lilla kropp full med hormoner, utan att behöva sära på benen för nya människor flera gånger i månaden....

Följdfrågan blir, varför har inte läkarna kollar min insulinnivå?

Jag ska fråga nästa gång. Dessvärre dröjer det några veckor till innan jag får äran att hoppa upp i den läckra stolen.... Om någon ska till läkaren snart, kan ni inte fråga?

Drygt en månad efter MA...

Idag är det drygt en månad sedan jag fick MA. Om det gått som jag hade velat hade jag varit lite rund om magen nu... Men det gjorde det inte.

Jag längtar tills jag får sätta igång med behandling igen. Men det dröjer nog runt två veckor innan mensen kommer. Så jag fortsätta vänta....

Men samtidigt mår jag mycket bättre nu. Bättre än när jag är mitt uppe i behandling. Jag vet inte varför.....men jag tänker inte barnlös varje dag, hjärtat gör inte ont varje dag längre. Jag kan gå på IKEA utan att bli ledsen över att det kryllar av barn, barnvagnar och stora magar. Jag kan t.o.m gå förbi barnavdelningen utan att det känns som en liten del av mitt hjärta går sönder.

Jag tror jag mår bättre nu för att jag faktiskt har kunnat plussa. Nu vet jag att jag faktiskt kan bli gravid. Innan var oron extremt stor över att jag aldrig skulle kunna få det där magiska plusset på stickan....

Blog-award!

Jag har fått en blogaward av Popcorn, tack snälla fina! :)



Med en award följer ansvaret att följande saker uppfylls:
A: Kopiera awarden på er blogg! - KLART!
B: Länka till personen som gett dig awarden! - DONE!
C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv! - KOMMER NEDAN
D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge en award till! - SE NEDAN
E: Länka till deras bloggar! - DET ÄR KLART!
F: Lägg en kommentar i deras blogg om att du gett dom denna award!

7 "intressanta" fakta om mig...
Jag har världens finaste BernerSennen valp hemma :)
Jag är extremt tävlingsinriktad och är därmed en extremt dålig förlorare.
Just nu hatar jag att jobba och skulle helst vilja vara hemmafru ; )
Jag har varit i Australien på två ganska långa rundor, och älskar detta land!
Jag har ganska svårt för att prata om mig själv, men desto lättare för att lyssna på andra.
Jag är usel på att laga mat!
Jag kan inte se en film mer än en gång.

Jag har inte varit i bloggvärlden så länge så följer inte så många bloggar. Men några av de jag följer vill jag skicka vidare denna award till, med en liten motiviering.


Resan till plusset. Joanna, du känns som den mest ödmjuka människa jag har "träffat". Du har det jobbigt men orkar bry dig och stötta andra.
Livet hos oss. Pi, du är en av de första som skrev på min blogg. Du är alltid så positiv, jag skulle ofta vilja ha lite av din positivitet :) Du skrev både när jag gjorde behandlig, när jag plussade, när jag såg hjärtat slå och när jag fick MA. Du är osjälvisk och stöttande, hoppas jag kan göra samma för dig.
PoPCOrn. Jag har inte läst din blogg så länge. Men tycker den är jätte kul och läsa då vi verkar vara så "lika". Båda har PCO, trivs inte på jobbet, älskar ostbågar och har extrem beslutsångest :)
Innan du fanns. Din blogg var den första jag läste inom denna kategori. Jag började läsa din blogg precis innan du plussade. Man blir berörd av din blogg och du har gett styrka!
Vår resa med IVF som sällskap. Du verkar vara en helt underbar tjej. Du skriver och stöttar och du är även den som införlivar hopp, då du äntligen har fått uppleva det finaste mirakel som finns :)

Jag önskar er alla och alla andra som sitter i denna situation all lycka till! Kram på er!

If I fail and I give up...do you think I ever gone get up?

Den här helt främmande människan inspirerade mig. Min sambo visade mig detta klipp och det fick mig att tänka. Jag vill inte ge upp, jag kommer inte ge upp. Ger jag upp så kommer jag aldrig få det jag mest av allt vill ha.... Vi kommer försöka tills vi lyckas. Det kommer kosta oss några liter, blod, svett och tårar....och antagligen lite pengar. Men den finaste dagen man kan tänka sig kommer vi stå med vår bebis i famnen och vara lyckligare än någonsin!

Sometimes in life you fall down and you feel you dont have the strength to get back up. Do you think you have hope? Because I tell you, Im down here, face down and I have no arms and no legs. It should be impossible for me to get back up but its not. I will try one hundred times to get up and if I fail one hundred times. If I fail and I give up...do you think I ever gone get up? No! But if I fail and try again, and again and again.... But I just want you to know its not the end. It matters how you gone finish, and you gone finish strong. And you will find that strength to get back up....

Farbror doktorn...

I fredags var jag tillbaka på uppsala akademiska. Usch vad det inte var kul. Tårarna var så nära. Jag trodde aldrig jag skulle behöva se dem igen....

Jag fick dock en jätte bra läkare som verkligen ville förstå och gjorde att jag fick känslan av att han ville göra allt för att hjälpa oss.

Allt såg bra ut efter missfallet. Slemhinnan och äggstockarna var tillbaka som vanligt igen. Jag ska börja nästa behandling när jag får nästa mens. Frågan är bara NÄR den kommer. Då jag har PCO, så kan den ju vara lite oregelbunden. Men förhoppningsvis om kanske tre veckor..... Nu får jag bara leva tills dess....

Vi ska ta lite annorlunda mediciner denna gången för att förhoppningsvis få flera ägg. Det betyder att jag kommer behöver blanda två mediciner varje kväll.... Men jag är bara glad att de verkar bry sig så mycket att de gör något annorlunda för att förhoppningsvis få ett bättre resultat. Sen, precis som doktorn sa, så är det inte kvantiteten utan kvaliteten som är det viktiga. Som i så mycket annat.... :)

Symtom för en PCOare kan vara blandannat ökad kroppsbehåring och övervikt. Nu har jag inget av dessa. Ibland undrar jag dock om det kanske inte hade varit bättre att vara överviktig.... Jag har läst många artiklar om PCOare som varit överviktiga och gått ner i vikt och genast blivit gravida. Jag har inte så många kilo att gå ner, jag skulle kunna gå ner 2kg eller så. Men tror inte det kommer hjälpa mig i mitt barnaskaffande...

Det är så frusterande att inte kunna göra något annorlunda. Jag skulle kunna göra vad som helst om det hjälpte mig att bli gravid.
Som att sära på benen inför fritt främmande människor med jämna mellanrum..... : )

Snart tre år....

Vi har försökt ett tag nu, med barnaskaffandet. Vi började försöka hösten 2007. Shit vad länge sedan....tiden har bara sprungit iväg. Trots att det har varit jobbigt som f-n så förstår jag knappt att det har gått så lång tid. De flesta blir gravida inom några månader. I höst har vi försökt i tre år!

Under dessa tre år har vi hunnit med ungefär 6 månader "själva", utredning sen tre omgångar med Pergotime och tre omgångar med Puregon. (tog ungefär 1 år, det var vad vi pysslade med 2008). Första halvåret på 2009 gjorde vi fyra inseminationer, varav en fick avbrytas. Sista halvåret gjorde vi två IVF, varav den sista ledde till ett plus.

Kan ni förstå vilken lycka det var.... Efter alla dessa hormonbehandlingar och inte ett tillstymmelse till plus. När jag skriver ner allt detta undrar jag om vi kanske inte ska lägga ner. Efter så lång tid och så mycket hjälp, man kanske bara borde ge upp?

Men jag kan inte ge upp och jag kommer inte ge upp. Det sjukaste av allt är att efter mitt missfall så undrar jag om jag kanske kommer kunna bli gravid naturligt nu. Nu kanske min dumma kropp har fattat vad den ska göra! Hur man gör!

Jag har inga problem med att få hjälp att bli gravid, om det är det som krävs. Men jag undrar själv hur jag kan vara så dum att jag faktiskt ens kan ha dessa tankar i huvudet efter så mycket hjälp redan.

En sista grej, att jag mår skit ibland, att det ibland gör så ont i hjärtat att jag tror att jag håller på att gå sönder, att jag kan tycka det är jobbigt att träffa andra med stor mage, att jag bli avundsjuk på de som blir gravida så lätt....att jag har alla dessa egoistiska känslor ibland. Jag tycker det är okey, så länge man inte varit i just mina kläder och upplevt det just jag går igenom, så får man inte säga att det inte är det!!

Blir drömmar sanna?

Så rastlös om dagarna och om nätterna, för fortfarande drömmer jag om dig. Jag frågar mig själv och jag hoppas, blir drömmar sanna? Eller är de bara en del av det som en gång varit.

Hur orkar man, hur går man vidare?

Jag kommer fortfarande ihåg känslan.... Känslan att äntligen få uppleva det där underbara som jag innan bara drömt om. Känslan av ett hjärta som tickar, något levande. Jag drömmer om att det aldrig hade försvunnit, jag drömmer om att det kan hända igen....

Just nu regnar det, just nu är det mörkt och kallt. Jag undrar om solen kommer fram igen....

Känslan av att få vara med om ett mirakel. Känslan av fulländan, känslan av stolthet....

Hela dagarna kretsar kring detta mirakel. När som, hur som....en känsla av sårbarhet sjunker in...

Jag låter mig själv falla tillbaka i drömmarnas värld, för där gick allt min väg, där är jag fulländad, där är jag fortfarande stolt.

Blir drömmar sanna?

Graviditetsbesked

Graviditetsbeskeden haglar in från alla håll, hårda och oönskade.

Vi fick ett idag, hon ska ha en månad före att vårt mirakel (som inte blev vårt mirakel) skulle ha kommit till världen. Det gör så ont, jag vill bara slå och skrika. Jag gråter, men det går snabbt över. Istället blir jag arg, ända inifrån. Jag vill slå något, jag vill skrika högt. Varför är det så orättvist, det gör mig så arg.

Min sambo säger lugnt; vi kommer bli gravida, vi kommer få ett mirakel.

Jag skriker; vi har försökt i snart tre år och det enda jag har lyckats med är ett jävla missfall. Vi kommer inte lyckas det är bara att lära sig att leva med!

Jag är så arg att jag inte kan kontrollera mig. Jag låter det gå ut över min finaste sambo, som trots min elakhet finns där.

Jag tycker du ska göra slut säger jag senare. Du kan träffa någon bättre än mig, någon som kan ge dig barn.

H säger; sluta, jag älskar dig.

Jag säger; jag vill göra slut, jag älskar inte dig längre.

H säger; (med skratt i rösten) när slutade du med det? De senaste minuterna?

Jag; nej, jag har tänk på detta ett tag

H; ja, ja Jag kommer inte lämna dig.

Jag börjar gråta och H kramar mig hårt. Jag älskar dig piper jag fram, du är det finaste jag har och jag vill inte alls lämna dig. Men jag skulle inte klandra dig om du ville lämna mig....

Jag älskar dig svarar min sambo, med den finaste rösten och den finaste famnen som finns att luta sig mot när smärtan är som värst.

Jag har den finaste sambon, som finns där. Som ser när det gör som ondast i mig. Jag är så lycklig över att ha honom. Jag vet att jag kan skratta mig lycklig. Jag borde vara nöjd med det, men jag vill så gärna ha ett litet barn tillsammans med honom. Varför ska det vara så svårt för oss? När det är så lätt för andra?

Tiden går så fort....

Jag vill inte gå igenom mitt liv och tycka att allt är tråkigt och vänta på något bättre. När jag är 60 (om jag blir 60) så kommer jag antagligen ångra mig ordentligt.

Tiden går så fort, julen är redan borta, ett år till har passerat och ser jag tillbaka på det året som gått, så är jag inte nöjd.... Ett helt år har gått och jag har önskat flera saker jag inte har fått... Det känns som jag har slösat ett helt år.

Men hur ska jag kunna njuta av nuet när det känns som allt är så mörkt nu... Jag har rest mig efter missfallet. Men jag vill fortfarande ha en bebis och är rädd för den långa processen med sprutor, gynstolar, och äggplock....all väntan, all längtan....all smärta....

Just nu är det mörkt och kallt. Jag trivs inte på jobbet, men jag vet inte vad jag vill göra. Pengarna räcker tyvärr inte till för att bara gå hemma och mysa med lilla vovven.

Det finns så många måsten, men när kommer lyckan vända och lysa lite på oss?

Tack!

Tack alla ni som lämnat fina, stöttande kommentarer till mig/oss. Jag läste dem för min sambo och båda två förundras över att människor vi inte känner tar sig tiden att skriva, att försöka förstå, att stötta! Jag blir så glad för ert stöd och era kommentarer. De hjälper verkligen.

Jag vet inte om ni alla som skriver har liknande historia som oss, kämpandet för att få ett barn. Jag har "försökt" berätta vår historia för människor runt om mig. Men jag har förstått att det är väldigt svårt för dem att förstå och finnas där. För dem är det en annan värld. Jag har ingen i min vänskapskrets eller bekantskapskrets som gått/går igenom den resa vi gör. Inte för att jag önskar någon det vi går igenom, men det hade varit skönt att ha någon att prata med om det. Det är därför era kommentarer värmer så mycket. Det känns som att ni på något sätt kan förstå.....

Tack!

Föresten, jag har en vän som är helt underbar! Hon har inte gjort vår resa. Men hon har fått ganska många MF och ett utomhavandeskap. Hon är gravid nu. Men hon är helt underbar, så förstående på ett helt konstigt sätt. Men tanke på att hon egentligen inte kan förstå. Hon respekterar att jag inte vill prata om det ibland, att jag kanske inte vill prata om hennes situation. Hon accepterar att jag inte svarar på sms ibland, att jag är ledsen. Ändå är hon där.....

Ett öppet sår....

Varje natt när jag går och lägger mig tänker jag tillbaka på dagen vi fick beskedet om att vårt pyre hade dött. Jag tänker på när jag sitter i gynstolen och läkaren med allvarligt ansikte kollar på skärmen. Efter en evighet av plågsam tystnad säger han: neeeej, långsamt och utdraget. Det var då våra hjärtan stannade och vi egentligen förstod....

Nu ändrar jag på situationen. Det är ingen evighet av tystnad. Läkaren vänder snabbt skärmen mot oss och säger: Det ser bra ut. Här har vi hjärtat och jag mäter ert lilla pyre till exakt 12 veckor, precis som ni sa.

Då hade vårt liv sett annorlunda ut idag. Då skulle jag fortfarande på inskrivning imorgon och på UL på fredag.

När jag ligger på Hs bröst och stirrar ut genom fönstret undrar jag om det finns någon möjlighet att detta bara kan vara en mardröm..... Men den känns för lång..... Och verklig...... Men samtidigt brukar drömmar kunna vara verkliga i mitten, det är oftast i slutet som det blir grumligt. Jag har tidigare haft drömmar där jag vaknat och inte helt säkert vetat om det var en dröm eller faktiskt har hänt......

Jag vet att detta inte är en dröm. Jag vet att detta har hänt oss och att livet just nu känns plågsamt och mycket orättvist. Hur kan vi ha fått detta också?

Jag sa till min sambo; om det finns någon gud där uppe så såg han kanske att vi inte pallade mera. Så han hjälpte oss med pyret. För att vi skulle få upp hoppet lite.... Men det var allt. Sen skrattade han hånfullt och sa; så lätt ska det inte bli...trodde ni verkligen det......!