2010

Jag vet inte hur jag ska beskriva detta nyår Vi var bara några få goda vänner som firade Inga som vet dock Jag försökte hålla en bra fasad Men en känsla av menlöshet har sakta krypit på mig Jag orkar inte bry mig eller engagera mig

Jag har inte gett upp hoppet Vi har ganska höga förhoppningar att vi en dag ska stå med vårt pyre i famnen Att han eller hon vill leva i mer än 9 veckor.... Men jag har ändå en tomhet i mig En känsla där jag exempelvis inte vet hur jag ska orka gå till jobbet på måndag Orka le och göra allt som vanligt Jag tror inte jag kommer klara det....

Jag gråter inte, men jag känner mig så ledsen!

Tack Pi och anonym för era kommentarer Jag blir varm av att läsa att två för mig helt främmande människor kan vara så vänliga och förstående.... Tack!

MA - missed abortion

Måndag
Jag brukar nästan alltid börja veckan med att skriva vad som händer vårt lilla pyre denna specifika vecka. det kommer jag inte göra nu...... I måndags gick jag in i vecka 12, jag trodde jag kunde börja andas. Morgonen startade med en ganska stor brun blödning. Vi var inte så oroliga, det kändes bra och det var ju brunt....det brukar ju vara okey.... Vi åkte in ändå. Efter två timmar av en ganska lugn väntan fick vi beskedet. Vårt pyre dog i vecka 9+1.....

Jag låg i gynstolen och sa inget. H kramade min hand hårt. Läkaren var tvungen att springa iväg på något akut. Vi gick ut så länge, då kom tårarna. De rann resten av dagen, hjärtat värkte, jag kunde inte sluta gråta....

Tisdag
Vi hade tid kl. 09.00 på sjukhuset, för att få hjälp att få ut fostret. Jag hade fått en tablett dagen innan som skulle mjuka upp livmoderstappen. Nu låg jag i sängen på sjukhuset och fick en massa smärtstillande. Jag var som beedövad....jag förstod knappt vad som hände....

Det tar en timme innan det kommer igång och sen kan det ta några timmar innan allt kommer ut. Inom en timme kom bloddet. Jag satt på toaletten och en burk som sköterskan satt i toaletten samlade upp allt blod. Den vänliga barnmorskan kom in efter ett tag och sa att allt kommit ut, det hade gått fort. Jag tyckte bara det var skönt, då kunde vi åka hem snart. Det gick fortare än väntat. Sen låg jag där med min sambos hand i min.

Snart kom den fysiska smärtan tillsammans med att jag känner hur det rinner. Jag måste gå till toaletten. Blodet rinner i stora klumpar och jag känner hur det börjar snurra. Jag ropar svagt på min sambo som hjälper mig till sängen. Barnmorskan trodde det berodde på att jag har så ont tillsammans med att jag inte tål blod så bra, jag var kritvitt i ansiktet.

Men snart mår jag bättre och de tror att vi kan åka hem runt 12, 13. Kl 12 måste jag till toaletten igen. Smärtan är enorm och blodet rinner i klumpar. Då börjar det snurra igen och när min sambo kommer in seglar jag sakta ner på golvet. Jag svimmar. Snart ligger jag i sängen igen och är svagare än någonsin. En sköterska kommer in och tar blodprov och blodtryck. Jag orkar inte lyfta armen, jag orkar inte bry mig.

Jag får två morfinsprutor för smärtan och dåsar bort. Efter en läkare undersökt mig får vi åka hem runt 16 på eftermiddagen. Jag går direkt till sängen när jag kommer hem. Jag sover till 21.30. Jag vaknar och jag somnar igen...

Onsdag
jag vaknar kl 08.00. Jag vill inte gå upp. Jag gråter inte, men tomheten är total. Igår hade jag för ont för att orka tänka, orka känna. Idag kommer det.

Jag tar ner vår lilla vovve för att han ska få äta och kissa. Sen hoppar jag in i duschen, det känns som jag är täckt i blod. Efter det lägger jag mig i sängen och orkar inte gå upp. Min sambo kommer upp och säger att vi ska åka snart. Då rinner tårarna, det gör ont.

Vi sätter oss i bilen och jag somnar, jag sover nästan konstant de 5 timmar det tar oss att köra ner till skåne. Den lilla tiden jag är vaken finner jag mig själv stirrande ut i intet. Vi förlorade något vi kämp
ade för länge, det gör ont, riktigt ont!

Vecka 11

Idag går jag in i vecka 11, spännande. Snart ska jag vara inne i den säkrare zonen... Jag längtar så mycket till vårt UL nu, bara för att få se att allt står bra till och att den lever där inne. Idag är det 19dagar kvar till det efterlängtade ultraljudet....

Nu närmar sig slutet av den första trimestern. Större delen av fostrets kritiska utveckling kommer att ha hänt om ett par veckor och risken för missfall sjunker då drastiskt.

Ditt fyra centimeter långa foster har nu alla väsentliga delar, från tandanlag till tånaglar. Bebisen håller igång med att sparka och sträcka på sig – det är rena vattenbaletten. Fingrar och tår har nu separerats helt och simhuden finns inte längre kvar. De kommande sex månadernas huvudprojekt kommer att vara att växa och bli större, starkare och mer motståndskraftig så att bebisen kan överleva utanför livmodern.

En mörk linje på magen som kallas linea nigra kan uppstå från venusberget och upp mot naveln. Din livmoder har nu växt såpass att den sticker upp ur bäckenet och barnmorskan kan alltså känna den om hon trycker på din mage.

Ingen mörk linje på min mage inte..... Jag har knappt någon illamående kvar, och ytterst lite "växtvärk", fortfarande lite extra trött, men inte alls som innan. Jag känner mig inte det minsta lilla gravid.....

Katrin Zytomierska....

Jag förstår att denna fruktansvärda brud bara vill provosera för det är så hon gör sig ett namn. Hon häver ur sig idiotiska saker bara för att hon vet att det är känsliga ämnen och hon kommer såra någon. Sen säger hon;

"...jag har sårat folk från första dagen. Det är inte så att jag bryr mig. Jag gör verkligen inte det....."

...bara för att göra folk ännu mera upprörda. Hon lyckas absolut med mig. Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på henne. Jag har hört henne på radio någon gång, men då har jag bara tyckt hon är "egen". Men nu läste jag artikeln om henne i Aftonbladet den 19de december.....

Hon berör ett ämne som vi har slagits mot i flera år nu. Ett ämne som har inneburit blod svett och tårar... så mycket fysisk smärta och framförallt psykiskt. Så mycket ovisshet och så mycket längtan.

Jag brukar tycka människor som inte går mainstream är ganska coola, jag brukar iallafall inte störa mig på dem. Men när Katrin Zytomierska säger;

"Det finns ju inget lättare än att skaffa barn. Det har med personlighet och inställning att göra. Samma med missfall..........Det mesta här i livet, typ utbrändhet, sjukdomar eller hupokondri, handlar väldigt mycket om vad man har för inställning. Hur mycket man oroar sig, stressar, hur mycket man låter sig påverkas av yttre faktorer."

Den här helt ointelligenta bruden menar alltså att under de åren jag och min sambo har kämpat för att få ett litet kärleksbarn, alla tårarna som har fällts, all smärta i hjärtat... Det har varit mitt eget fel? det har varit fel på min personlighet och inställning?

Jag vet att hon bara vill provosera och hon lyckas riktigt bra den här gången! Varför vi och inte hon? På frågan -Du gillar inte barn, varför ska du ha barn? svarar hon;

"Bra fråga, det är faktiskt helt sant. Jag borde egentligen inte skaffa barn. Men jag tror på ödet och blev gravid på en "säker" period så då var det väll menat. Jag vet inte hur jag kommer bli som mamma för jag är verkligen inte road av barn."

Jag känner mig egentligen dum nu för att jag överhuvudtaget kommenterar hennes artikel. För det är så hon har blivit stor. Men jag tänker på alla de människor jag har "lärt känna" på forumet villhabarn.com, under tiden vi kämpade. Alla de människor som man har delat det mest sårbara man har haft med. Alla de fina människor som älskar sin sambo/man och allt de vill är att få ett kärleksbarn tillsammans.

Alla de gånger jag själv har skrivit på forumet efter ännu ett misslyckat försök, när tårarna rinner ner för kinderna. Alla de gånger jag har läst om smärtan efter att någon annan där har misslyckats ännu en gång....

Jag vet att Katrin Zytomierska kommer fortsätta häva ur sig idiotiska saker, som hon inte har någon koll på, bara för att höras och få reaktioner. Jag kommer i alla fall inte läsa mera om Katrin Zytomierska!

Ensam och rädd...

När jag var yngre kunde jag få en sån konstig och obekväm känsla i kroppen. När jag bara kände mig så ensam och så långt ifrån allt och alla. Jag kan inte förklara känslan, det är bara obehagligt. Idag fick jag den igen, samtidigt om jag verkligen blev rädd, ordentligt rädd, för att förlora det jag har inom mig nu.

Jag vill verkligen ha det här barnet, kanske ingen förvånande sak att skriva. Men jag vill verkligen det!

Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat. Han är så fin och tar verkligen hand om mig. När han väll är hemma ser han till att jag inte lyfter Mysak, eller att jag lyfter tunga kassar. Jag blir så rörd varje gång har gör det. Jag vill ha ett litet mirakel tillsammans med honom. Jag vet att vårt barn skulle bli så älskad och det skulle bli helt perfekt. Inte vårt liv, för jag vet att ett barn inte löser alla andra problem. Men jag älskar min sambo och jag älskar mitt liv med honom. Vi älskar varandra och vi vill ha ett kärleksbarn....

Jag vill att tiden ska gå så man sitter på den säkra sidan... Men jag antar man kommer fortsätta oroa sig då också. Kan man aldrig bara slappna av och njuta....

23 dagar kvar till UL......

Rosa-aktiga flytningar.....IGEN....

Jag somnade samtidigt som lilla Mysak igår. Jag gör som när man har barn, jag passar på att sova när vår lilla säl sover :)

Kl. 17.40 vaknar jag och går på toaletten. Inget magont....ingen växtvärk...men där var det....igen....det där lilla röda, som gör att hjärtat hoppar över ett slag.

Det var precis som sist, typ färgade flytningar. Inget i trosorna, utan bara på pappret....

Jag ringde karolinska och dem sa att dem bara kunde ge lugnande råd. Så här tidigt i graviditeten så växer livmoden så mycket och det finns så mycket blodkärl där att det inte är konstigt det minsta om något av dessa går sönder.

Inga klumpar, ingen smärta, inga grönaktiga flytningar....då ska det vara ok.

Precis som sist så var det lilla lilla rödaktiga på pappret borta efter två toabesök. Jag åkte inte in denna gången.... Efter dessa rosa-aktiga flytningarna satte det igång och mola lite i nedre delen av magen. Det gjorde inte ont, utan drog och molade....

Jag hoppas vårt lilla pyre fortfarande lever och vill stanna länge länge till. Blir det fler såna "blödningar" åker jag in. Nu känner jag mig ändå ganska lugn.

24dagar till UL....

Vecka 10

Idag går jag in i vecka 10....

Jag känner mig.....inte gravid. Illamåendet har försvunnit, "värken" i magen har försvunnit, tröttheten har avtagit. Självklart är det skönt att slippa dem sakerna. Men det var det som påpekade att jag var gravid. Nu....vet jag inte.....

Den 8de är nästa ultraljud, 26dagar bort......

Vecka 10:
Barnet är nu 8 veckor gammalt. Man kan märka att kroppen svullnar lite överallt och det kan påverka olika kroppsfunktioner som vi kan uppleva som "onormala". Väggar och slemhinnor i magsäck och tarmar svullnar, födan passerar långsammare genom matsmältningskanalen och det samlas mer gas i tarmarna. Magen putar och det är inte ovanligt att jag och min omgivning upplever det som om jag är längre gången i graviditeten än vad som är fallet.

Detta har inte hänt mig ännu, ingen förstoppning. Ingen jätte svullen mage....

Vad händer på det lilla barnet då;
Ansiktet börjar anta mänskliga drag även om ögonen fortfarande sitter långt ifrån varandra ute på sidorna av skallen. Nästippen syns tydligt liksom munnen.
Armarna börjar böjas i armbågarna och benen i knävecken. Händerna är lätt kupade och i början av vecka 10 börjar man kunna se på fötterna var tårna ska komma och de syns åtskilda i slutet av veckan. Såväl händerna som fötterna kan mötas. Mot slutet av perioden blir rörelserna mer kraftfulla och fostret kan börja ändra läge. Barnet kan redan nu börja hicka, vilket betyder att diafragmamuskulaturen är tämligen väl utvecklad. Navelsträngen fäster långt ner på buken.
De vävnader som ska bli skelett börjar omvandlas till brosk och ben. Tarmen börjar bli ihålig som ett rör. De yttre könsorganen är tämligen väl utvecklade, men man kan ännu inte se om det är en pojke eller flicka.Sköldkörteln (tyreoidea) börjar redan i vecka 10 utsöndra ett hormon (tyroxin) som är viktigt för cellernas energiomsättning.

Känseln börjar utvecklas och barnet kan reagera på beröring.

VUL stämmer inte med vad det ska vara!!!! Hjälp!

Nu är jag super nervös, jag som hade lugnat ner mig så mycket och börjat tro att allt skulle bli bra.

När man har gjort IVF så vet man ju exakt när det lilla pyret blev till. Är det då inte konstigt att veckorna inte stämmer när man gör VUL?

Jag gjorde ju VUL för några veckor sedan och var enligt min uträckning i vecka 8+1. Min läkare mätte dock bara till 7+4. Men han såg inte så orolig ut utan sa att det var svårt att få exakt längd nu, så det kunde diffa på en vecka eller så...

Men sen gjorde vi även ett VUL på lördagen samma vecka då jag fick blödningen. Enligt mig skulle jag då vara i 8+5, men läkaren där mätte bara till 8.

Vid första VUL var pyret alltså 4 dagar för litet och vid andra VUL var det 5 dagar för litet.

Jag oroade mig lite, men då ingen av de två läkarna som gjorde VUL verkade så berörda så tänkte jag att det kanske inte var något fel ändå.

Nu satt jag dock och läste en annan blogg jag brukar följa om en tjej som blev gravid via IVF. När hon gjorde sitt första VUL så mätte dem deras pyre till 6 veckor istället för 7, som hon hade räknat fram. Detta oroade doktorn. Så han mätte lite till och fick då exakt 7 veckor, som det skulle vara.

Om han blev orolig, tänkt om det inte alls står så bra till med vår graviditet trots allt.....åh vad jag är rädd nu! : (

Första gruppmöte

Vi var på ett första gruppmöte igår. Där var tre andra par och en barnmorska som talade om vad som kommer hända under dessa 9 månader. Jag hade ingen anning om att ett par som blir gravid helt utan "problem" BARA går på ett enda ultraljud under hela graviditeten. Jag skulle vilja gå en gång i veckan för att se att allt ser bra ut.

Jag kommer ha problem med att börja berätta. När jag inte var gravid, var det att bestätta som jag såg mest fram emot. Men nu är jag bara rädd....vet egentligen inte för vad. Att jag ska berätta och att allt går fel sen. Men nu har jag ju samma chanser som alla andra "vanliga" människor....

Jag kan inte förstå att turen har vänt...att vi är gravida och att det ändå har gått bra så här långt. Jag kan inte ta in att jag väntar barn. Jag förstår inte att vi kan stå med vårt egna lilla knyte i famnen i juli. Men det gör inget tycker jag, jag kommer nog förstå tids nog :)

Den 5te januari har vi inskrivningen och den 8de ultraljud. Fyra veckor kvar idag till ultraljudet :) Det börjar hända lite nu :)

Blödning!

I Lördags vaknade jag med ett leende. Jag hade fått gå upp en extra gång i natt för att kissa.... :)

Nu var det dax för toa besök igen. Den vanliga rutinen innefattar att alltid slänga en blick på pappret. Men det är mer en vana nu, än en rörelse av oro. Men idag följdes den av ett skrik. H kommer snabbt springande.

- Fan, det är blod, skriker jag. Det är blod!

Ingen mörk blödning, som kan vara gammal. Utan ljusrosa, färsk blödning. Jag går ut till hallen och faller ner på knäna.

- Det kan inte vara över nu, det får inte vara över. Allt kändes så bra, piper jag fram.

Min sambo kramar mig och tycker vi ska ringa och fråga.

Men, vem? Jag har ingen aning, jag har aldrig varit gravid och jag har aldrig varit rädd för att få en blödning.

Vi ringer vårdguiden. Hon säger till mig att jag absolut inte ska komma in. Det kommer inte läkarna alls bli glada över. Inte över en liten blödning. Kommer det mera och mycket mera, då är jag välkommen in. Sen frågar hon hur jag har mått annars. Väldigt trött, svarar jag. En graviditet ska ju inte vara någon sjukdom svarade hon då, man ska må som vanligt.

Vid den här tiden håller jag verkligen på att bryta ihop.

Vi ringer Danderyd och dem säger att dem inte kan göra något om jag håller på att få missfall, men att jag kan åka in om jag är extremt orolig. Men då jag tillhör Karolinska måste jag åka till Huddinge, då karolinska inte har akuttid på helger.

Så vi packar bilen, med lilla Mysak och hans leksaker och vatten och hundbur etc.

Jag är så trött, jag orkar inte detta och är så rädd. Alla tankar far genom huvudet den långa resan till Huddinge.

Först får jag göra ett kissprov, det visar inget blod och höga graviditetshormoner. Men det tar några dagar för graviditetshormonerna att gå ner om jag får missfall, förklarar den snälla barnmorskan. Så om jag har början på missfall, kan dem inte se det på urinprovet.

Två och en halvtimme senare, många många svettiga minuter senare, får vi komma in för ett UL.

Läkaren har skärmen vänd mot sig. Jag kramar H's hand så hårt. Hon rynkar pannan, så där rynkigt som "oj, det här ser inte bra ut"

- Din tystnad bådar inte gott, säger min sambo på skånska, så jag måste översätta innan läkaren vänder skärmen och visar ett tickande hjärta.

Allt var bra och hon kunde inte se något fel, eller någon blödning.

Helgen var räddad. Vi var så lyckliga igen. Om lyckan fortsätter le åt oss, har vi ett kärleksbarn i Juli. :)

vecka 8+4

I natt vaknade jag av enorma kramper i magen, det gjorde så satans ont. Det höll dock bara i någon minut. Självklart blir jag lite orolig... Googlade lite på det och många skrev att det kan vara tarmarna som spökar eller att växtvärken kan kännas annorlunda och göra ont. Sen fanns det dem som hade fått missfall. Inget blod har dock kommit. Jag håller tummarna.

Jag fick även kramper i magen dagen efter jag plussat, dessa höll dock i sig nästan en timme. Och efter det såg jag ju ett hjärta slå. Sen fick jag kramper på kvällen efter att vi sett det lilla hjärtat. Men dessa två gånger var det mera som magen svullnade upp av gas. I natt gjorde det bara ont...men under en super kort tid.

Vad händer i magen denna vecka då;

Fingrar och tår börjar att synas. Armarna blir längre och kan röra sig vid armbågen. Benen kan röra sig vid vristen. Ansiktet fortsätter att utvecklas. Näsan, överläppen och ögonlocken bildas. Hjärtkonstruktionen är utvecklad och blod börjar cirkulera i ett primitivt blodomlopp. Matsmältningssystemet fortsätter att utvecklas - speciellt tarmarna. Knopparna som kommer att bilda barnets könsorgan är synliga men de har inte utvecklats till manliga eller kvinnliga könsorgan än. Bröstkorgen växer och sträcker ut embryot. På framsidan av ryggmärgen börjar kotorna att utvecklas och från dem växer benbågar bakåt som omsluter och skyddar den ömtåliga ryggmärgen.

Huvudet är groteskt stort i förhållande till den övriga kroppen. Embryots tillväxt sker hela tiden från huvudet och nedåt. Inte förrän långt senare i livet kommer kroppen riktigt ikapp. Hos en nyfödd bebis utgör huvudet en fjärdedel av kroppslängden. Hos en vuxen människa utgör huvudet bara en åttondel av kroppslängden. Händer och armar utvecklas fortare än ben och fötter - en skillnad som består även efter födseln. En bebis lär sig att använda sina händer och armar långt innan det kan krypa eller gå.

Från och med nu kan man mäta den exakta längden med hjälp av ultraljud. Hjärtat slår med cirka 140 - 150 slag per minut. Livmodern har vuxit till storleken av en grapefrukt ungefär. Innan graviditeten var den ungefär lika stor som ett päron

Ganska coolt....

Ett hjärta....

Att ett hjärta kan frambringa så många känslor.... Ett pytte pytte litet blinkande på en skärm kan göra att hela ens hjärta värker av lycka....

Jag har varit helt lugn idag och det har skrämt mig lite. Jag trodde jag skulle vara mera nervös. Sen satt jag och H i väntrummet och dagen vi så länge väntat på var här. Vi har inte bara väntat i 3 veckor, utan i drygt två år.... Mr H. såg att jag började bli nervös och sa att om det inte skulle visa något så har vi iallafall lyckats med att få ett plus. Det har aldrig hänt innan.

Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, jag vet inte hur jag skulle orka om det inte visade något. Jag lutade mig mot min underbara H och vi höll varandras händer så hårt.

Snart var det vi, nerverna höll på att sprängas i tusen bitar.... Sen låg jag där, mer nervös än så har jag troligen inte varit. Inte som jag kan komma på nu iallafall. Först visade han den där säcken....sen såg vi det, det lilla lilla blinkande på skärmen som var hjärtat. Jag tittade på H och en tår föll.

Idag är jag lycklig. Idag är jag bara lycklig. Inte orolig, inte ens lite orolig. Idag är jag bara lycklig! :)