Ensam och rädd...

När jag var yngre kunde jag få en sån konstig och obekväm känsla i kroppen. När jag bara kände mig så ensam och så långt ifrån allt och alla. Jag kan inte förklara känslan, det är bara obehagligt. Idag fick jag den igen, samtidigt om jag verkligen blev rädd, ordentligt rädd, för att förlora det jag har inom mig nu.

Jag vill verkligen ha det här barnet, kanske ingen förvånande sak att skriva. Men jag vill verkligen det!

Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat. Han är så fin och tar verkligen hand om mig. När han väll är hemma ser han till att jag inte lyfter Mysak, eller att jag lyfter tunga kassar. Jag blir så rörd varje gång har gör det. Jag vill ha ett litet mirakel tillsammans med honom. Jag vet att vårt barn skulle bli så älskad och det skulle bli helt perfekt. Inte vårt liv, för jag vet att ett barn inte löser alla andra problem. Men jag älskar min sambo och jag älskar mitt liv med honom. Vi älskar varandra och vi vill ha ett kärleksbarn....

Jag vill att tiden ska gå så man sitter på den säkra sidan... Men jag antar man kommer fortsätta oroa sig då också. Kan man aldrig bara slappna av och njuta....

23 dagar kvar till UL......