Dagarna går....

Dagarna går, och ibland känns det faktiskt lite bättre. Men jag kan fortfarande börja gråta när som..... Det gör fortfarande ont i mig och känslan av ensamhet har satt sina klor i mig.

Jag vill bli stark igen och känna att jag klarar detta. Framförallt vill jag få bort smärtan som då och då utan förvarning borrar sig in i mitt hjärta och får tårarna att rinna....

Jag vet inte vad det är som gör så ont. Jag tänker inte så mycket på vårt misslyckade försök längre.... Men när som på dagen kan jag bli ledsen och då känner jag mig ensammare än någonsin.... och det gör så mycket ondare då....

Idag åker jag till sälen.... och jag som hade såna problem med hur jag skulle göra om jag var gravid.... Det hade varit ett lyxproblem.....

Tårarna rinner

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....

Så ont....

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......

En paus.....

Nu tänkte vi lägga barnverkstaden på hyllan ett tag. Dra oss tillbaka och slicka såren, läka....

En klok mamma sa till mig; "när kroppen går sönder av all smärta, har man någon kropp kvar till längtan då? Har man någon kropp kvar till det man redan har, det man inte vill mista....."

En helt ny värld kommer öppna sig för oss nu, med privata försök. Kostnader och ännu mera press. Men innan dess vill jag läka.....

Min hjärta skriker av längtan efter ett barn. Egentligen vill jag sätta igång med ett nytt försök imorgon.

Men jag måste hitta mig själv igen. För numera, när andra lyckas, handlar det inte om deras lycka. Utan om min olycka över att misslyckas.

Ta mig inte fel alla ni underbara som läser denna blogg och vars bloggar jag följer. Jag missunar inte någon annan deras graviditet. Men istället för att glädjas åt er, gråter jag över mitt eget misslyckande..... Jag vill inte vara sådan, jag vet inte när jag blev sådan. När allt började kretsa bara kring mig... Men därav måste jag vila, hitta mig själv igen....

Jag vill inte vakna upp en dag och undra vart mitt liv tog vägen... Att de senaste åren bara har handlat om nedräkning till behandlingens början, klockslag att ta sprutor, väntan, mensen, tårar....

Ta mig inte fel, jag vill ha barn. Jag kommer göra allt som krävs för att en dag ha ett mirakel i magen. Jag vet att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid än vi trodde. Men däremellan måste jag lära mig att leva mitt liv.

Nu ska jag läka min kropp och njuta av allt det fina jag har runt omkring mig.

Tusen tack alla ni som har hejat på mig och funnits där när jag misslyckats, ni är guld värda!

Ingen plan B...

Det gör så ont att veta att det inte gick denna gången heller. Nu måste vi vara en av de paren där statistiken för att lyckas sjunker. Vi har gjort tre IVF utan att bli föräldrar....

Rädslan slingrar sig runt min kalla kropp och jag får svårt att andas. Hjärtat blöder. Tänk om jag aldrig kommer bli mamma.... Tänk om vi aldrig lyckas bli föräldrar. Jag har ingen plan B. Jag har inga planer på att adoptera eller leva utan barn. I min värld har det alltid funnits barn, jag har alltid velat haft barn. Jag kan inte ändra på den önskan, jag kan inte kompromissa här.

Jag vet att man inte får allt man önskar sig, men snälla låt mig en dag få ett litet mirakel. Det är min största önskan.

Jag har alltid blivit glad över att läsa "succe-historier" om såna som har försökt länge och sedan blir gravida via IVF. Men det hjälper inte längre. Det hjälper inte längre att läsa om de som försökt, försökt, gått igenom IVF och numera hör små fotsteg i hemmet. För det är inte jag, det är inte vi. Tänk om jag aldrig blir mamma.... Jag får svårt att andas av den tanken, jag mår illa. Det gör så ont....

Det är över....

Nu är det över. Tårarna trillar och trillar och hjärtat blöder. Vi trodde verkligen på denna gången. Men inte denna gången heller. Mina ögon är helt uppsvullna av alla tårar.... Jag vet inte hur länge till jag orkar..... Denna smärta, denna längtan, denna väntan.....

Det blev inget pyre denna gången. Jag fick blödning på dag 11. På första IVF'et fick vi blödningen på dag 10. Jag hoppades nu....men hjärtat får fortsätta värka och längta eller tag till.....

Dåliga besked....

Av alla 13 äggen vi fick var det inget som kom till frysen. Efter tre IVF har vi inte fått ett enda till frysen.... Efter tre IVF ligger hoppet hos pyret som jag ruvar på nu, sen kommer det kosta en massa massa pengar.

25.000sek för ett försök.
50.000sek för ett trepak.
Det är sjukt. Förstår inte varför de ska ha så j-vla mkt pengar. För att vi som har svårare att få barn, gör vad som helst?

---------------------------------------------------------

Ruvdag 10 - Nu har jag ruvat längre dagar än det är kvar av ruvtiden... Idag har jag nästa inte känt något alls.

Ruvdag 8 och 9 molade det lite fram och tillbaka hela dagen.

Skidor?

Jag har testdag den 16de. Den 18de ska vi till sälen med jobbet.

Om jag mot förmodan testar negativt tycker jag det är ett ganska bra sätt att försöka ha lite kul.

Om jag testar positivt så vet jag inte hur jag ska göra. Kan man riskera missfall genom att ramla i backarna? Jag är absolut ingen erfaren åkare. Brukar åka röda backar och ramlar lite då och då.... Vågar man riskera efter 3 IVF'er?

Jag kan inte dricka och inte bada bubbelpool. Jag sörjer inte något av det om jag skulle vara gravid. Men frågan är om jag verkligen ska med då.

Det stora problemet är att jag måste bestämma mig på måndag.

Så frågan är om jag ska gå in med inställningen att jag plussar och tacka nej. Eller om jag ska gå in med inställningen att jag testar negativt och tacka ja......

Ruvdag 6, 7 och 8

Ruvdag 6 kände jag ingenting.
Igår på ruvdag 7, så började känna av lite lite molvärk.
Idag, ruvdag 8, har dagen börjat med molvärk i magen.

Igår hade vi vänner på besök och jag glömde helt bort att ta mina vaggisar kl. 21.00 som jag ska. Kl. 23.50 kom jag på att jag missat att ta den. Jag hoppas inte dessa tre timmar påverkar negativt....

Nu håller jag bara tummarna för att det är något som växer där inne.....

Ruvdag 5

Denna väntar, denna längtan

Det här gången går ruvningen saktare än någonsin.... Dag 5 bara, känns som det redan gått 18dagar. Inga större känningar idag, men antar att pyret antingen har fastnat eller är borta. Jag antingen är gravid eller inte gravid....

Min vän börjar oroa sig för förlossningen.
Jag oroar mig för att inte bli gravid, aldrig få uppleva oron över förlossningen.

Jag längtar så efter att få ett plus, jag längtar så hjärtat blöder efter att få känna sparkarna mot min hand när jag lägger den över min växande mage. Jag längtar efter förlossningen, att få känna lukten av ett nytt liv på mitt bröst. Jag längtar efter små fotsteg i vårt hem, jag längtar efter att stå i regnet helt genomblött tillsammans med andra föräldrar och titta på när vårt mirakel spelar fotboll.....

Ruvdag 4

Idag har jag inte känt något alls i magen. Däremot så tror jag att jag hade kramper eller liknande inatt. Anledningen till att jag tror är för att jag inte riktigt var vaken och idag vet jag inte om så var fallet eller om jag drömde det? Men det gjorde ont iallafall.

Jag har även träffat min vän som har två månader kvar och jag avundades hennes mage mer än jag trodde var möjligt.

För mig känns det så otroligt att barn faktiskt blir till och födds. Så enkelt, så naturligt. Men så svårt för oss. Att jag en dag ska stå med en mage, lägga handen på denna och känna sparkar av mitt och min sambos mirakel. Det känns....konstigt, så svårt... Jag längtar, jag önskar, jag hoppas, jag ber, jag väntar....

Ruvdag 3

Jag slängs mellan att ena stunder glömma bort att jag ruvar och andra sekunden bli livrädd för ett negativt resultat. Jag tror jag har blivit lite väll "kaxig" efter vårt plus, jag har bara sett ett plus framför mig, inte haft tankara på att det kanske inte går denna gång.

Så jag vet att jag kommer falla flera våningar hårt ner mot asfallten om inte pyret har klamrat sig fast där inne.

Första gången jag gjorde IVF, hade jag alla möjliga känningar. Ömma bröst och mol i magen. Det blev som vanligt negativt då.
Andra gången kände jag absolut inget, förens några dagar innan testdag. Och då fick jag plus.
Denna gången, så kallad 3dje gången gillt, har jag haft lite känningar i magen från och till. Jag vill inte känna något, vill bara bli gravid....