Tårarna rinner

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....