Så ont....

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......