Idag har jag inte känt något alls i magen. Däremot så tror jag att jag hade kramper eller liknande inatt. Anledningen till att jag tror är för att jag inte riktigt var vaken och idag vet jag inte om så var fallet eller om jag drömde det? Men det gjorde ont iallafall.
Jag har även träffat min vän som har två månader kvar och jag avundades hennes mage mer än jag trodde var möjligt.
För mig känns det så otroligt att barn faktiskt blir till och födds. Så enkelt, så naturligt. Men så svårt för oss. Att jag en dag ska stå med en mage, lägga handen på denna och känna sparkar av mitt och min sambos mirakel. Det känns....konstigt, så svårt... Jag längtar, jag önskar, jag hoppas, jag ber, jag väntar....
Som om det inte var nog
7 månader sedan
Ja, jag har inte träffat min gravida vän än sedan hon berättade att de testat positivt i nyår. Hon borde ju vara i typ vecka 11 nu och snart kunna vara lite mer "säker". Vet inte hur jag kommer att reagera när jag träffar henne, och ser lyckan och glittret i ögonen. En del av mig kommer vilja rusa fram och omfamna henna och ropa grattis, och en annan del kommer att svälja hårt, slå ner blicken och bli stum av förtvivlan över att aldrig få uppleva samma glädje som hon. Vet inte vilken av dessa delar som kommer att segra, antagligen blir det väl ett mellanting....jobbigt..
SvaraRaderaLycka till med ruvandet! Hoppas att det blir du som får stå och glittra om några månader!
Lycka till med ruvandet. Jag är också inne i en period när jag tänker på hur naturligt det är för de allra flesta att plussa, men hur otroligt svårt det egentligen är, hur mycket som måste vara på plats för att det ska bli något. De allra flesta behöver aldrig tänka över det, allt löper bara på.
SvaraRadera