UL imorgon!

Imorgon är det vårt första ultraljud..... Känns som om vi ska göra ett graviditetstest imorgon. Jag mår lite illa om dagarna och säger då till H

- Ja, jag hoppas verkligen jag är gravid. För annars är det något annat fel på mig.

Jag mår små illa hela dagarna och vill inte göra annat än sova. MEN, jag känner mig inte gravid. Jag känner inte i kroppen att; JAG ÄR GRAVID. Jag känner mig som förut, lite tröttare bara och lite mera illamående. En del säger ju att dem bara visste när dem var gravida, att dem kände det i kroppen. Om så är fallet så är jag inte gravid...

Ännu är jag inte så nervös, men jag vet inte vad jag gör om vi inte ser ett tickande hjärta imorgon.... Jag ska på julbord med en massa kunder imorgon kväll också. Hur ska jag klara det isåfall?

Men vi har iallafall fått en liten bebis nu. Lilla Mysak, världens sötaste lilla Berner Sennen valp. Han är så söt och glad hela tiden och får sina energikickar, när man inte hinner men honom :) Det är precis som att ha en bäbis...kan jag tänka mig. Hela min dag kretsar runt vår nya familjemedlem nu.

Han är världens sötaste och jag älskar honom redan så mycket.... :)

Tider kryper fram....

Tiden kryper fram och jag känner mig bara mindre och mindre gravid ju längre tiden går....

Nu har jag inga ömmade bröst, mår inte speciellt illa, (kan känna lite "åksjuke" illamående, men vet inte om det är för att jag är gravid, eller bara för att jag är så trött på jobbet och så gärna vill vara gravid....) och har inte märkt av det minsta att jag kissar oftare än förut..... Inget alltså.

Lite rundare om magen, men kan också bero på att jag slutat träna för att jag är så rädd för att det kan påverka. Jag VET att man ska försöka leva som vanligt. Men då tänker jag... om jag går till gymet och jag sen skulle få en blödning så skulle jag anklaga mig själv så mycket. Jag väntar och rådfrågar läkaren på tisdag, när vi förhoppningsvis ser ett hjärta ticka!

Igår julpyntade jag, jag har fått extremt mycket julkänslor sedan jag plussade. Julen för mig har alltid varit familj och under alla året av kämpande har julen blivit lite jobbig. Men nu vill jag pynta och lyssna på julmusik på högsta volym, med snöflingorna virvlande utanför fönstren... Det där värsta slemmiga myset... ; )

Imorgon åker jag och H. till Skövde, där tar vi en hotelnatt och bara myser med varandra. På lördag morgon åker vi och hämtar vår nya familjemedlem!

Spända brösten är som bortblåsta.....

Idag är det en vecka kvar till vårt första ultraljud. Spännande men så nervöst

Idag vaknade jag upp och mina ömma bröst var som bortblåsta. Jag blev självklart jätte nervös och googlade detta och läste att det kan betyda MF. Jag fick värsta klumpen i magen och det var första gången jag verkligen blev riktigt rädd över att vi inte skulle se ett hjärta. Jag vet inte hur jag skulle ta det. Jag orkar inte gå igenom allt detta igen. Jag orkar inte!

Jag ringde till akademiska sjukhuset i uppsala och pratade med en barnmorska. Hon sa att så här tidigt behöver jag inte bli orolig. I vanliga fall, såna som blir gravid "normalt", får man inte gravsymtom så här tidigt, så som spända bröst. Att vi får det beror på att vi har fått så mycket hormoner i kroppen.

Jag skrev även på villhabarn.com och frågade och en tjej har svarat att hon hade exakt likadant, men ändå såg ett litet hjärna ticka. Nu är hon i v. 25 :)

Trots det är jag nervös och det känns som jag har en lång vecka framför mig....

Vecka 7

Nu har jag gått in i vecka 7. Jag vill så gärna att det ska fortsätta hålla sig! Jag kan ännu inte förstå att jag är gravid. Det går inte in. Vågar nog inte riktigt tro på det.

Jag älskar nya veckor, då har jag klarat mig ännu en vecka och sen får jag se vad som kommer hända pyret denna veckan :)

I graviditetsvecka 7 börjar fostrets hals och ansikte att formas. Hjärtat är nu färdigbildat med skiljeväggar. Embryots fötter är 2 mm långa. Skelettet, kraniet, njurar och blodomlopp utvecklas. Broskceller ombildas till benceller. Musklerna utvecklas.
Barnet kan redan nu reagera på beröring. Det känner att du stryker händerna över magen.

Gravsymtom nu kan vara; Aptit kan påverkars. En del plågas av illamående och kräkningar.
Detta har inte hänt mig ännu, jag kan känna mig lite åksjuk illamående ibland.... Men det är svårt att veta om det bara är inbildning, eller för lite vatten eller liknande....

Brösten ska ha förändrats de senaste veckorna. De växer, bröstvårtorna blir också större, pigmentförändringar gör att de ser mörkare ut. Några känner sig lite yra.
Jag har inte heller kännt så jätte mycket enligt ovan. Brösten har börjat ömma lite, men det är inte jätte mycket. Tycker bröstvårtorna har blivit större (men kan även det vara inbillning : ) ) Yr kan jag också känna mig, men det tycker jag alltid att jag har gjort....

Men hoppas så att allt är normalt och att vi om en dryg vecka kommer se ett litet hjärta slå! :) Sen är det ju faktiskt bara i början av veckan. Det händer ju mycket där inne på en vecka så jag kanske kommer hinna må illa jag också, så småningom ; )

Synsk......

Idag är jag lite orolig, vet inte varför. Antagligen för att jag vill detta så mycket. Det har börjat göra lite mera ont i magen nu också....

Men det kvittar vad jag tror eller vill eller hoppas eller önskar eller inte vill. Det som kommer hända kommer hända....

En ganska sjuk grej hände mig sambo i förgår, tror jag det var. En tjejkompis till honom som han inte pratat med på kanske närmare ett år nu, är lite synsk av sig. Hon har alltid sagt det själv... Jag känner henne inte så kan inte säga något och jag vet knappt om jag tror på sånt. Men iallafall hon ringde Mr. H när han var på väg hem från jobbet och frågade om jag var gravid. Han blev helt stum och stackade fram ett nej. Men då mr. H är extremt dålig på att ljuga så tog det ju inte lång tid innan har var tvungen att vara ärlig. Hon hade iallafall kännt på sig det på något skumt sätt och även drömt att vi hade flyttat ner till malmö och att vi gick med en barnvagn.

Just nu, vill jag mer än någonsin, tro på henne :) Då kan jag sluta oroa mig. Hon har drömt om en barnvagn, då går vi säkert.....: )

Avundsjuk

Jag ska vara gravid nu, efter så mycket kämpande har vi äntligen lyckats. Det är svårt att ta in, det är så många steg kvar. Jag får fortfarande en klump i magen av avundsjuka när jag hör om andra som blir gravid av "misstag" och som föder barn.

En kollega till mig blev gravid av "misstag" för ungefär exakt två år sedan. Hon och hennes kille var på semester och hon missade p-pillerna under 3dagar och blev då på tjocken. Hon skulle varit tillbaka från mammaledigheten i augusti. Men hon har inte kommit tillbaka ännu, vilket jag ibland har funderat över... Hon kanske har sagt upp sig eller blev varslad i den vevan vi gjorde det. Men idag kom ett kort på en helt underbar liten bäbis. Hon har blivit mamma igen, efter drygt ett år bara....

Igår sa min H till mig att hans chef trodde att hans tjej var gravid. Det var absolut inte planerat, dem har bara varit tillsammans i ett halvår.....

Det gör ont i mig! Jag kan inte hjälpa det. Allt kämpande, alla tårar, all smärta. Det försvinner inte så lätt och dessa åren kommer alltid vara en del av mig.

Min sambo förstår inte varför jag blir "avundsjuk", han tycker jag fokuserar på fel saker, vi är ju faktiskt gravida nu. Han har så rätt, jag håller fullkomligt med honom. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så extremt orättvist med alla dessa som blir gravida av "misstag". Ingen som inte varit med om allt kämpande för att få bli föräldrar kan någonsin ens föreställa sig den smärta man går igenom.

Jag har bara kommit till första steget, jag har "bara" plussat. Jag kan inte ta in det ordentligt ännu och jag är fortfarande så extremt rädd att allt ska gå åt skogen. Jag vet inte hur jag skulle orka det.

Jag VET att jag inte ska fokusera på det, men kunde jag bara trolla bort rädslan skulle jag göra det!

Vecka 6

Om jag räknat rätt är jag nu i vecka sex. Känns skrämmande och inte det minsta verkligt.....

I övergången från 5: e till 6: e graviditetsveckan börjar fostrets hjärta att slå med en kammare. Det slår först oregelbundet med långa pauser, för att sedan öka till ca 175 slag i minuten i 9: e graviditetsveckan, för att därefter minska till runt 130-160 slag i minuten, något som är vanligt för ett nyfött barn.

Celler och vävnader gör att ansikte, ögon och öron kan skönjas. Matsmältningssystemet bildas. Munnen och ögonanlagen bildas. Uppbyggnaden av organ börjar på allvar. Handleder och fingrar utvecklas. Testiklar eller äggledare bildas.

Gravtecken nu kan vara;
Byxorna kan börja strama något. Detta har inte hänt mig ännu, eller magen e lite rundare än vanligt. Men det har den varit sedan veckan innan jag plussade och magen svullnade upp jätte mycket. Svullnaden gick sedan ner NÄSTAN helt....
Extra trött (Då hormonerna progesteron och östrogen nu rasar i kroppen.) Jag har varit extra trött, men det blev jag redan efter jag plussat tycker jag....
Förstoppning. Nopp, inte ännu
Svaga mensliknande smärtor från livmodern. (Detta är växtvärk) Ja, men det har jag haft sedan dagarna innan pluss också.....

Jag blir nojig när jag inte har dem gravsymtom man ska ha...rädd att något är fel. Men jag vet att jag inte kan göra något. Det är bara att vänta. Idag är det två veckor kvar till ultraljudet! :) Håller tummarna så hårt!

Fostrets längd nu föresten: 4-8 mm från hjässa till stuss :)

Missfallsrisken

Missfall som sker innan vecka 13, oavsett variant, beror nästan alltid på genetiska orsaker, inte på något mamman gjort eller inte gjort. Det handlar om naturens sätt att selektera bort barn som aldrig skulle klarat sig. Det är tråkigt, tragiskt för alla inblandade och en svår förlust, men tyvärr nödvändigt. Även om det kan kännas väldigt orättvist.
Orsaker kan alltså vara:
» Kromosomfel hos fostret
» Ägg som utvecklas felaktigt
» Anatomiska fel på livmodern
» Ofostrigt ägg
Det är alltså sällan som ett missfall beror på en sjukdom eller liknande hos mamman. Det finns andra saker som ökar risken för missfall, till exempel rökning, droger och alkohol.
Det är viktigt att veta att ett normalt levnadssätt med sex, normal fysisk träning, jobb och små olyckor inte ökar risken för missfall.

Ovan text fick ändå mig att bli lite lugnare. Det finns inte så mycket mera jag kan göra för att detta ska lyckas nu. Det handlar om naturens sätt att selektera bort barn som aldrig skulle klarat sig. Det är tråkigt, tragiskt för alla inblandade och en svår förlust, men tyvärr nödvändigt. Jag vet att jag kommer bli extremt ledsen om det slutar så. Men jag kan inte göra något nu, nu är det bara att vänta och försöka njuta!

Idag är det 17dagar kvar till ultraljudet! Jag längtar så!

Jag känner mig inte så värst gravid ännu, lite molande värk från och till och brösten har börjat ömma lite nu...... Men utöver det (som inte känns så mycket som gravsymtom för mig, då det alltid händer innan mens) så känner jag inget. Jag vill börja må illa, jag vill känna mig gravid!

Ofrivilligt barnlös - gör ont!

Jag tar tillbaka det där som jag skrev igår om att det "kändes för enkelt, för att vara sant". Om vi lyckas nu har det absolut inte varit för enkelt!

Jag var inne och läste på villhabarn.com, på den sidan för dem som kämpar så hårt. På dem sidorna jag har hängt på i över ett år. Det gör ont i mig att bara gå in och läsa där. Jag vill inte ner ditt igen. Det är sånt djupt svart hål. Ingen som inte varit ofrivilligt barnlös, kan någonsin förstå den smärta det är att kämpa och få dem negativa beskeden månad efter månad när mensen kommer. En sten har lossnat från mitt hjärta och jag vill inte att den ska komma tillbaka. Jag orkar inte det....

För alla er som kämpar, av hela mitt hjärta önskar jag att vi alla lyckas bli föräldrar någon gång....det är vi värda!

20 dagar kvar till ultraljud

Igår slutade jag med mina vagiatorer, det gör det lite extra nervöst när det sätter igång och molar i magen. Sist fick jag mensen 17timmar efter att jag slutade med vagiatorerna. Men då var jag i och för sig inte gravid.... Vilket jag faktiskt är nu, jag kan inte tro det!

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt är gravid och jag har svårt att tro på att allt kommer bli bra. Trots att vi har kämpat så hårt nu under drygt två år, så känns det som att "så här lätt kan det väll inte vara". Helt sjukt att jag tänker så....

Jag ser fram emot när jag kommer kunna få berätta för alla. Berätta att jag är gravid! Som jag har drömt om det.

Just det, jag har slutat gråta, inte ens till sorgliga filmer gråter jag längre. Känns som mina tårar är slut... Jag orkar inte gråta mera. Trodde man grät mer när man är gravid...

22 dagar kvar till ultraljud

Jag sitter här på jobbet och känner hur det sticker i magen och hoppas av hela mitt hjärta att det är något som växer där inne...

Det är svårt att få dagarna att gå, nu längtar vi bara till den 1a december, för att förhoppningsvis få se ett litet hjärta slå.

Jag måste erkänna att trots att det är en lång resa kvar och ett plus bara är ett steg på vägen, så känner jag mig lugnare än innan. Detta visar ändå att något kan fastna i mig och börja växa, nu är det naturen helt och hållet som tar över.

Jag vill inte tänka för långt fram, jag vill inte bli besviken. Men jag kan inte hjälpa att räckna framåt, när vi i bästa fall skulle få tillökning i familjen.... : )

Nej, vi tar ett steg i taget. 1a december är nästa mål. Klarar vi oss ditt får vi fira lite! :)

19dagar efter återförandet

Idag är det två dagar sedan jag plussade. Usch var nervöst det är. Jag är nojig konstant. I lördags och söndags för att jag hade så ont i magen, idag för att jag inte alls känner mycket.

Jag kontaktade akademiska sjukhuset idag för att berätta att jag plussat. Jag ska komma på första ultraljudet den 1a december. Det är mer än 3 veckor kvar. Exakt 23dagar till dess.

Först då, får vi se om det finns något tikande litet hjärta där inne. Åh, vad jag hoppas och vad jag längtar efter att få se det....

Ruvdag 18 - dagen efter plus

Tack alla för era fina kommentarer!

Igår gick jag som på moln. Jag sprang och tittade på grav testet var 5te minut och log åt det där plusset. Jag kan fortfarande inte förstå det.

Idag är jag dock mest rädd. Efter mitt plus igår så satte mensvärken igång ordentligt. Kändes precis som när mensen är på väg. Dock har inget blod kommit ännu. Jag testade mig idag igen, bara för att få se det där plusset träda fram igen. Det var ett klart och tydligt plus, dock lite lite svagare än igår.... Det gör mig orolig...

Men jag vill inte gå och må så här, tror inte det är det minsta bra heller. Men efter så mycket kämpande så vill jag så mycket att detta ska gå vägen.

Jag ska ringa akademiska sjukhuset imorgon och hoppas jag får några lugnande ord, så jag slipper gå och vara så här nervös.

The day.....

Efter 3 omgångar med pergotime, 3 gånger med puregon, 3 inseminationer och ett negativt IVF så har det nu, på vårt andra IVF, hänt det vi aldrig trodde skulle hända. Vi har fått ett plus!



Jag är skakig och kan knappt tro på resultatet, men vi är överlyckliga.

Domedagen....

Snart kommer jag få mitt svar, om all smärta och längtan vi gått igenom denna gången kommer sluta lyckligt? Jag är tom på känslor, jag har slut på hopp.... Hur tar jag mig vidare om det blir negativt?

Det värsta har hänt, jag har slutat tro.... Just nu tror jag aldrig vi kommer bli föräldrar och det gör så fruktansvärt ont. Jag läste inlägg på villhabarn.com från dem som har förblivit barnlösa. För livet är så grymt, vissa får aldrig uppleva den magiska känslan av att bli föräldrar.

Några av dem inläggen handlade om att det var tjejen som det var "fel" på, som det är i vårt fall. Dem ställde frågan om det var egoistiskt av dem att hålla fast vid den mannen dem älskade över allt annat, då han antagligen skulle kunna få barn med någon annan..... Är det egoistiskt av oss?

Tårarna bara trillar, jag undrar när livet ska sluta vara så grymt?

"Livet är ingen dans på rosor, det har nog dem flesta förståt. Jag är 20 år nu och har redan hatat och älskat, sörjt och gråtit mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Allt var så mörkt, men vi kämpade. Det fanns dagar med skratt, men rädslan fanns ändå där. Ibland kunde man glömma för en liten stund, med hjälp av banalare problem. Men när man vaknade upp var fortfarande allting kvar. Det var som att befinna sig långt ner i en degburk. Vi drogs hela tiden neråt, vi försökte komma över kanten. Klättrade allt vi kunde, skrek, grät, bad på våra bara knän efter hjälp. Ibland var man uppe på degen, stod på tå och skymtade över kanten. Hade möjlighet att andas frisk luft, började verkligen tro...hoppas... Men så kom fallet och vi sjönk...igen....till botten....

En dag vaknade man upp och det var slut. Men tyvärr blev inte slutet som man tänkt. Det följdes bara av ännu mera smärta. Jag fick lära mig hur det var att älska och riktigt förlora. Inte ha någon möjlighet att säga dem sista ordern.

Jag har blivit starkare. Jag har varit på botten, men jag överlevde. Det gör ont än idag, och man kan inte förstår att man gått igenom allt det där. Men jag klarade det med hjälp av att hoppas. Hoppet och drömmen fanns alltid där. Det är det sista man lämnar...."

Det skrev jag när jag var 20 år. Jag accepterade och jag gick vidare. Jag tyckte inte synd om själv, jag levde inte kvar i det förflutna. Jag tog nya tag och gick vidare. Jag har försökt att vara ödmjuk, lyssna och respektera andra människor. Men nu sitter jag här...åtta år senare med tårarna som rinner ner för kinderna och undrar varför? När ska livet bli lättare?

Ruvdag 14 och 15

Igår, ruvdag 14, kom mensverken, jag vaknade med den och den påminde mig om att jag inte ska hoppas för mycket. Magen var ordentligt svullen under dagen och jag kände mig helt enkelt ful och fet.....

Idag, ruvdag 15, är mensverken där igen, från och till. Molande, inte jätte stark värk, dock där! Svullnaden på magen har gått ner... jag vet inte vad jag ska tycka om det. Skönt för mig. Dock är jag rädd att det enda lilla som kunde ha varit ett grav. symtom är borta.... Kanske bara var något dåligt jag åt i helgen....hihih så har jag gått omkring och fått upp hoppet om att jag ska vara på smällen.... : ) Det krävs inte mycket....

Jag tror jag ska tjuvtesta på lördag (istället för söndag) Är det negativt IGEN, så har jag hela lördagen och söndagen att sörja, så jag slipper ta ledigt från jobbet igen. Dock har jag en kompis på besök i storstaden i helgen och om det blir negativt kommer jag inte orka träffa någon.... Hm.....vet inte vad jag ska göra...kanske inte ens vågar testa....

Idag har det kännts helt kört, inget hopp alls om att någonsin få uppleva ett plus, första hjärtslagen, första sparken, att någonsin få uppleva den där känslan av att få en slemmig liten sak på mitt bröst.....att få stå i blåst och regn och titta på en fotbollsmatch, att bli föräldrer....

Ruvdag 13

Jag ringde till barnmorskorna idag på akademiska sjukhuset i uppsala och sa att jag trodde att jag kunde vara överstimulerad, då min mage är så svullen och öm.

Dem trodde dock inte så var fallet, då jag inte har några problem att sova, äta eller dricka. Eller helt enkelt fungera normalt. Det kan helt enkelt vara så att äggstockarna fortfarande är svullna sedan behandligen. Men dem har ju inte vara svullna sedan behandligen, utan detta kom ju i lördags... Hon sa att om jag testar positivt på söndag så får svullnaden sin naturliga förklaring. Det är nämligen ganska vanligt att man blir svullen precis i detta skede om jag nu är gravid.

Åh, vad ARG jag är på henne nu. Nu börjar jag ju hoppas och tro. Innan hon sa detta, har jag gått in med inställningen att det kommer misslyckas. Kan tyckas dumt, jag vet. Men det posiktiva med det är att jag inte kommer blir LIKA ledsen, det kommer förhoppningsvis inte göra LIKA ont, om jag inte har några förhoppningar. Men nu HAR jag förhoppningar.

Självklart sa inte barnmorkan att hon trodde jag var gravid, utan hon sa att OM jag testade positivt på söndag kunde det bero på det. Men att vi kan inget veta fören då. Men då säger hon faktist att jag faktiskt KAN ha ett grav. symtom.....

Jag kommer bli ledsen denna gången också.... Det kommer göra så satans ont denna gången också!!!!

Ruvdag 10, 11 och 12

Ruvdag 10 och 11 har min mage varit jätte svullen. Den ömmar och jag kan inte röra mig som vanligt....Jätte jobbig känsla...

Idag, ruvdag 12, vaknade jag upp med en jätte mensvärk. Jag har verkligen inga förhoppningar denna gången, men fortfarande kommer det göra ont när/om mensen kommer...

Jag sa till min sambo imorse att jag hade mensvärk och att vi nog aldrig kommer bli föräldrar.... Det gjorde så ont att tänka den tanken.... Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn.....

Magen fortsätter att vara svullen och jag börjar fundera på om jag kan vara överstimulerad, läste på internet att det kan komma efteråt. Blir det inte bättre om några dagar hör jag nog av mig till min läkare......

Snälla håll tummarna för oss......