Jag ska vara gravid nu, efter så mycket kämpande har vi äntligen lyckats. Det är svårt att ta in, det är så många steg kvar. Jag får fortfarande en klump i magen av avundsjuka när jag hör om andra som blir gravid av "misstag" och som föder barn.
En kollega till mig blev gravid av "misstag" för ungefär exakt två år sedan. Hon och hennes kille var på semester och hon missade p-pillerna under 3dagar och blev då på tjocken. Hon skulle varit tillbaka från mammaledigheten i augusti. Men hon har inte kommit tillbaka ännu, vilket jag ibland har funderat över... Hon kanske har sagt upp sig eller blev varslad i den vevan vi gjorde det. Men idag kom ett kort på en helt underbar liten bäbis. Hon har blivit mamma igen, efter drygt ett år bara....
Igår sa min H till mig att hans chef trodde att hans tjej var gravid. Det var absolut inte planerat, dem har bara varit tillsammans i ett halvår.....
Det gör ont i mig! Jag kan inte hjälpa det. Allt kämpande, alla tårar, all smärta. Det försvinner inte så lätt och dessa åren kommer alltid vara en del av mig.
Min sambo förstår inte varför jag blir "avundsjuk", han tycker jag fokuserar på fel saker, vi är ju faktiskt gravida nu. Han har så rätt, jag håller fullkomligt med honom. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så extremt orättvist med alla dessa som blir gravida av "misstag". Ingen som inte varit med om allt kämpande för att få bli föräldrar kan någonsin ens föreställa sig den smärta man går igenom.
Jag har bara kommit till första steget, jag har "bara" plussat. Jag kan inte ta in det ordentligt ännu och jag är fortfarande så extremt rädd att allt ska gå åt skogen. Jag vet inte hur jag skulle orka det.
Jag VET att jag inte ska fokusera på det, men kunde jag bara trolla bort rädslan skulle jag göra det!
Som om det inte var nog
1 år sedan
Förstår dig precis!!
SvaraRaderaGivetvis kan man bli less på folk som har det enkelt med att skaffa barn. Jag tycker det är spännande att se folks reaktioner när man berättar om sin egen situation. En del replikerar med "oj, jaaa och för oss tog det ju bara 2 månader"
SvaraRaderaMen sen ibland försöker jag tänka att livet inte är rättvist ändå. De som blivit gravida enkelt och smärtfritt kanske har annat skit i sitt liv. De kanske har andra sorger och hemskheter att bära på. Man vet ju inte vad folk har i sitt bagage.
Förstår att du är orolig över graviditeten. själv har jag tittat efter mensblod i 9 månader - av gammal vana... oron finns där, till och med nu när det börjar närma sig förlossning. Det är inget man kan göra - men det är såklart jobbigt.
man får dela upp graviditeten i små delmål. Först vecka 12, sedan ultraljud och så små steg på vägen.
Kram!!
Vill säga att jag förstår dig, men håller med ovanstående. Jag blev gravid genast när jag tog ut spiralen. Har en kompis som precis fått missfall och en annan kompis som försöker bli med barn. Det kan tyckas orättvist, men jag har gått igenom en massa skit i livet och att jag tycks ha glidit här tycker jag inte att jag ska lastas för. Jag tycker inte att andra har rätt att tycka att jag har det lätt. Man måste kunna glädjas åt andra, för det känns inte kul att någon blir bitter på en och tror att allt är superduper. Alla har vi våra svårigheter och måste kunna glädjas med varandra, åtminstone försöka. Bra skrivet och bra belysning!
SvaraRaderaLycka till!