Jag sitter här på jobbet och känner hur det sticker i magen och hoppas av hela mitt hjärta att det är något som växer där inne...
Det är svårt att få dagarna att gå, nu längtar vi bara till den 1a december, för att förhoppningsvis få se ett litet hjärta slå.
Jag måste erkänna att trots att det är en lång resa kvar och ett plus bara är ett steg på vägen, så känner jag mig lugnare än innan. Detta visar ändå att något kan fastna i mig och börja växa, nu är det naturen helt och hållet som tar över.
Jag vill inte tänka för långt fram, jag vill inte bli besviken. Men jag kan inte hjälpa att räckna framåt, när vi i bästa fall skulle få tillökning i familjen.... : )
Nej, vi tar ett steg i taget. 1a december är nästa mål. Klarar vi oss ditt får vi fira lite! :)
Som om det inte var nog
1 år sedan
Ja faktiskt, nu kan ni inte göra någon annat än att vänta, och ta hand om er. Frustrerande känsla, eller hur :-). Släppa allt till naturen sådär, huga. Jag avskyr det faktiskt.
SvaraRaderaMen, som du säger. Självklart ska du glädja dig åt plusset! Suuuuuug i dig känslan bara. För när du har ditt barn i famnen så vill du ju inte minnas den här tiden som hemskt, utan mer som en tid av glädje och förväntan. Skulle det gå dåligt (gud förbjude!!) så blir du besviken oavsett om du är glad eller orolig nu. Så NJUT, det är du värd!!
Nej, jag kan ju inte det. Även om väntan är lång och plågsam. Men det finns värre saker att vänta på i barnlöshetsträsket....
SvaraRaderaKram på dig och tack för ditt fina inlägg!