Missfall som sker innan vecka 13, oavsett variant, beror nästan alltid på genetiska orsaker, inte på något mamman gjort eller inte gjort. Det handlar om naturens sätt att selektera bort barn som aldrig skulle klarat sig. Det är tråkigt, tragiskt för alla inblandade och en svår förlust, men tyvärr nödvändigt. Även om det kan kännas väldigt orättvist.
Orsaker kan alltså vara:
» Kromosomfel hos fostret
» Ägg som utvecklas felaktigt
» Anatomiska fel på livmodern
» Ofostrigt ägg
Det är alltså sällan som ett missfall beror på en sjukdom eller liknande hos mamman. Det finns andra saker som ökar risken för missfall, till exempel rökning, droger och alkohol.
Det är viktigt att veta att ett normalt levnadssätt med sex, normal fysisk träning, jobb och små olyckor inte ökar risken för missfall.
Ovan text fick ändå mig att bli lite lugnare. Det finns inte så mycket mera jag kan göra för att detta ska lyckas nu. Det handlar om naturens sätt att selektera bort barn som aldrig skulle klarat sig. Det är tråkigt, tragiskt för alla inblandade och en svår förlust, men tyvärr nödvändigt. Jag vet att jag kommer bli extremt ledsen om det slutar så. Men jag kan inte göra något nu, nu är det bara att vänta och försöka njuta!
Idag är det 17dagar kvar till ultraljudet! Jag längtar så!
Jag känner mig inte så värst gravid ännu, lite molande värk från och till och brösten har börjat ömma lite nu...... Men utöver det (som inte känns så mycket som gravsymtom för mig, då det alltid händer innan mens) så känner jag inget. Jag vill börja må illa, jag vill känna mig gravid!
Som om det inte var nog
1 år sedan
Jag håller tummarna för att du snart mår illa!
SvaraRaderaDet måste vara första gången jag skrivit det till någon någonsin :-). Inte direkt vanligt att önska att någon ska börja må illa...
Hej tjejen! Du kommer snart känna dig mer gravid, kanske att du blir mer trött och så? Jag mådde inte alls illa under min graviditet, men tröttheten fick en att känna att något var lite annorlunda än vanligt :)
SvaraRaderaTack för kommentaren tillbaka hos mig! Det har varit en väldigt lång resa för oss, och det känns såklart härligt att det börjar närma sig målgången. Även om jag fortfarande inte tar ut något i förskott - allting är så oerhört bräckligt. Det får man ju hårt erfara i livet - inte bara som ofrivilligt barnlös utan i andra skeden också.
Vi gjorde vaginalt ultraljud i v.7 någon gång, då fick vi se vårt lilla pyre och ett hjärta som tickade på.
Sedan görs ju normalt inga ultraljud förrens v.18 och därför visste vi inte att pyret dött i magen i ungefär v.8
Många steg kvar ja, men ni har redan kommit mååånga steg på vägen i er resa!
Det blir verkligen så att man får ta ett steg i taget. Om framtiden vet vi ingenting så det gäller att njuta här och nu! Hoppas tiden fram till ultraljudet går fort så ni får se ert lilla pyre, det är magiskt!
Kram, lycka till och hoppas vi hörs igen - lägger in dig på min länklista!
Wow!
SvaraRaderaKunde lika gärna varit jag som skrivit allt detta.....Jag har dock gått igenom 9 IVF som inte har lyckats.Nu klarar jag inte fler,även om jag skulle vilja ibland.Fortfarande efter drygt ett år utan några behandlingar har jag svårt att acceptera vår situation.Har ordentliga känningar när jag har ÄL känns precis som när man är stimulerad och har 20 ägg på G.Naturligtvis hoppas jag då att den här gången går det kanske på naturlig väg...
Önskar er iallafall lycka till och känner med er!Jenny
Hej! Vad kul med era kommentarer! :)
SvaraRaderaPi - hahahah, nej, det kanske inte är det man brukar höra. Men jag blir glad över det denna gången! :)
IVF-karusell - Trött har jag redan hunnit bli, tycker jag.... :)
Oj, jag visste inte att första ultraljudet i vanliga fall görs först v.18. Gör man inget vid inskrivning på MVC? Usch,jag vill inte gå igenom det du gick igenom. Jag läste för mig sambo om hur ont du beskrev att det gjorde och det gjorde ont i mig bara att läsa det. Jag orkar inte gå igenom mera skit nu. Vill bara att allt ska gå bra nu! Jag håller tummarna för dig nu att allt ska fortsätta gå bra och att du snart har ditt lilla magiska pyre i dina armar! :)
Jenny - jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra för er, eller hur det måste vara att acceptera ett liv utan barn. Jag ropar inte hej ännu, men jag hoppas att detta går vägen för oss nu. Jag kan inte se en annan framtid....
Jag förstår att du hoppas ännu, det gör jag med. Jag hoppas att ni en dag blir föräldrar, jag tycker alla vi är värda detta!
Jag tycker ibland livet är så fruktansvärt orättvist.....