Domedagen....

Snart kommer jag få mitt svar, om all smärta och längtan vi gått igenom denna gången kommer sluta lyckligt? Jag är tom på känslor, jag har slut på hopp.... Hur tar jag mig vidare om det blir negativt?

Det värsta har hänt, jag har slutat tro.... Just nu tror jag aldrig vi kommer bli föräldrar och det gör så fruktansvärt ont. Jag läste inlägg på villhabarn.com från dem som har förblivit barnlösa. För livet är så grymt, vissa får aldrig uppleva den magiska känslan av att bli föräldrar.

Några av dem inläggen handlade om att det var tjejen som det var "fel" på, som det är i vårt fall. Dem ställde frågan om det var egoistiskt av dem att hålla fast vid den mannen dem älskade över allt annat, då han antagligen skulle kunna få barn med någon annan..... Är det egoistiskt av oss?

Tårarna bara trillar, jag undrar när livet ska sluta vara så grymt?

"Livet är ingen dans på rosor, det har nog dem flesta förståt. Jag är 20 år nu och har redan hatat och älskat, sörjt och gråtit mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Allt var så mörkt, men vi kämpade. Det fanns dagar med skratt, men rädslan fanns ändå där. Ibland kunde man glömma för en liten stund, med hjälp av banalare problem. Men när man vaknade upp var fortfarande allting kvar. Det var som att befinna sig långt ner i en degburk. Vi drogs hela tiden neråt, vi försökte komma över kanten. Klättrade allt vi kunde, skrek, grät, bad på våra bara knän efter hjälp. Ibland var man uppe på degen, stod på tå och skymtade över kanten. Hade möjlighet att andas frisk luft, började verkligen tro...hoppas... Men så kom fallet och vi sjönk...igen....till botten....

En dag vaknade man upp och det var slut. Men tyvärr blev inte slutet som man tänkt. Det följdes bara av ännu mera smärta. Jag fick lära mig hur det var att älska och riktigt förlora. Inte ha någon möjlighet att säga dem sista ordern.

Jag har blivit starkare. Jag har varit på botten, men jag överlevde. Det gör ont än idag, och man kan inte förstår att man gått igenom allt det där. Men jag klarade det med hjälp av att hoppas. Hoppet och drömmen fanns alltid där. Det är det sista man lämnar...."

Det skrev jag när jag var 20 år. Jag accepterade och jag gick vidare. Jag tyckte inte synd om själv, jag levde inte kvar i det förflutna. Jag tog nya tag och gick vidare. Jag har försökt att vara ödmjuk, lyssna och respektera andra människor. Men nu sitter jag här...åtta år senare med tårarna som rinner ner för kinderna och undrar varför? När ska livet bli lättare?