Blödning!

I Lördags vaknade jag med ett leende. Jag hade fått gå upp en extra gång i natt för att kissa.... :)

Nu var det dax för toa besök igen. Den vanliga rutinen innefattar att alltid slänga en blick på pappret. Men det är mer en vana nu, än en rörelse av oro. Men idag följdes den av ett skrik. H kommer snabbt springande.

- Fan, det är blod, skriker jag. Det är blod!

Ingen mörk blödning, som kan vara gammal. Utan ljusrosa, färsk blödning. Jag går ut till hallen och faller ner på knäna.

- Det kan inte vara över nu, det får inte vara över. Allt kändes så bra, piper jag fram.

Min sambo kramar mig och tycker vi ska ringa och fråga.

Men, vem? Jag har ingen aning, jag har aldrig varit gravid och jag har aldrig varit rädd för att få en blödning.

Vi ringer vårdguiden. Hon säger till mig att jag absolut inte ska komma in. Det kommer inte läkarna alls bli glada över. Inte över en liten blödning. Kommer det mera och mycket mera, då är jag välkommen in. Sen frågar hon hur jag har mått annars. Väldigt trött, svarar jag. En graviditet ska ju inte vara någon sjukdom svarade hon då, man ska må som vanligt.

Vid den här tiden håller jag verkligen på att bryta ihop.

Vi ringer Danderyd och dem säger att dem inte kan göra något om jag håller på att få missfall, men att jag kan åka in om jag är extremt orolig. Men då jag tillhör Karolinska måste jag åka till Huddinge, då karolinska inte har akuttid på helger.

Så vi packar bilen, med lilla Mysak och hans leksaker och vatten och hundbur etc.

Jag är så trött, jag orkar inte detta och är så rädd. Alla tankar far genom huvudet den långa resan till Huddinge.

Först får jag göra ett kissprov, det visar inget blod och höga graviditetshormoner. Men det tar några dagar för graviditetshormonerna att gå ner om jag får missfall, förklarar den snälla barnmorskan. Så om jag har början på missfall, kan dem inte se det på urinprovet.

Två och en halvtimme senare, många många svettiga minuter senare, får vi komma in för ett UL.

Läkaren har skärmen vänd mot sig. Jag kramar H's hand så hårt. Hon rynkar pannan, så där rynkigt som "oj, det här ser inte bra ut"

- Din tystnad bådar inte gott, säger min sambo på skånska, så jag måste översätta innan läkaren vänder skärmen och visar ett tickande hjärta.

Allt var bra och hon kunde inte se något fel, eller någon blödning.

Helgen var räddad. Vi var så lyckliga igen. Om lyckan fortsätter le åt oss, har vi ett kärleksbarn i Juli. :)