MA - missed abortion

Måndag
Jag brukar nästan alltid börja veckan med att skriva vad som händer vårt lilla pyre denna specifika vecka. det kommer jag inte göra nu...... I måndags gick jag in i vecka 12, jag trodde jag kunde börja andas. Morgonen startade med en ganska stor brun blödning. Vi var inte så oroliga, det kändes bra och det var ju brunt....det brukar ju vara okey.... Vi åkte in ändå. Efter två timmar av en ganska lugn väntan fick vi beskedet. Vårt pyre dog i vecka 9+1.....

Jag låg i gynstolen och sa inget. H kramade min hand hårt. Läkaren var tvungen att springa iväg på något akut. Vi gick ut så länge, då kom tårarna. De rann resten av dagen, hjärtat värkte, jag kunde inte sluta gråta....

Tisdag
Vi hade tid kl. 09.00 på sjukhuset, för att få hjälp att få ut fostret. Jag hade fått en tablett dagen innan som skulle mjuka upp livmoderstappen. Nu låg jag i sängen på sjukhuset och fick en massa smärtstillande. Jag var som beedövad....jag förstod knappt vad som hände....

Det tar en timme innan det kommer igång och sen kan det ta några timmar innan allt kommer ut. Inom en timme kom bloddet. Jag satt på toaletten och en burk som sköterskan satt i toaletten samlade upp allt blod. Den vänliga barnmorskan kom in efter ett tag och sa att allt kommit ut, det hade gått fort. Jag tyckte bara det var skönt, då kunde vi åka hem snart. Det gick fortare än väntat. Sen låg jag där med min sambos hand i min.

Snart kom den fysiska smärtan tillsammans med att jag känner hur det rinner. Jag måste gå till toaletten. Blodet rinner i stora klumpar och jag känner hur det börjar snurra. Jag ropar svagt på min sambo som hjälper mig till sängen. Barnmorskan trodde det berodde på att jag har så ont tillsammans med att jag inte tål blod så bra, jag var kritvitt i ansiktet.

Men snart mår jag bättre och de tror att vi kan åka hem runt 12, 13. Kl 12 måste jag till toaletten igen. Smärtan är enorm och blodet rinner i klumpar. Då börjar det snurra igen och när min sambo kommer in seglar jag sakta ner på golvet. Jag svimmar. Snart ligger jag i sängen igen och är svagare än någonsin. En sköterska kommer in och tar blodprov och blodtryck. Jag orkar inte lyfta armen, jag orkar inte bry mig.

Jag får två morfinsprutor för smärtan och dåsar bort. Efter en läkare undersökt mig får vi åka hem runt 16 på eftermiddagen. Jag går direkt till sängen när jag kommer hem. Jag sover till 21.30. Jag vaknar och jag somnar igen...

Onsdag
jag vaknar kl 08.00. Jag vill inte gå upp. Jag gråter inte, men tomheten är total. Igår hade jag för ont för att orka tänka, orka känna. Idag kommer det.

Jag tar ner vår lilla vovve för att han ska få äta och kissa. Sen hoppar jag in i duschen, det känns som jag är täckt i blod. Efter det lägger jag mig i sängen och orkar inte gå upp. Min sambo kommer upp och säger att vi ska åka snart. Då rinner tårarna, det gör ont.

Vi sätter oss i bilen och jag somnar, jag sover nästan konstant de 5 timmar det tar oss att köra ner till skåne. Den lilla tiden jag är vaken finner jag mig själv stirrande ut i intet. Vi förlorade något vi kämp
ade för länge, det gör ont, riktigt ont!