Ett öppet sår....

Varje natt när jag går och lägger mig tänker jag tillbaka på dagen vi fick beskedet om att vårt pyre hade dött. Jag tänker på när jag sitter i gynstolen och läkaren med allvarligt ansikte kollar på skärmen. Efter en evighet av plågsam tystnad säger han: neeeej, långsamt och utdraget. Det var då våra hjärtan stannade och vi egentligen förstod....

Nu ändrar jag på situationen. Det är ingen evighet av tystnad. Läkaren vänder snabbt skärmen mot oss och säger: Det ser bra ut. Här har vi hjärtat och jag mäter ert lilla pyre till exakt 12 veckor, precis som ni sa.

Då hade vårt liv sett annorlunda ut idag. Då skulle jag fortfarande på inskrivning imorgon och på UL på fredag.

När jag ligger på Hs bröst och stirrar ut genom fönstret undrar jag om det finns någon möjlighet att detta bara kan vara en mardröm..... Men den känns för lång..... Och verklig...... Men samtidigt brukar drömmar kunna vara verkliga i mitten, det är oftast i slutet som det blir grumligt. Jag har tidigare haft drömmar där jag vaknat och inte helt säkert vetat om det var en dröm eller faktiskt har hänt......

Jag vet att detta inte är en dröm. Jag vet att detta har hänt oss och att livet just nu känns plågsamt och mycket orättvist. Hur kan vi ha fått detta också?

Jag sa till min sambo; om det finns någon gud där uppe så såg han kanske att vi inte pallade mera. Så han hjälpte oss med pyret. För att vi skulle få upp hoppet lite.... Men det var allt. Sen skrattade han hånfullt och sa; så lätt ska det inte bli...trodde ni verkligen det......!