Graviditetsbesked

Graviditetsbeskeden haglar in från alla håll, hårda och oönskade.

Vi fick ett idag, hon ska ha en månad före att vårt mirakel (som inte blev vårt mirakel) skulle ha kommit till världen. Det gör så ont, jag vill bara slå och skrika. Jag gråter, men det går snabbt över. Istället blir jag arg, ända inifrån. Jag vill slå något, jag vill skrika högt. Varför är det så orättvist, det gör mig så arg.

Min sambo säger lugnt; vi kommer bli gravida, vi kommer få ett mirakel.

Jag skriker; vi har försökt i snart tre år och det enda jag har lyckats med är ett jävla missfall. Vi kommer inte lyckas det är bara att lära sig att leva med!

Jag är så arg att jag inte kan kontrollera mig. Jag låter det gå ut över min finaste sambo, som trots min elakhet finns där.

Jag tycker du ska göra slut säger jag senare. Du kan träffa någon bättre än mig, någon som kan ge dig barn.

H säger; sluta, jag älskar dig.

Jag säger; jag vill göra slut, jag älskar inte dig längre.

H säger; (med skratt i rösten) när slutade du med det? De senaste minuterna?

Jag; nej, jag har tänk på detta ett tag

H; ja, ja Jag kommer inte lämna dig.

Jag börjar gråta och H kramar mig hårt. Jag älskar dig piper jag fram, du är det finaste jag har och jag vill inte alls lämna dig. Men jag skulle inte klandra dig om du ville lämna mig....

Jag älskar dig svarar min sambo, med den finaste rösten och den finaste famnen som finns att luta sig mot när smärtan är som värst.

Jag har den finaste sambon, som finns där. Som ser när det gör som ondast i mig. Jag är så lycklig över att ha honom. Jag vet att jag kan skratta mig lycklig. Jag borde vara nöjd med det, men jag vill så gärna ha ett litet barn tillsammans med honom. Varför ska det vara så svårt för oss? När det är så lätt för andra?