Vi har försökt ett tag nu, med barnaskaffandet. Vi började försöka hösten 2007. Shit vad länge sedan....tiden har bara sprungit iväg. Trots att det har varit jobbigt som f-n så förstår jag knappt att det har gått så lång tid. De flesta blir gravida inom några månader. I höst har vi försökt i tre år!
Under dessa tre år har vi hunnit med ungefär 6 månader "själva", utredning sen tre omgångar med Pergotime och tre omgångar med Puregon. (tog ungefär 1 år, det var vad vi pysslade med 2008). Första halvåret på 2009 gjorde vi fyra inseminationer, varav en fick avbrytas. Sista halvåret gjorde vi två IVF, varav den sista ledde till ett plus.
Kan ni förstå vilken lycka det var.... Efter alla dessa hormonbehandlingar och inte ett tillstymmelse till plus. När jag skriver ner allt detta undrar jag om vi kanske inte ska lägga ner. Efter så lång tid och så mycket hjälp, man kanske bara borde ge upp?
Men jag kan inte ge upp och jag kommer inte ge upp. Det sjukaste av allt är att efter mitt missfall så undrar jag om jag kanske kommer kunna bli gravid naturligt nu. Nu kanske min dumma kropp har fattat vad den ska göra! Hur man gör!
Jag har inga problem med att få hjälp att bli gravid, om det är det som krävs. Men jag undrar själv hur jag kan vara så dum att jag faktiskt ens kan ha dessa tankar i huvudet efter så mycket hjälp redan.
En sista grej, att jag mår skit ibland, att det ibland gör så ont i hjärtat att jag tror att jag håller på att gå sönder, att jag kan tycka det är jobbigt att träffa andra med stor mage, att jag bli avundsjuk på de som blir gravida så lätt....att jag har alla dessa egoistiska känslor ibland. Jag tycker det är okey, så länge man inte varit i just mina kläder och upplevt det just jag går igenom, så får man inte säga att det inte är det!!
Som om det inte var nog
7 månader sedan
Japp, jag vet precis hur lycklig man blir! Vi fick ett plus efter 2,5 år av försök. Men det är också det enda. För oss har det snart gått sex år sedan vi började försöka...orimligt lång tid egentligen. Svårt att tänka sig.
SvaraRaderaSom du säger, man mår skit ibland, och tyvärr är det nödvändigt att lära sig leva med det när man är ofrivilligt barnlös. Det är bara att stå ut de där dagarna när det är som värst. Svårigheten ligger ju egentligen inte i det, att stå ut, svårigheten tycker jag är snarare att komma ihåg att leva. Och det är LIVSNÖDVÄNDIGT för att ta sig igenom det här! Ta hand om dig!