Lycklig....eller olycklig.....

Min kropp och jag kommer inte speciellt bra överens. Jag var på VUL idag och det hade inte hänt så jätte mycket. De fick ta ett nytt blodprov på mig så får jag veta senare idag om jag ska höja dosen eller inte och så ska jag på återbesök på måndag igen. Börjar bli ganska trött på att pendla mellan stockolm och uppsala...och börjag bli trött på min kropp som är så annorlunda....

Jag har varit lycklig de senaste dagarna. Verkligen känt mig lycklig. Jag känner mig nöjd med vad jag har nu och hoppfull inför framtiden.

Jag är nöjd med vår underbara lilla BernerSennen valp vi har som gör mig glad flera gånger varje dag.
Jag älskar vår nya lägenhet, som vi flyttade in i för några veckor sedan.
Jag har en helt underbar sambo som jag älskar över allt annat.
Jag är hoppfull inför framtiden och att en dag stå med ett mirakel i famnen.

Men bredvid denna lycka känner jag mig så okvinnlig. Jag pratade med en kompis som har två barn redan. Hon har precis fått missfall, precis i början. Hon ville inte ha något mer barn nu ändå.

Att prata med henne fick mig att börja tänka på hur annorlunda jag är. De flesta människor kan få barn helt naturligt, det bara händer. När de vill det och när de inte vill det. För mig händer det aldrig...

Jag fick ett mess från min sambo häromdagen där det stod att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Jag blev jätte glad, men tillsammans med den glädjen jag kände tänkte jag: "hur kan jag vara det...."

Jag är bara hälften kvinna, hur kan jag vara det bästa som hänt honom? Kommer han verkligen orka fortsätta så här hur länge som helst? Han kan få en ny tjej utan problem. Varför skulle han vilja stanna hos mig.... Jag har extra humörsvängningar, inte bara när man har mens som andra normalt har, utan när jag tar alla dessa sprutor flera gången om dagen. Jag flippar ut och gråter liter varje gång mensen kommer. Flera gången därimellan går hjärtat sönder lite till när jag påminns om hur mycket jag vill ha ett litet mirakel, men det inte går...