Jag var på ett kundevent hela helgen och allt konversationerna handlade om var deras barn. Hur mycket de saknade dem, de söta sms´en de fick när de var hemifrån, de första stegen, första orden. ALLT handlade om barn.
I början försökte jag hänga med i konversationerna där jag ställde följdfrågor samtidigt som jag hade mitt största leende till hands. Men efter flera timmars mingel, där jag förstod att jag alltid kommer vara utanför så länge jag inte får ett litet pyre att vilja stanna, så tröttande jag.
Jag tog baren till hjälp och ju mer klockan blev desto längre från barnämnena kom vi.
Så är det hela tiden i samhället, allt handlar om våra små barn. Vilket jag förstår, för det är det finaste som finns. Det är ju därför jag så gärna vill ha ett litet mirakel.
Men utan barn blir man nästa lite utanför tycker jag. Jag fick en utskällningen av min nya granne att jag hade gått med vår hund genom den gemensamma gården (där det för övrigt inte står någon skylt om att man inte får gå med hund) och han hade kissat. Han ville inte att hans barn skulle bli sjuka. Så hädanefter var jag tvungen att ta hissen ner med min hund om jag inte kunde kontrollera honom. Sånt kunde ju inte jag förstå för jag hade ju inga barn, utan bara en usel hund....
Som om det inte var nog
7 månader sedan
Nej, det är ju tyvärr så, att vi faller utanför normen och det är ju aldrig rätt i Sverige :-(. Att vi dessutom inte valt det själva gör ju inte saken lättare för oss när det kommer kommentarer från olika håll. Jag har börjat acceptera det hela för efter sex år av försök att bli med barn och där jag är nära 40 år och min man är några år över 40 år så kommer vi ju alltid vara utanför normen. Vi kommer alltid att vara bland de äldsta föräldrarna, oavsett!
SvaraRaderaDet är något vi får leva med och lära sig tackla, men det gör ju inte mindre ont för det...