Tack!

Tack alla fina människor där ute! Tack så mycket för era kommentarer!

Jag fick idag reda på att han har träffat en ny undertiden vi var tillsammans. Under tiden vi försökt skaffa barn. Har ingen anning om hur länge det har pågott, men de känslor jag har förstått att han har utvecklat för henne, gör man inte på två veckor. Och det är så lång tid sedan han gjorde slut med mig. Det gör så ont i hela mig. Undertiden jag genomgick behandling, var han med henne.

Jg trodde inte jag kunde gå sönder mer än jag redan gjort. Men det gör så ont nu så jag vet inte hur jag någonsin ska kunna läka.

Jag kommer sakna er alla!

The End

Nu stänger jag ner; ”Drömmen om det mest naturliga”.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva det jag nu kommer att skriva. Om mitt hjärta blödde innan så är det sönder nu. Mitt hjärta gick i tusen bitar och kanske att jag har styrkan att plocka upp bitarna i framtiden, men inte nu.

Min sambo lämnade mig för två veckor sedan. Drygt en vecka efter vårt 3dje IVF försök. Det kom som ett slag i magen, jag tappade andan…. Jag hade ingen aning om att det ens var dåligt.

Jag älskade honom så mycket, jag trodde vi var så lyckliga. Jag förstår fortfarande ingenting och kan inte alls förstå hur jag inte kunde se några tecken. Jag har analyserat, funderat och tänkt. Vad hände, när hände det? Fanns det tecken, men jag inte ville se dem? Men svaret är samma varje gång, det fanns inga tecken, jag såg inget. En dag vaknade bara mr.. H upp och hade inga känslor kvar för mig.

Mitt liv började gunga en söndag, då han sa att han tyckte vi tappat gnistan. Att det blivit för mkt barnsnack och hundsnack. Att vi glidit ifrån varandra. Men han gjorde inte slut. Han älskade fortfarande mig sa han, han ville jobba på det. Två dagar senare, på tisdagkvällen kom orden som fick mitt liv att vändas upp och ner, som fick mig att tappa andan, som fick tårarna att aldrig vilja sluta rinna, som slog sönder mitt hjärta. Han hade inga känslor kvar, han ville inte mera……

Jag åkte hem till mina föräldrar på onsdagen, jag har aldrig gråtit så mycket. Jag hade inte bara förlorat han som jag trodde var mannen i mitt liv, han jag skulle leva med resten av mitt liv, jag hade även förlorat min bästa vän, det finaste i mitt liv.

På söndagen kom jag tillbaka och då delade vi upp sakerna, skrev över kontraktet på mig och han flyttade ut. Fyra år avslutades på fyra dagar…..min sorg är total.

Jag vet hur det är att länga efter ett barn och jag vet att ni alla kommer kämpa så länge ni orkar. Men glöm inte varandra. Jag hade hellre levt barnlös men med min fina H, än utan honom. Men nu hade jag ingen chans att förklara det, att ta det lite lugnt med min längtan efter ett barn tillsammans med honom.

Jag vill fortfarande ha en familj en dag. Men det är inte barn jag sörjer nu. Jag ville inte ha barn för sakens skull. Jag ville ha barn tillsammans med H. Nu kommer jag aldrig få det. Kanske att jag en dag träffar en annan man som stjäl mitt hjärta….. Men just nu känns den dagen långt borta.

Jag önskar er alla lycka till!

Kram

Dagarna går....

Dagarna går, och ibland känns det faktiskt lite bättre. Men jag kan fortfarande börja gråta när som..... Det gör fortfarande ont i mig och känslan av ensamhet har satt sina klor i mig.

Jag vill bli stark igen och känna att jag klarar detta. Framförallt vill jag få bort smärtan som då och då utan förvarning borrar sig in i mitt hjärta och får tårarna att rinna....

Jag vet inte vad det är som gör så ont. Jag tänker inte så mycket på vårt misslyckade försök längre.... Men när som på dagen kan jag bli ledsen och då känner jag mig ensammare än någonsin.... och det gör så mycket ondare då....

Idag åker jag till sälen.... och jag som hade såna problem med hur jag skulle göra om jag var gravid.... Det hade varit ett lyxproblem.....

Tårarna rinner

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....

Så ont....

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......

En paus.....

Nu tänkte vi lägga barnverkstaden på hyllan ett tag. Dra oss tillbaka och slicka såren, läka....

En klok mamma sa till mig; "när kroppen går sönder av all smärta, har man någon kropp kvar till längtan då? Har man någon kropp kvar till det man redan har, det man inte vill mista....."

En helt ny värld kommer öppna sig för oss nu, med privata försök. Kostnader och ännu mera press. Men innan dess vill jag läka.....

Min hjärta skriker av längtan efter ett barn. Egentligen vill jag sätta igång med ett nytt försök imorgon.

Men jag måste hitta mig själv igen. För numera, när andra lyckas, handlar det inte om deras lycka. Utan om min olycka över att misslyckas.

Ta mig inte fel alla ni underbara som läser denna blogg och vars bloggar jag följer. Jag missunar inte någon annan deras graviditet. Men istället för att glädjas åt er, gråter jag över mitt eget misslyckande..... Jag vill inte vara sådan, jag vet inte när jag blev sådan. När allt började kretsa bara kring mig... Men därav måste jag vila, hitta mig själv igen....

Jag vill inte vakna upp en dag och undra vart mitt liv tog vägen... Att de senaste åren bara har handlat om nedräkning till behandlingens början, klockslag att ta sprutor, väntan, mensen, tårar....

Ta mig inte fel, jag vill ha barn. Jag kommer göra allt som krävs för att en dag ha ett mirakel i magen. Jag vet att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid än vi trodde. Men däremellan måste jag lära mig att leva mitt liv.

Nu ska jag läka min kropp och njuta av allt det fina jag har runt omkring mig.

Tusen tack alla ni som har hejat på mig och funnits där när jag misslyckats, ni är guld värda!

Ingen plan B...

Det gör så ont att veta att det inte gick denna gången heller. Nu måste vi vara en av de paren där statistiken för att lyckas sjunker. Vi har gjort tre IVF utan att bli föräldrar....

Rädslan slingrar sig runt min kalla kropp och jag får svårt att andas. Hjärtat blöder. Tänk om jag aldrig kommer bli mamma.... Tänk om vi aldrig lyckas bli föräldrar. Jag har ingen plan B. Jag har inga planer på att adoptera eller leva utan barn. I min värld har det alltid funnits barn, jag har alltid velat haft barn. Jag kan inte ändra på den önskan, jag kan inte kompromissa här.

Jag vet att man inte får allt man önskar sig, men snälla låt mig en dag få ett litet mirakel. Det är min största önskan.

Jag har alltid blivit glad över att läsa "succe-historier" om såna som har försökt länge och sedan blir gravida via IVF. Men det hjälper inte längre. Det hjälper inte längre att läsa om de som försökt, försökt, gått igenom IVF och numera hör små fotsteg i hemmet. För det är inte jag, det är inte vi. Tänk om jag aldrig blir mamma.... Jag får svårt att andas av den tanken, jag mår illa. Det gör så ont....