2 år och 3 månader senare...

Jag har inte riktigt koll på åren. Men någon gång runt 2005-2006 träffade jag mitt ex. Efter ungefär ett år in i förhållandet ville vi skaffa barn, som många andra. Hur lång och energitömmande den resan blev kan ni läsa om i bloggen. Ni kan också läsa om det hemska slutet, där jag aldrig trodde att jag skulle kunna resa mig upp och andas igen.

Men ack så fel man har. Vad livet har för överraskningar kan man aldrig vara förbered på. Men det är bara att hänga i och inte släppa taget, aldrig sluta hoppas och tro. Om jag visste innan vad jag skulle behöva gå igenom så kan jag nog med handen på hjärtat säga att jag troligen skulle inhandla en pillerburk och lägga mig ner i soffan och skriva ett brev till min familj över hur ledsen jag var och hur mycket jag älskade dem, men att jag tyvärr inte orkade genomgå helvetets eldar om och om igen.

Nu blev det inte så, nu kom jag istället ut på andra sidan gladare och lyckligare än någonsin.

Någon gång i mars 2010, släppte mitt ex bomben som fick mitt hjärta att brista. Jag grät konstant och då menar jag kontant, utan uppehåll för mat och prat, jag bara grät konstant i en hel dag. Jag trodde inte man hade så mycket tårar. Sen gick dagarna och jag var förstående ena dagen och arg nästa. När jag sen fick redan på att han hade haft en ny bredvid mig så släppte allt. Från och med den dagen så försvann han från mitt liv. Inga känslor kvar, ingenting! Mina vänner trodde att jag var inne i någon chock då jag mådde så extremt bra! Att jag troligen skulle komma ur den och få ett återfall, men det gjorde jag inte. Inte ännu i alla fall…och efter drygt två år så tror jag inte att den dagen kommer komma heller : )

Den 30 april 2010 träffade jag en ny man. För första gången i mitt liv fick jag pirr i magen vid första ögonkastet. Men samtidigt var jag inte intresserad av att hoppa in i ett förhållande direkt efter ett avslut på ett 4 år långt förhållande. Jag var klart mot honom vad jag tyckte och tänkte och han var villig att vänta på mig. En vecka i slutet av juli när han var bortrest kände jag att jag älskade honom, att jag saknade honom så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sen den dagen var det vi : ) Ett stormigt och passionerat förhållande. Helt olikt mitt tidigare. Här kunde vi skrika på varandra i ena sekunden och i nästa hett slita av varandra kläderna.

I oktober 2010 flyttade vi ihop. I december 2010 missade jag att börja på min p-piller karta och utan minsta lilla tanken på att jag kunde bli gravid levde vi som vanligt. I januari 2011 plussade jag! Men här slutar det inte i guld och gröna skogar. Några dagar senare får jag missfall. Jag sörjer inte så mycket då detta inte på något sätt var planerat, jag var mer glad av tanken på att jag kunde bli gravid naturligt.

Men däremot så innebar det en höjd för mig och min sambo att ta oss över. Jag hade inte tänkt barn ännu med honom. Jag var lycklig, allt var lätt och helt ärligt orkade jag inte ge mig in i skaffa barn träsket, det hade tärt alldeles för mycket på mig de tidigare åren. Men nu, nu kom tanken upp igen och jag som inte ens berättat min historia för min sambo blev tvungen att göra det. Där fick jag informationen från honom att han inte ens visste om han ville ha barn!

Jag visste inte ens att det fanns såna människor. För mig var det super viktigt att veta att jag någon gång i framtiden kunde försöka få barn om jag ville. Jag visste att det kunde bli svårt för mig, men jag visste också att jag aldrig skulle ge upp utan att försöka.

Det innebar en seperation mellan oss. Han flyttade ut en vecka och vi skulle inte höras. Om jag mådde dåligt när jag och mitt ex separerade så var det inget mot var jag gjorde nu. Jag kunde inte äta, jag kunde inte gå upp ur sängen, jag var apatisk, jag kunde inte leva. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle kunna leva utan honom. Jag älskade honom högre än vad jag trodde var möjligt, men samtidigt visste jag att jag aldrig skulle kunna förlåta honom om jag sitter där som 40åring utan att ens ha fått försöka uppfylla den dröm som jag haft i så många år. Jag skulle bli bitter och det ville jag inte.

Jag blev förvånad över den smärta jag kände över honom mot den smärta jag kände när jag separerade från mitt ex. Mitt ex hade jag känt i 4år och denna man hade jag känt i knappt ett år. Smärtan gick inte över efter en dag, eller två dagar, eller tre. Den minskade inte ens. Jag ville bara lägga mig ner och sluta leva. Efter en vecka kom han hem. Han var rädd för allt, men ville leva med mig. Det räckte för mig då. Vi skulle sluta med p-piller och ta det som det kom.

Men jag slutade inte med p-piller direkt, då min sambo ändå jobbade så mycket. Först sommaren 2011 slutade jag med dem. Jag visste ganska omgående att det inte skulle gå så lätt som jag hoppats på. Jag hade konstant små blödningar.

Oktober 2011 besökte vi Sophiahemmet. Jag ville egentligen gå direkt på IVF, orkade inte med detta träsk igen. Jag var skräckslagen och illamående inför vad som skulle vänta oss. Skulle jag orka detta igen? Nu hade jag facit i handen, nu visste jag vad detta innebar fysiskt och psykiskt.

Läkarna var hoppfulla, speciellt då vi lyckats bli gravida naturligt. På grund av att detta var en helt ny värld för min sambo så bestämde vi tillsammans med läkaren att vi skulle börja med det enklaste. Sprutor och sen gör vi sk. "jobbet själva".

Januari 2012 börjar jag spruta igen. Hur mycket jag än älskade min sambo så kunde jag ibland undra varför just denna man skulle korsa min väg och göra mig huvudlöst förälskad. En man som inte ens visste om han ville ha barn, tillsammans med en som kunde offra mer än sin högra arm för ett. Men nu så här i efterhand tror jag att det var det som meningen. Vårt liv kretsade inte kring barn eller behandling. Jag sprutade, han visste om det, men vi pratade inte om det. Jag ältade inte det jobbiga. Jag/vi levde ett helt "normalt" liv skulle man nästan kunna säga.

Trots mina maningar till läkarna om att höja min dos så ville dem inte. Jag fick börja på det lägsta, vilket var runt 40. Inget hände, men de vågade ändå inte höja. Jag var på otaliga undersökningar och fick blödningar emellan. Efter 3,5veckor av sprutande bestämde de sig för att avbryta denna behandling. Min värld föll åter igen samman. Skulle jag orka detta igen?

Självklart visade jag min sorg för min sambo men jag infekterade inte vårt förhållande med det. Jag ältade inte. Jag pratade med mamma och jag grät hos mina kompisar. Men jag sa även: ”jag vet att jag har haft det jävligt tufft. Men jag vet också att jag en dag kommer lyckas. Det tvivlar jag inte det minsta på. ” Och med facit i handen har jag alltid haft den inställningen. Igenom alla dimmor, över alla kullar och dalar.

Vi påbörjade vår andra behandling. Jag sprutade och jag fick ägglossningsspruta. Den 1 april 2012, efter nästan totalt 5års försök, 12 tidigare behandlingar, ett MA och ett missfall så hände något som jag inte hade förväntat mig. Jag fick ett starkt plus på stickan och ännu bättre, jag kände mig gravid! : )

Jag har haft några mindre blödningar. Men fantastiska läkare runt omkring mig som alltid låtit mig komma in på undersökningar. Jag har nog redan var på runt 5-6 ultraljudsundersöknigar. Allt ser som sagt bra ut och min efterlängtade bebis växer och utvecklas.

Idag och har jag precis gjort RUL. Jag är i vecka 19 och allt såg jätte fint ut. Nu rinner det bara lycko-tårar. Jag älskar redan det här lilla krypet i mig, mer än jag någonsin trodde var möjligt. Men samtidigt så är det extremt svårt för mig att greppa att jag faktiskt är gravid. Att jag bär på ett litet barn, att jag väntar barn…. Efter 5 år av slit, tårar och smärta...

Jag ville uppdatera mitt slut för att ge hopp åt andra som kanske sitter så långt ner i skiten som jag gjorde. Jag trodde aldrig, aldrig, att jag skulle kunna blir så här lycklig. Men se...släpp aldrig taget, sluta aldrig tro och hoppas....