If I fail and I give up...do you think I ever gone get up?

Den här helt främmande människan inspirerade mig. Min sambo visade mig detta klipp och det fick mig att tänka. Jag vill inte ge upp, jag kommer inte ge upp. Ger jag upp så kommer jag aldrig få det jag mest av allt vill ha.... Vi kommer försöka tills vi lyckas. Det kommer kosta oss några liter, blod, svett och tårar....och antagligen lite pengar. Men den finaste dagen man kan tänka sig kommer vi stå med vår bebis i famnen och vara lyckligare än någonsin!

Sometimes in life you fall down and you feel you dont have the strength to get back up. Do you think you have hope? Because I tell you, Im down here, face down and I have no arms and no legs. It should be impossible for me to get back up but its not. I will try one hundred times to get up and if I fail one hundred times. If I fail and I give up...do you think I ever gone get up? No! But if I fail and try again, and again and again.... But I just want you to know its not the end. It matters how you gone finish, and you gone finish strong. And you will find that strength to get back up....

Farbror doktorn...

I fredags var jag tillbaka på uppsala akademiska. Usch vad det inte var kul. Tårarna var så nära. Jag trodde aldrig jag skulle behöva se dem igen....

Jag fick dock en jätte bra läkare som verkligen ville förstå och gjorde att jag fick känslan av att han ville göra allt för att hjälpa oss.

Allt såg bra ut efter missfallet. Slemhinnan och äggstockarna var tillbaka som vanligt igen. Jag ska börja nästa behandling när jag får nästa mens. Frågan är bara NÄR den kommer. Då jag har PCO, så kan den ju vara lite oregelbunden. Men förhoppningsvis om kanske tre veckor..... Nu får jag bara leva tills dess....

Vi ska ta lite annorlunda mediciner denna gången för att förhoppningsvis få flera ägg. Det betyder att jag kommer behöver blanda två mediciner varje kväll.... Men jag är bara glad att de verkar bry sig så mycket att de gör något annorlunda för att förhoppningsvis få ett bättre resultat. Sen, precis som doktorn sa, så är det inte kvantiteten utan kvaliteten som är det viktiga. Som i så mycket annat.... :)

Symtom för en PCOare kan vara blandannat ökad kroppsbehåring och övervikt. Nu har jag inget av dessa. Ibland undrar jag dock om det kanske inte hade varit bättre att vara överviktig.... Jag har läst många artiklar om PCOare som varit överviktiga och gått ner i vikt och genast blivit gravida. Jag har inte så många kilo att gå ner, jag skulle kunna gå ner 2kg eller så. Men tror inte det kommer hjälpa mig i mitt barnaskaffande...

Det är så frusterande att inte kunna göra något annorlunda. Jag skulle kunna göra vad som helst om det hjälpte mig att bli gravid.
Som att sära på benen inför fritt främmande människor med jämna mellanrum..... : )

Snart tre år....

Vi har försökt ett tag nu, med barnaskaffandet. Vi började försöka hösten 2007. Shit vad länge sedan....tiden har bara sprungit iväg. Trots att det har varit jobbigt som f-n så förstår jag knappt att det har gått så lång tid. De flesta blir gravida inom några månader. I höst har vi försökt i tre år!

Under dessa tre år har vi hunnit med ungefär 6 månader "själva", utredning sen tre omgångar med Pergotime och tre omgångar med Puregon. (tog ungefär 1 år, det var vad vi pysslade med 2008). Första halvåret på 2009 gjorde vi fyra inseminationer, varav en fick avbrytas. Sista halvåret gjorde vi två IVF, varav den sista ledde till ett plus.

Kan ni förstå vilken lycka det var.... Efter alla dessa hormonbehandlingar och inte ett tillstymmelse till plus. När jag skriver ner allt detta undrar jag om vi kanske inte ska lägga ner. Efter så lång tid och så mycket hjälp, man kanske bara borde ge upp?

Men jag kan inte ge upp och jag kommer inte ge upp. Det sjukaste av allt är att efter mitt missfall så undrar jag om jag kanske kommer kunna bli gravid naturligt nu. Nu kanske min dumma kropp har fattat vad den ska göra! Hur man gör!

Jag har inga problem med att få hjälp att bli gravid, om det är det som krävs. Men jag undrar själv hur jag kan vara så dum att jag faktiskt ens kan ha dessa tankar i huvudet efter så mycket hjälp redan.

En sista grej, att jag mår skit ibland, att det ibland gör så ont i hjärtat att jag tror att jag håller på att gå sönder, att jag kan tycka det är jobbigt att träffa andra med stor mage, att jag bli avundsjuk på de som blir gravida så lätt....att jag har alla dessa egoistiska känslor ibland. Jag tycker det är okey, så länge man inte varit i just mina kläder och upplevt det just jag går igenom, så får man inte säga att det inte är det!!

Blir drömmar sanna?

Så rastlös om dagarna och om nätterna, för fortfarande drömmer jag om dig. Jag frågar mig själv och jag hoppas, blir drömmar sanna? Eller är de bara en del av det som en gång varit.

Hur orkar man, hur går man vidare?

Jag kommer fortfarande ihåg känslan.... Känslan att äntligen få uppleva det där underbara som jag innan bara drömt om. Känslan av ett hjärta som tickar, något levande. Jag drömmer om att det aldrig hade försvunnit, jag drömmer om att det kan hända igen....

Just nu regnar det, just nu är det mörkt och kallt. Jag undrar om solen kommer fram igen....

Känslan av att få vara med om ett mirakel. Känslan av fulländan, känslan av stolthet....

Hela dagarna kretsar kring detta mirakel. När som, hur som....en känsla av sårbarhet sjunker in...

Jag låter mig själv falla tillbaka i drömmarnas värld, för där gick allt min väg, där är jag fulländad, där är jag fortfarande stolt.

Blir drömmar sanna?

Graviditetsbesked

Graviditetsbeskeden haglar in från alla håll, hårda och oönskade.

Vi fick ett idag, hon ska ha en månad före att vårt mirakel (som inte blev vårt mirakel) skulle ha kommit till världen. Det gör så ont, jag vill bara slå och skrika. Jag gråter, men det går snabbt över. Istället blir jag arg, ända inifrån. Jag vill slå något, jag vill skrika högt. Varför är det så orättvist, det gör mig så arg.

Min sambo säger lugnt; vi kommer bli gravida, vi kommer få ett mirakel.

Jag skriker; vi har försökt i snart tre år och det enda jag har lyckats med är ett jävla missfall. Vi kommer inte lyckas det är bara att lära sig att leva med!

Jag är så arg att jag inte kan kontrollera mig. Jag låter det gå ut över min finaste sambo, som trots min elakhet finns där.

Jag tycker du ska göra slut säger jag senare. Du kan träffa någon bättre än mig, någon som kan ge dig barn.

H säger; sluta, jag älskar dig.

Jag säger; jag vill göra slut, jag älskar inte dig längre.

H säger; (med skratt i rösten) när slutade du med det? De senaste minuterna?

Jag; nej, jag har tänk på detta ett tag

H; ja, ja Jag kommer inte lämna dig.

Jag börjar gråta och H kramar mig hårt. Jag älskar dig piper jag fram, du är det finaste jag har och jag vill inte alls lämna dig. Men jag skulle inte klandra dig om du ville lämna mig....

Jag älskar dig svarar min sambo, med den finaste rösten och den finaste famnen som finns att luta sig mot när smärtan är som värst.

Jag har den finaste sambon, som finns där. Som ser när det gör som ondast i mig. Jag är så lycklig över att ha honom. Jag vet att jag kan skratta mig lycklig. Jag borde vara nöjd med det, men jag vill så gärna ha ett litet barn tillsammans med honom. Varför ska det vara så svårt för oss? När det är så lätt för andra?

Tiden går så fort....

Jag vill inte gå igenom mitt liv och tycka att allt är tråkigt och vänta på något bättre. När jag är 60 (om jag blir 60) så kommer jag antagligen ångra mig ordentligt.

Tiden går så fort, julen är redan borta, ett år till har passerat och ser jag tillbaka på det året som gått, så är jag inte nöjd.... Ett helt år har gått och jag har önskat flera saker jag inte har fått... Det känns som jag har slösat ett helt år.

Men hur ska jag kunna njuta av nuet när det känns som allt är så mörkt nu... Jag har rest mig efter missfallet. Men jag vill fortfarande ha en bebis och är rädd för den långa processen med sprutor, gynstolar, och äggplock....all väntan, all längtan....all smärta....

Just nu är det mörkt och kallt. Jag trivs inte på jobbet, men jag vet inte vad jag vill göra. Pengarna räcker tyvärr inte till för att bara gå hemma och mysa med lilla vovven.

Det finns så många måsten, men när kommer lyckan vända och lysa lite på oss?

Tack!

Tack alla ni som lämnat fina, stöttande kommentarer till mig/oss. Jag läste dem för min sambo och båda två förundras över att människor vi inte känner tar sig tiden att skriva, att försöka förstå, att stötta! Jag blir så glad för ert stöd och era kommentarer. De hjälper verkligen.

Jag vet inte om ni alla som skriver har liknande historia som oss, kämpandet för att få ett barn. Jag har "försökt" berätta vår historia för människor runt om mig. Men jag har förstått att det är väldigt svårt för dem att förstå och finnas där. För dem är det en annan värld. Jag har ingen i min vänskapskrets eller bekantskapskrets som gått/går igenom den resa vi gör. Inte för att jag önskar någon det vi går igenom, men det hade varit skönt att ha någon att prata med om det. Det är därför era kommentarer värmer så mycket. Det känns som att ni på något sätt kan förstå.....

Tack!

Föresten, jag har en vän som är helt underbar! Hon har inte gjort vår resa. Men hon har fått ganska många MF och ett utomhavandeskap. Hon är gravid nu. Men hon är helt underbar, så förstående på ett helt konstigt sätt. Men tanke på att hon egentligen inte kan förstå. Hon respekterar att jag inte vill prata om det ibland, att jag kanske inte vill prata om hennes situation. Hon accepterar att jag inte svarar på sms ibland, att jag är ledsen. Ändå är hon där.....

Ett öppet sår....

Varje natt när jag går och lägger mig tänker jag tillbaka på dagen vi fick beskedet om att vårt pyre hade dött. Jag tänker på när jag sitter i gynstolen och läkaren med allvarligt ansikte kollar på skärmen. Efter en evighet av plågsam tystnad säger han: neeeej, långsamt och utdraget. Det var då våra hjärtan stannade och vi egentligen förstod....

Nu ändrar jag på situationen. Det är ingen evighet av tystnad. Läkaren vänder snabbt skärmen mot oss och säger: Det ser bra ut. Här har vi hjärtat och jag mäter ert lilla pyre till exakt 12 veckor, precis som ni sa.

Då hade vårt liv sett annorlunda ut idag. Då skulle jag fortfarande på inskrivning imorgon och på UL på fredag.

När jag ligger på Hs bröst och stirrar ut genom fönstret undrar jag om det finns någon möjlighet att detta bara kan vara en mardröm..... Men den känns för lång..... Och verklig...... Men samtidigt brukar drömmar kunna vara verkliga i mitten, det är oftast i slutet som det blir grumligt. Jag har tidigare haft drömmar där jag vaknat och inte helt säkert vetat om det var en dröm eller faktiskt har hänt......

Jag vet att detta inte är en dröm. Jag vet att detta har hänt oss och att livet just nu känns plågsamt och mycket orättvist. Hur kan vi ha fått detta också?

Jag sa till min sambo; om det finns någon gud där uppe så såg han kanske att vi inte pallade mera. Så han hjälpte oss med pyret. För att vi skulle få upp hoppet lite.... Men det var allt. Sen skrattade han hånfullt och sa; så lätt ska det inte bli...trodde ni verkligen det......!