Jag var på undersökning i fredags, det såg jätte bra ut! :) Läkaren var jätte positiva och såg fler äggblåsor än sist, varav han trodde vi skulle lyckas få fler ägg denna gång. Jag hoppas och hoppas....
Så imorgon gäller det, imorgon är det äggplock och på onsdag är jag förhoppningsvis ruvare för andra gången.....
Magen gör ont och är uppsvullen, men det kan den göra om man har många äggblåsor, så det ser jag som något positivt. Läkaren var så positiv i fredags att jag längtar med förväntan tills imorgon. Självklart är jag lite nervös, då jag vet att det gjorde så ont sist. Men vad gör vi inte......
Min sambo måste ta ledigt imorgon fm. pga detta och då han tydligen inte har lika lätt för att ljuga som jag.... så berättade han sanningen för sin chef. Genast bildades en klump i magen på mig. Jag visste inte varför och blev arg på mig själv för detta. Jag har ju inte medvetet valt att ha det så här, det är inget jag vill eller rår för. Så VARFÖR stör det mig så mycket att andra får reda på det.
Och då slog det mig varför. Jag vill inte blir definierad ofrivilligt barnlös. Jag vill inte träffa min sambos chef eller någon annan och han/hon/dem ska titta på mig och tänka "barnlös". Jag vill att han/hon/dem ska se mig.....
Som om det inte var nog
7 månader sedan
Jag tror du hänger upp dig på för mycket stämpeln "barnlös" jag har aldrig stämplat någon så och man tänker inte så. Tror tyvärr det är i huvet på dom som är barnlösa. Tillhörde er själv i flera år, 8 år tog det och jag trodde alla såg mig som barnlös inte för den man är. Det gör dom att få barn är inte det mest naturliga utan att vara den man är med eller utan barn är det. Som någon sa kan du dör för att få barn?-vad är då meningen med det? Lycka till på äggplocket och hoppas det leder till en ruvning, vilket jag tyckte var hundra gånger värre än ÄP. Som inte är så farligt.
SvaraRaderaHej och tack för ditt inlägg anonym! Jag håller helt med dig, tror absolut att det sitter i mitt huvud. Men tyvärr är det ändå så jag känner. Jag försöker jobba med det och tycker att jag har kommit en bra bit då jag nu har börjat berätta för vissa. Jag kan inte förklara varför jag känner så här och jag vet nog som sagt, längst där inne, att det är mina tankar som gör mest ont.
SvaraRaderaVad kul att ni lyckades till slut! :) Grattis, måste varit en underbar känsla!
Kram