2 år och 3 månader senare...

Jag har inte riktigt koll på åren. Men någon gång runt 2005-2006 träffade jag mitt ex. Efter ungefär ett år in i förhållandet ville vi skaffa barn, som många andra. Hur lång och energitömmande den resan blev kan ni läsa om i bloggen. Ni kan också läsa om det hemska slutet, där jag aldrig trodde att jag skulle kunna resa mig upp och andas igen.

Men ack så fel man har. Vad livet har för överraskningar kan man aldrig vara förbered på. Men det är bara att hänga i och inte släppa taget, aldrig sluta hoppas och tro. Om jag visste innan vad jag skulle behöva gå igenom så kan jag nog med handen på hjärtat säga att jag troligen skulle inhandla en pillerburk och lägga mig ner i soffan och skriva ett brev till min familj över hur ledsen jag var och hur mycket jag älskade dem, men att jag tyvärr inte orkade genomgå helvetets eldar om och om igen.

Nu blev det inte så, nu kom jag istället ut på andra sidan gladare och lyckligare än någonsin.

Någon gång i mars 2010, släppte mitt ex bomben som fick mitt hjärta att brista. Jag grät konstant och då menar jag kontant, utan uppehåll för mat och prat, jag bara grät konstant i en hel dag. Jag trodde inte man hade så mycket tårar. Sen gick dagarna och jag var förstående ena dagen och arg nästa. När jag sen fick redan på att han hade haft en ny bredvid mig så släppte allt. Från och med den dagen så försvann han från mitt liv. Inga känslor kvar, ingenting! Mina vänner trodde att jag var inne i någon chock då jag mådde så extremt bra! Att jag troligen skulle komma ur den och få ett återfall, men det gjorde jag inte. Inte ännu i alla fall…och efter drygt två år så tror jag inte att den dagen kommer komma heller : )

Den 30 april 2010 träffade jag en ny man. För första gången i mitt liv fick jag pirr i magen vid första ögonkastet. Men samtidigt var jag inte intresserad av att hoppa in i ett förhållande direkt efter ett avslut på ett 4 år långt förhållande. Jag var klart mot honom vad jag tyckte och tänkte och han var villig att vänta på mig. En vecka i slutet av juli när han var bortrest kände jag att jag älskade honom, att jag saknade honom så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sen den dagen var det vi : ) Ett stormigt och passionerat förhållande. Helt olikt mitt tidigare. Här kunde vi skrika på varandra i ena sekunden och i nästa hett slita av varandra kläderna.

I oktober 2010 flyttade vi ihop. I december 2010 missade jag att börja på min p-piller karta och utan minsta lilla tanken på att jag kunde bli gravid levde vi som vanligt. I januari 2011 plussade jag! Men här slutar det inte i guld och gröna skogar. Några dagar senare får jag missfall. Jag sörjer inte så mycket då detta inte på något sätt var planerat, jag var mer glad av tanken på att jag kunde bli gravid naturligt.

Men däremot så innebar det en höjd för mig och min sambo att ta oss över. Jag hade inte tänkt barn ännu med honom. Jag var lycklig, allt var lätt och helt ärligt orkade jag inte ge mig in i skaffa barn träsket, det hade tärt alldeles för mycket på mig de tidigare åren. Men nu, nu kom tanken upp igen och jag som inte ens berättat min historia för min sambo blev tvungen att göra det. Där fick jag informationen från honom att han inte ens visste om han ville ha barn!

Jag visste inte ens att det fanns såna människor. För mig var det super viktigt att veta att jag någon gång i framtiden kunde försöka få barn om jag ville. Jag visste att det kunde bli svårt för mig, men jag visste också att jag aldrig skulle ge upp utan att försöka.

Det innebar en seperation mellan oss. Han flyttade ut en vecka och vi skulle inte höras. Om jag mådde dåligt när jag och mitt ex separerade så var det inget mot var jag gjorde nu. Jag kunde inte äta, jag kunde inte gå upp ur sängen, jag var apatisk, jag kunde inte leva. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle kunna leva utan honom. Jag älskade honom högre än vad jag trodde var möjligt, men samtidigt visste jag att jag aldrig skulle kunna förlåta honom om jag sitter där som 40åring utan att ens ha fått försöka uppfylla den dröm som jag haft i så många år. Jag skulle bli bitter och det ville jag inte.

Jag blev förvånad över den smärta jag kände över honom mot den smärta jag kände när jag separerade från mitt ex. Mitt ex hade jag känt i 4år och denna man hade jag känt i knappt ett år. Smärtan gick inte över efter en dag, eller två dagar, eller tre. Den minskade inte ens. Jag ville bara lägga mig ner och sluta leva. Efter en vecka kom han hem. Han var rädd för allt, men ville leva med mig. Det räckte för mig då. Vi skulle sluta med p-piller och ta det som det kom.

Men jag slutade inte med p-piller direkt, då min sambo ändå jobbade så mycket. Först sommaren 2011 slutade jag med dem. Jag visste ganska omgående att det inte skulle gå så lätt som jag hoppats på. Jag hade konstant små blödningar.

Oktober 2011 besökte vi Sophiahemmet. Jag ville egentligen gå direkt på IVF, orkade inte med detta träsk igen. Jag var skräckslagen och illamående inför vad som skulle vänta oss. Skulle jag orka detta igen? Nu hade jag facit i handen, nu visste jag vad detta innebar fysiskt och psykiskt.

Läkarna var hoppfulla, speciellt då vi lyckats bli gravida naturligt. På grund av att detta var en helt ny värld för min sambo så bestämde vi tillsammans med läkaren att vi skulle börja med det enklaste. Sprutor och sen gör vi sk. "jobbet själva".

Januari 2012 börjar jag spruta igen. Hur mycket jag än älskade min sambo så kunde jag ibland undra varför just denna man skulle korsa min väg och göra mig huvudlöst förälskad. En man som inte ens visste om han ville ha barn, tillsammans med en som kunde offra mer än sin högra arm för ett. Men nu så här i efterhand tror jag att det var det som meningen. Vårt liv kretsade inte kring barn eller behandling. Jag sprutade, han visste om det, men vi pratade inte om det. Jag ältade inte det jobbiga. Jag/vi levde ett helt "normalt" liv skulle man nästan kunna säga.

Trots mina maningar till läkarna om att höja min dos så ville dem inte. Jag fick börja på det lägsta, vilket var runt 40. Inget hände, men de vågade ändå inte höja. Jag var på otaliga undersökningar och fick blödningar emellan. Efter 3,5veckor av sprutande bestämde de sig för att avbryta denna behandling. Min värld föll åter igen samman. Skulle jag orka detta igen?

Självklart visade jag min sorg för min sambo men jag infekterade inte vårt förhållande med det. Jag ältade inte. Jag pratade med mamma och jag grät hos mina kompisar. Men jag sa även: ”jag vet att jag har haft det jävligt tufft. Men jag vet också att jag en dag kommer lyckas. Det tvivlar jag inte det minsta på. ” Och med facit i handen har jag alltid haft den inställningen. Igenom alla dimmor, över alla kullar och dalar.

Vi påbörjade vår andra behandling. Jag sprutade och jag fick ägglossningsspruta. Den 1 april 2012, efter nästan totalt 5års försök, 12 tidigare behandlingar, ett MA och ett missfall så hände något som jag inte hade förväntat mig. Jag fick ett starkt plus på stickan och ännu bättre, jag kände mig gravid! : )

Jag har haft några mindre blödningar. Men fantastiska läkare runt omkring mig som alltid låtit mig komma in på undersökningar. Jag har nog redan var på runt 5-6 ultraljudsundersöknigar. Allt ser som sagt bra ut och min efterlängtade bebis växer och utvecklas.

Idag och har jag precis gjort RUL. Jag är i vecka 19 och allt såg jätte fint ut. Nu rinner det bara lycko-tårar. Jag älskar redan det här lilla krypet i mig, mer än jag någonsin trodde var möjligt. Men samtidigt så är det extremt svårt för mig att greppa att jag faktiskt är gravid. Att jag bär på ett litet barn, att jag väntar barn…. Efter 5 år av slit, tårar och smärta...

Jag ville uppdatera mitt slut för att ge hopp åt andra som kanske sitter så långt ner i skiten som jag gjorde. Jag trodde aldrig, aldrig, att jag skulle kunna blir så här lycklig. Men se...släpp aldrig taget, sluta aldrig tro och hoppas....

Tack!

Tack alla fina människor där ute! Tack så mycket för era kommentarer!

Jag fick idag reda på att han har träffat en ny undertiden vi var tillsammans. Under tiden vi försökt skaffa barn. Har ingen anning om hur länge det har pågott, men de känslor jag har förstått att han har utvecklat för henne, gör man inte på två veckor. Och det är så lång tid sedan han gjorde slut med mig. Det gör så ont i hela mig. Undertiden jag genomgick behandling, var han med henne.

Jg trodde inte jag kunde gå sönder mer än jag redan gjort. Men det gör så ont nu så jag vet inte hur jag någonsin ska kunna läka.

Jag kommer sakna er alla!

The End

Nu stänger jag ner; ”Drömmen om det mest naturliga”.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva det jag nu kommer att skriva. Om mitt hjärta blödde innan så är det sönder nu. Mitt hjärta gick i tusen bitar och kanske att jag har styrkan att plocka upp bitarna i framtiden, men inte nu.

Min sambo lämnade mig för två veckor sedan. Drygt en vecka efter vårt 3dje IVF försök. Det kom som ett slag i magen, jag tappade andan…. Jag hade ingen aning om att det ens var dåligt.

Jag älskade honom så mycket, jag trodde vi var så lyckliga. Jag förstår fortfarande ingenting och kan inte alls förstå hur jag inte kunde se några tecken. Jag har analyserat, funderat och tänkt. Vad hände, när hände det? Fanns det tecken, men jag inte ville se dem? Men svaret är samma varje gång, det fanns inga tecken, jag såg inget. En dag vaknade bara mr.. H upp och hade inga känslor kvar för mig.

Mitt liv började gunga en söndag, då han sa att han tyckte vi tappat gnistan. Att det blivit för mkt barnsnack och hundsnack. Att vi glidit ifrån varandra. Men han gjorde inte slut. Han älskade fortfarande mig sa han, han ville jobba på det. Två dagar senare, på tisdagkvällen kom orden som fick mitt liv att vändas upp och ner, som fick mig att tappa andan, som fick tårarna att aldrig vilja sluta rinna, som slog sönder mitt hjärta. Han hade inga känslor kvar, han ville inte mera……

Jag åkte hem till mina föräldrar på onsdagen, jag har aldrig gråtit så mycket. Jag hade inte bara förlorat han som jag trodde var mannen i mitt liv, han jag skulle leva med resten av mitt liv, jag hade även förlorat min bästa vän, det finaste i mitt liv.

På söndagen kom jag tillbaka och då delade vi upp sakerna, skrev över kontraktet på mig och han flyttade ut. Fyra år avslutades på fyra dagar…..min sorg är total.

Jag vet hur det är att länga efter ett barn och jag vet att ni alla kommer kämpa så länge ni orkar. Men glöm inte varandra. Jag hade hellre levt barnlös men med min fina H, än utan honom. Men nu hade jag ingen chans att förklara det, att ta det lite lugnt med min längtan efter ett barn tillsammans med honom.

Jag vill fortfarande ha en familj en dag. Men det är inte barn jag sörjer nu. Jag ville inte ha barn för sakens skull. Jag ville ha barn tillsammans med H. Nu kommer jag aldrig få det. Kanske att jag en dag träffar en annan man som stjäl mitt hjärta….. Men just nu känns den dagen långt borta.

Jag önskar er alla lycka till!

Kram

Dagarna går....

Dagarna går, och ibland känns det faktiskt lite bättre. Men jag kan fortfarande börja gråta när som..... Det gör fortfarande ont i mig och känslan av ensamhet har satt sina klor i mig.

Jag vill bli stark igen och känna att jag klarar detta. Framförallt vill jag få bort smärtan som då och då utan förvarning borrar sig in i mitt hjärta och får tårarna att rinna....

Jag vet inte vad det är som gör så ont. Jag tänker inte så mycket på vårt misslyckade försök längre.... Men när som på dagen kan jag bli ledsen och då känner jag mig ensammare än någonsin.... och det gör så mycket ondare då....

Idag åker jag till sälen.... och jag som hade såna problem med hur jag skulle göra om jag var gravid.... Det hade varit ett lyxproblem.....

Tårarna rinner

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....

Så ont....

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......

En paus.....

Nu tänkte vi lägga barnverkstaden på hyllan ett tag. Dra oss tillbaka och slicka såren, läka....

En klok mamma sa till mig; "när kroppen går sönder av all smärta, har man någon kropp kvar till längtan då? Har man någon kropp kvar till det man redan har, det man inte vill mista....."

En helt ny värld kommer öppna sig för oss nu, med privata försök. Kostnader och ännu mera press. Men innan dess vill jag läka.....

Min hjärta skriker av längtan efter ett barn. Egentligen vill jag sätta igång med ett nytt försök imorgon.

Men jag måste hitta mig själv igen. För numera, när andra lyckas, handlar det inte om deras lycka. Utan om min olycka över att misslyckas.

Ta mig inte fel alla ni underbara som läser denna blogg och vars bloggar jag följer. Jag missunar inte någon annan deras graviditet. Men istället för att glädjas åt er, gråter jag över mitt eget misslyckande..... Jag vill inte vara sådan, jag vet inte när jag blev sådan. När allt började kretsa bara kring mig... Men därav måste jag vila, hitta mig själv igen....

Jag vill inte vakna upp en dag och undra vart mitt liv tog vägen... Att de senaste åren bara har handlat om nedräkning till behandlingens början, klockslag att ta sprutor, väntan, mensen, tårar....

Ta mig inte fel, jag vill ha barn. Jag kommer göra allt som krävs för att en dag ha ett mirakel i magen. Jag vet att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid än vi trodde. Men däremellan måste jag lära mig att leva mitt liv.

Nu ska jag läka min kropp och njuta av allt det fina jag har runt omkring mig.

Tusen tack alla ni som har hejat på mig och funnits där när jag misslyckats, ni är guld värda!