Första steget inför andra försöket

Vi hade vårt möte med uppsala akademiska sjukhus igår. Ett möte där vi skulle gå igenom hur och när om vårt andra IVF försök.

Det gick inte riktigt som vi väntat.
En läkare som stapplade sig fram på svenska.... Jag förstod hälften av vad hon sa. Hon hade ingen aning om vilka vi var eller vad vårt problem var, så vi fick ta hela vår histora igen.

Sen frågar jag om vi ska ta den långa versionen och spreja denna gång. Då svarar hon;

- Ja, vill du spruta kan du få göra det. Det är upp till dig.

Jag tappade hakan, skojar hon med mig. Tror hon att jag tycker det är kul att proppa min kropp full med hormoner, att jag hellre håller på i två månader än en?

Jag försökte förklara för henne att självklart vill jag bli gravid så snart som möjligt. Men om hon säger att jag har större chanser om jag sprejar, så gör jag ju självklart det. Jag kan tyvärr inte detta, så jag förlitar mig på att hon kan hjälpa mig i dessa frågor.

Hur kan hon lägga över detta beslut på mig?!

Hon avslutade med att säga att jag får göra som jag vill. Men hon skulle nog vilja göra den korta versionen en gång till.

Så det blir den korta nu, men jag känner mig inte alls trygg i detta. Kändes som hon inte brydde sig det minsta om hur det går för oss.....

Vi anpassar oss...

Vi människor är anpassningsbara. Vi klarar att gå igenom helvetet om någon sätter oss där, vi anpassar oss till värmen.

Vi klarar av mera än vad vi tror.
Vi klarar av att se våra älskade må dåligt.
Vi klarar av att se dem vi älskar förvandlas till onskan, vi älskar dem ändå.
Vi klarar av att förlora någon som är en del av oss.
Vi klarar av att leva i smärta och längtan.
Vi är anpassningsbara och helt omöjliga att förstå.

Vi anpassar oss till hettan i helvetet, men tar någon oss och flyttar oss därifrån anpassar vi oss snabbt. Hettan kommer antagligen alltid vara en del av oss, men fortare än vi annar är vi en del av det nya stället.

Visst är det bra!?

Jag tjuvläser ibland på sidan för dem som testat positivt på www.villhabarn.com. Jag vet innan jag går in där att mitt hjärta kommer börja värka. Men jag gör det än då. Det är den magiska sidan, ditt alla vi längtar....den känns ibland ouppnålig.
Men som min kloka sambo alltid säger; Glöm inte att det är tjejer som du som skriver där. Dem som har kämpat och kämpat, precis som du. Det visar att det faktiskt går. Det hade väll varit värre om ingen där någonsin plussade, då hade man ju aldrig kunnat hoppas... Han är något speciellt min finaste. :)

Jag blir faschinerad av att läsa där, hur dem plötsligt är andra personer. Inte på något negativt sätt. Men dem har anpassat sig. Dem har gått från ångest, tårar, hormontabletter, gynstolar, längtan, väntan, hoppet.... till att prata sparkar, storlek på magen, mammakläder, en annan väntan och längtan, ett annat hopp. Deras barnlöshet kommer antagligen alltid vara en del av dem, men dem är inte där längre, dem har inte samma problem längre, dem har anpassat sig.....

Jag kommer anpassa mig snabbt, det vet jag.... Jag kommer aldrig glömma vårt kämpande, för det har "tyvärr" blivit en del av den jag är nu. Men jag kommer nog bli en magsmekare.....

Akupunktur

Jag har bokat akupunktur, första tiden imorgon. Jag griper halmstrån. Men finns det minsta lilla chans att det kan fungerar provar jag det....

Tre till har nu plussat på villhabarn.com sedan mitt minus, förutom hon som plussade samma dag som jag inte gjorde det. Totalt fyra stycken. Villhabarn.com stressar mig. Det är svårt. Från början var den sidan ett ordentligt stöd, nu stressar den mig lika mycket som alla andra som plussar. Det är inte dem härliga tjejernas fel. Dem har kämpat minst lika mycket som oss och förtjänar det. Det är jag som inte kan hantera det, som blir så ledsen av att inte lyckas.

Jag mår bättre nu. Och det måste ni förstå, ni som läser detta. Jag skriver när jag mår dåligt. När jag mår bra skriver jag inte, så ibland mår jag faktiskt bra :)

Brustet hjärta

Mornarna är jobbigast. Jag vaknar med ett brustet hjärta. Sluter jag ögonen ser jag en liten bebis kikna av skratt, en utspilld vällingflaska, en sliten gosedjurskanin.....

Det gör så ont och jag kan inte sluta tänkte på det. Jag sluter ögonen igen och mumlar "JAG KAN BLI GRAVID, "JAG KOMMER BLI GRAVID", men det skär i hjärtat.

Jag hade bestämt mig för att jobba idag, men det gör så ont just nu. Jag går igenom vårt IVF försök i huvudet.....jag grubblar......Jag går igenom vår nästa försök i huvudet....jag räknar veckorna framåt. Om vi gör långa försöket den här gången för att få fler ägg, betyder det att vi är färdiga i december? Då blir det sista försöket.....2009 skulle ju bli vårt år.....

Vi sörjer olika mannen och kvinnan, men det är väll ingen nyhet..... Jag vill krypa upp i soffan och känna min sambos andetag när jag vilar mot hans bröstkorg. Jag vill känna kärlek. Det går så ont på mig fortfarande att jag bara vill sörja och är jag med honom gör det inte lika ont. Hans andetag lugnar mig och säger att allt ska bli bra...

Han vill gå ut och träffa folk, han tycker jag ska ut och träffa folk. Jag har bara suttit hemma i två dagar nu, utan att gå utanför lägenheten.

- det är fotboll imorgon, säger han
- kan vi inte titta hemma, säger jag och ler
- det är många som ska ut, säger han och möter mitt leende
- men jag ska ju vara borta i två dagar nu, fortsätter jag
- du ska bara vara borta en natt, skrattar han

Jag vet att det är töntigt, men jag vill vara nära honom nu. Jag vill inte vara ifrån honom. Jag tom hatar när han går till jobbet på morgonen. Men självklart kan jag inte säga något.

Mina tankar dras hela tiden till dem som har plussat nu, dem som är på den magiska sidan. Deras liv har förändrats för alltid. Ångesten är borta, rädslan för att det aldrig ska fungera....dem kommer snart bli en magsmekare. Sådana vi alltid föraktat på vår sida.....

Det är en naturlig gång, jag är bara avundsjuk.....

Hoppar man bara rakt ut....

Igår testade jag negativt. Tiden läker ju alla sår.....men jag får inte tiden att gå....

Det känns som allting står stilla, då menar jag inte bara tiden, utan allt! Samma lägenhet, samma jobb, samma möbler, samma mat, samma kläder, samma rutiner, samma problem.... Andra gifter sig, skaffar barn, reser, flyttar, skaffar hus....vad gör vi?

Ta mig inte fel, jag älskar mitt liv med min underbara sambo. Men jag saknar min familj, jag vill gifta mig, jag vill skaffa en liten vovve, jag vill inreda vårt lilla framtida hus, jag vill få ett litet kärleksbarn, jag vill strosa på gatan och vissla helt obekymrat.....

Det kanske inte är rätt tid för detta nu. Men hur får alla andra det att gå ihop? Dem kanske prioriterar annorlunda... dem kanske inte har samma problem....otur....utmaning som oss.

Hur vänder man på allting? Säger man bara upp sig, flyttar man bara, lämnar man enkelt sina vänner, sina rutiner och sina vardagliga problem.....hoppar man bara rakt ut utan att försäkra sig om att selen sitter fast.... Är vi bara fega, eller vill vi kanske trots allt inte tillräckligt mycket....

Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Vårt första IVF

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....