Hoppar man bara rakt ut....

Igår testade jag negativt. Tiden läker ju alla sår.....men jag får inte tiden att gå....

Det känns som allting står stilla, då menar jag inte bara tiden, utan allt! Samma lägenhet, samma jobb, samma möbler, samma mat, samma kläder, samma rutiner, samma problem.... Andra gifter sig, skaffar barn, reser, flyttar, skaffar hus....vad gör vi?

Ta mig inte fel, jag älskar mitt liv med min underbara sambo. Men jag saknar min familj, jag vill gifta mig, jag vill skaffa en liten vovve, jag vill inreda vårt lilla framtida hus, jag vill få ett litet kärleksbarn, jag vill strosa på gatan och vissla helt obekymrat.....

Det kanske inte är rätt tid för detta nu. Men hur får alla andra det att gå ihop? Dem kanske prioriterar annorlunda... dem kanske inte har samma problem....otur....utmaning som oss.

Hur vänder man på allting? Säger man bara upp sig, flyttar man bara, lämnar man enkelt sina vänner, sina rutiner och sina vardagliga problem.....hoppar man bara rakt ut utan att försäkra sig om att selen sitter fast.... Är vi bara fega, eller vill vi kanske trots allt inte tillräckligt mycket....