Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....