19dagar efter återförandet

Idag är det två dagar sedan jag plussade. Usch var nervöst det är. Jag är nojig konstant. I lördags och söndags för att jag hade så ont i magen, idag för att jag inte alls känner mycket.

Jag kontaktade akademiska sjukhuset idag för att berätta att jag plussat. Jag ska komma på första ultraljudet den 1a december. Det är mer än 3 veckor kvar. Exakt 23dagar till dess.

Först då, får vi se om det finns något tikande litet hjärta där inne. Åh, vad jag hoppas och vad jag längtar efter att få se det....

Ruvdag 18 - dagen efter plus

Tack alla för era fina kommentarer!

Igår gick jag som på moln. Jag sprang och tittade på grav testet var 5te minut och log åt det där plusset. Jag kan fortfarande inte förstå det.

Idag är jag dock mest rädd. Efter mitt plus igår så satte mensvärken igång ordentligt. Kändes precis som när mensen är på väg. Dock har inget blod kommit ännu. Jag testade mig idag igen, bara för att få se det där plusset träda fram igen. Det var ett klart och tydligt plus, dock lite lite svagare än igår.... Det gör mig orolig...

Men jag vill inte gå och må så här, tror inte det är det minsta bra heller. Men efter så mycket kämpande så vill jag så mycket att detta ska gå vägen.

Jag ska ringa akademiska sjukhuset imorgon och hoppas jag får några lugnande ord, så jag slipper gå och vara så här nervös.

The day.....

Efter 3 omgångar med pergotime, 3 gånger med puregon, 3 inseminationer och ett negativt IVF så har det nu, på vårt andra IVF, hänt det vi aldrig trodde skulle hända. Vi har fått ett plus!



Jag är skakig och kan knappt tro på resultatet, men vi är överlyckliga.

Domedagen....

Snart kommer jag få mitt svar, om all smärta och längtan vi gått igenom denna gången kommer sluta lyckligt? Jag är tom på känslor, jag har slut på hopp.... Hur tar jag mig vidare om det blir negativt?

Det värsta har hänt, jag har slutat tro.... Just nu tror jag aldrig vi kommer bli föräldrar och det gör så fruktansvärt ont. Jag läste inlägg på villhabarn.com från dem som har förblivit barnlösa. För livet är så grymt, vissa får aldrig uppleva den magiska känslan av att bli föräldrar.

Några av dem inläggen handlade om att det var tjejen som det var "fel" på, som det är i vårt fall. Dem ställde frågan om det var egoistiskt av dem att hålla fast vid den mannen dem älskade över allt annat, då han antagligen skulle kunna få barn med någon annan..... Är det egoistiskt av oss?

Tårarna bara trillar, jag undrar när livet ska sluta vara så grymt?

"Livet är ingen dans på rosor, det har nog dem flesta förståt. Jag är 20 år nu och har redan hatat och älskat, sörjt och gråtit mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Allt var så mörkt, men vi kämpade. Det fanns dagar med skratt, men rädslan fanns ändå där. Ibland kunde man glömma för en liten stund, med hjälp av banalare problem. Men när man vaknade upp var fortfarande allting kvar. Det var som att befinna sig långt ner i en degburk. Vi drogs hela tiden neråt, vi försökte komma över kanten. Klättrade allt vi kunde, skrek, grät, bad på våra bara knän efter hjälp. Ibland var man uppe på degen, stod på tå och skymtade över kanten. Hade möjlighet att andas frisk luft, började verkligen tro...hoppas... Men så kom fallet och vi sjönk...igen....till botten....

En dag vaknade man upp och det var slut. Men tyvärr blev inte slutet som man tänkt. Det följdes bara av ännu mera smärta. Jag fick lära mig hur det var att älska och riktigt förlora. Inte ha någon möjlighet att säga dem sista ordern.

Jag har blivit starkare. Jag har varit på botten, men jag överlevde. Det gör ont än idag, och man kan inte förstår att man gått igenom allt det där. Men jag klarade det med hjälp av att hoppas. Hoppet och drömmen fanns alltid där. Det är det sista man lämnar...."

Det skrev jag när jag var 20 år. Jag accepterade och jag gick vidare. Jag tyckte inte synd om själv, jag levde inte kvar i det förflutna. Jag tog nya tag och gick vidare. Jag har försökt att vara ödmjuk, lyssna och respektera andra människor. Men nu sitter jag här...åtta år senare med tårarna som rinner ner för kinderna och undrar varför? När ska livet bli lättare?

Ruvdag 14 och 15

Igår, ruvdag 14, kom mensverken, jag vaknade med den och den påminde mig om att jag inte ska hoppas för mycket. Magen var ordentligt svullen under dagen och jag kände mig helt enkelt ful och fet.....

Idag, ruvdag 15, är mensverken där igen, från och till. Molande, inte jätte stark värk, dock där! Svullnaden på magen har gått ner... jag vet inte vad jag ska tycka om det. Skönt för mig. Dock är jag rädd att det enda lilla som kunde ha varit ett grav. symtom är borta.... Kanske bara var något dåligt jag åt i helgen....hihih så har jag gått omkring och fått upp hoppet om att jag ska vara på smällen.... : ) Det krävs inte mycket....

Jag tror jag ska tjuvtesta på lördag (istället för söndag) Är det negativt IGEN, så har jag hela lördagen och söndagen att sörja, så jag slipper ta ledigt från jobbet igen. Dock har jag en kompis på besök i storstaden i helgen och om det blir negativt kommer jag inte orka träffa någon.... Hm.....vet inte vad jag ska göra...kanske inte ens vågar testa....

Idag har det kännts helt kört, inget hopp alls om att någonsin få uppleva ett plus, första hjärtslagen, första sparken, att någonsin få uppleva den där känslan av att få en slemmig liten sak på mitt bröst.....att få stå i blåst och regn och titta på en fotbollsmatch, att bli föräldrer....

Ruvdag 13

Jag ringde till barnmorskorna idag på akademiska sjukhuset i uppsala och sa att jag trodde att jag kunde vara överstimulerad, då min mage är så svullen och öm.

Dem trodde dock inte så var fallet, då jag inte har några problem att sova, äta eller dricka. Eller helt enkelt fungera normalt. Det kan helt enkelt vara så att äggstockarna fortfarande är svullna sedan behandligen. Men dem har ju inte vara svullna sedan behandligen, utan detta kom ju i lördags... Hon sa att om jag testar positivt på söndag så får svullnaden sin naturliga förklaring. Det är nämligen ganska vanligt att man blir svullen precis i detta skede om jag nu är gravid.

Åh, vad ARG jag är på henne nu. Nu börjar jag ju hoppas och tro. Innan hon sa detta, har jag gått in med inställningen att det kommer misslyckas. Kan tyckas dumt, jag vet. Men det posiktiva med det är att jag inte kommer blir LIKA ledsen, det kommer förhoppningsvis inte göra LIKA ont, om jag inte har några förhoppningar. Men nu HAR jag förhoppningar.

Självklart sa inte barnmorkan att hon trodde jag var gravid, utan hon sa att OM jag testade positivt på söndag kunde det bero på det. Men att vi kan inget veta fören då. Men då säger hon faktist att jag faktiskt KAN ha ett grav. symtom.....

Jag kommer bli ledsen denna gången också.... Det kommer göra så satans ont denna gången också!!!!

Ruvdag 10, 11 och 12

Ruvdag 10 och 11 har min mage varit jätte svullen. Den ömmar och jag kan inte röra mig som vanligt....Jätte jobbig känsla...

Idag, ruvdag 12, vaknade jag upp med en jätte mensvärk. Jag har verkligen inga förhoppningar denna gången, men fortfarande kommer det göra ont när/om mensen kommer...

Jag sa till min sambo imorse att jag hade mensvärk och att vi nog aldrig kommer bli föräldrar.... Det gjorde så ont att tänka den tanken.... Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn.....

Magen fortsätter att vara svullen och jag börjar fundera på om jag kan vara överstimulerad, läste på internet att det kan komma efteråt. Blir det inte bättre om några dagar hör jag nog av mig till min läkare......

Snälla håll tummarna för oss......