Första steget inför andra försöket

Vi hade vårt möte med uppsala akademiska sjukhus igår. Ett möte där vi skulle gå igenom hur och när om vårt andra IVF försök.

Det gick inte riktigt som vi väntat.
En läkare som stapplade sig fram på svenska.... Jag förstod hälften av vad hon sa. Hon hade ingen aning om vilka vi var eller vad vårt problem var, så vi fick ta hela vår histora igen.

Sen frågar jag om vi ska ta den långa versionen och spreja denna gång. Då svarar hon;

- Ja, vill du spruta kan du få göra det. Det är upp till dig.

Jag tappade hakan, skojar hon med mig. Tror hon att jag tycker det är kul att proppa min kropp full med hormoner, att jag hellre håller på i två månader än en?

Jag försökte förklara för henne att självklart vill jag bli gravid så snart som möjligt. Men om hon säger att jag har större chanser om jag sprejar, så gör jag ju självklart det. Jag kan tyvärr inte detta, så jag förlitar mig på att hon kan hjälpa mig i dessa frågor.

Hur kan hon lägga över detta beslut på mig?!

Hon avslutade med att säga att jag får göra som jag vill. Men hon skulle nog vilja göra den korta versionen en gång till.

Så det blir den korta nu, men jag känner mig inte alls trygg i detta. Kändes som hon inte brydde sig det minsta om hur det går för oss.....

Vi anpassar oss...

Vi människor är anpassningsbara. Vi klarar att gå igenom helvetet om någon sätter oss där, vi anpassar oss till värmen.

Vi klarar av mera än vad vi tror.
Vi klarar av att se våra älskade må dåligt.
Vi klarar av att se dem vi älskar förvandlas till onskan, vi älskar dem ändå.
Vi klarar av att förlora någon som är en del av oss.
Vi klarar av att leva i smärta och längtan.
Vi är anpassningsbara och helt omöjliga att förstå.

Vi anpassar oss till hettan i helvetet, men tar någon oss och flyttar oss därifrån anpassar vi oss snabbt. Hettan kommer antagligen alltid vara en del av oss, men fortare än vi annar är vi en del av det nya stället.

Visst är det bra!?

Jag tjuvläser ibland på sidan för dem som testat positivt på www.villhabarn.com. Jag vet innan jag går in där att mitt hjärta kommer börja värka. Men jag gör det än då. Det är den magiska sidan, ditt alla vi längtar....den känns ibland ouppnålig.
Men som min kloka sambo alltid säger; Glöm inte att det är tjejer som du som skriver där. Dem som har kämpat och kämpat, precis som du. Det visar att det faktiskt går. Det hade väll varit värre om ingen där någonsin plussade, då hade man ju aldrig kunnat hoppas... Han är något speciellt min finaste. :)

Jag blir faschinerad av att läsa där, hur dem plötsligt är andra personer. Inte på något negativt sätt. Men dem har anpassat sig. Dem har gått från ångest, tårar, hormontabletter, gynstolar, längtan, väntan, hoppet.... till att prata sparkar, storlek på magen, mammakläder, en annan väntan och längtan, ett annat hopp. Deras barnlöshet kommer antagligen alltid vara en del av dem, men dem är inte där längre, dem har inte samma problem längre, dem har anpassat sig.....

Jag kommer anpassa mig snabbt, det vet jag.... Jag kommer aldrig glömma vårt kämpande, för det har "tyvärr" blivit en del av den jag är nu. Men jag kommer nog bli en magsmekare.....

Akupunktur

Jag har bokat akupunktur, första tiden imorgon. Jag griper halmstrån. Men finns det minsta lilla chans att det kan fungerar provar jag det....

Tre till har nu plussat på villhabarn.com sedan mitt minus, förutom hon som plussade samma dag som jag inte gjorde det. Totalt fyra stycken. Villhabarn.com stressar mig. Det är svårt. Från början var den sidan ett ordentligt stöd, nu stressar den mig lika mycket som alla andra som plussar. Det är inte dem härliga tjejernas fel. Dem har kämpat minst lika mycket som oss och förtjänar det. Det är jag som inte kan hantera det, som blir så ledsen av att inte lyckas.

Jag mår bättre nu. Och det måste ni förstå, ni som läser detta. Jag skriver när jag mår dåligt. När jag mår bra skriver jag inte, så ibland mår jag faktiskt bra :)

Brustet hjärta

Mornarna är jobbigast. Jag vaknar med ett brustet hjärta. Sluter jag ögonen ser jag en liten bebis kikna av skratt, en utspilld vällingflaska, en sliten gosedjurskanin.....

Det gör så ont och jag kan inte sluta tänkte på det. Jag sluter ögonen igen och mumlar "JAG KAN BLI GRAVID, "JAG KOMMER BLI GRAVID", men det skär i hjärtat.

Jag hade bestämt mig för att jobba idag, men det gör så ont just nu. Jag går igenom vårt IVF försök i huvudet.....jag grubblar......Jag går igenom vår nästa försök i huvudet....jag räknar veckorna framåt. Om vi gör långa försöket den här gången för att få fler ägg, betyder det att vi är färdiga i december? Då blir det sista försöket.....2009 skulle ju bli vårt år.....

Vi sörjer olika mannen och kvinnan, men det är väll ingen nyhet..... Jag vill krypa upp i soffan och känna min sambos andetag när jag vilar mot hans bröstkorg. Jag vill känna kärlek. Det går så ont på mig fortfarande att jag bara vill sörja och är jag med honom gör det inte lika ont. Hans andetag lugnar mig och säger att allt ska bli bra...

Han vill gå ut och träffa folk, han tycker jag ska ut och träffa folk. Jag har bara suttit hemma i två dagar nu, utan att gå utanför lägenheten.

- det är fotboll imorgon, säger han
- kan vi inte titta hemma, säger jag och ler
- det är många som ska ut, säger han och möter mitt leende
- men jag ska ju vara borta i två dagar nu, fortsätter jag
- du ska bara vara borta en natt, skrattar han

Jag vet att det är töntigt, men jag vill vara nära honom nu. Jag vill inte vara ifrån honom. Jag tom hatar när han går till jobbet på morgonen. Men självklart kan jag inte säga något.

Mina tankar dras hela tiden till dem som har plussat nu, dem som är på den magiska sidan. Deras liv har förändrats för alltid. Ångesten är borta, rädslan för att det aldrig ska fungera....dem kommer snart bli en magsmekare. Sådana vi alltid föraktat på vår sida.....

Det är en naturlig gång, jag är bara avundsjuk.....

Hoppar man bara rakt ut....

Igår testade jag negativt. Tiden läker ju alla sår.....men jag får inte tiden att gå....

Det känns som allting står stilla, då menar jag inte bara tiden, utan allt! Samma lägenhet, samma jobb, samma möbler, samma mat, samma kläder, samma rutiner, samma problem.... Andra gifter sig, skaffar barn, reser, flyttar, skaffar hus....vad gör vi?

Ta mig inte fel, jag älskar mitt liv med min underbara sambo. Men jag saknar min familj, jag vill gifta mig, jag vill skaffa en liten vovve, jag vill inreda vårt lilla framtida hus, jag vill få ett litet kärleksbarn, jag vill strosa på gatan och vissla helt obekymrat.....

Det kanske inte är rätt tid för detta nu. Men hur får alla andra det att gå ihop? Dem kanske prioriterar annorlunda... dem kanske inte har samma problem....otur....utmaning som oss.

Hur vänder man på allting? Säger man bara upp sig, flyttar man bara, lämnar man enkelt sina vänner, sina rutiner och sina vardagliga problem.....hoppar man bara rakt ut utan att försäkra sig om att selen sitter fast.... Är vi bara fega, eller vill vi kanske trots allt inte tillräckligt mycket....

Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Vårt första IVF

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....

Vägen till IVF

Efter tre misslyckade inseminationer var vi framme vid sommaren 2009. Vi satte oss ner med vår läkare på sophiahemmet. Vi kunde antingen fortsätta några gånger till med insemination, börja IVF privat eller vänta på vår kö-plats hos landstinget.

Vi beslöt oss tillsammans med läkare att IVF var nästa steg. Jag hade aldrig trott att vi skulle behöva gå så här långt. Jag trodde inte vi hade såna problem, bara lite svårt med ägglossningen, men det var ju lätt att ordna. Så varför lyckades vi inte?

Jag ringde landstinget och frågade hur det såg ut med kötiden? Du kommer antagligen kunna komma hit början av 2010, sa dem till mig. Vi kunde inte vänta så länge! Vi kunde inte sitta och rulla tummarna under ett halvår, 2009 skulle ju bli VÅRT år!

Vi började fundera på att börja privat, ända problemet var att det kostade så mycket pengar. Jag hade börjat spara så vi skulle ha råd, men det var fortfarande mycket pengar....

Några veckor senare kom det hem ett brev från landstinget där man får meddela om man fortfarande är intresserad av sin kö-plats, eller om man lyckats få barn redan. Det stod även att akademiska sjukhuset i Uppsala behövde fler patienter så om man kunde tänka sig att gå där istället för Huddinge, så kunde man komma fram snabbare. Vi svarade JA!, vi kunde inte sitta och vänta och vi skulle spara en massa pengar

Bara någon vecka efter att jag skickat tillbaka brevet fick vi en tid om möte. Dagen efter midsommarhelgen. Vi var spända, oroliga och förväntansfulla inför mötet.

Dagen för mötet kom. Vi det här laget hade vi en lång journal att ta med oss..... Vi hade kanske förväntat oss en liten utvärdering av vårt fall, vad som egentligen var fel. Varför vi inte lyckades. Men läkaren hade svårt att ge oss något. Förståeligt, men tanke på att man inte får så jätte mycket information från insemination. Han menade att han kan ge oss mera efter första IVFen.

Vi skulle få börja redan i början av augusti, så fort dem öppnade upp efter sommarledigheten igen.

Det kändes underbart, men nu började en lång väntan....Drygt två månader utan att kunna hoppas, bara vänta.....

Sophiahemmet

Nu var det slutet på 2008, hela året hade gått sjukt snabbt och vi förstod knappt att vi redan försökt så längre. Ingen av oss var dock jätte oroliga. Jag mer än min sambo, men jag kände ändå att det inte gjorde så mycket om det tog lite längre tid för oss, så länge det lyckas till slut.....

Nu hade vi försökt tre gånger med puregon. Båda två tyckte det började bli jobbigt att pendla till Uppsala så mycket. Som tur var har jag ett resande jobb, så jag kunde göra detta utan en massa ledighet från jobbet. Men samtidigt kunde det ibland krävas två undersökningar i veckan och jag kände att det började bli jobbigt.

Jag hittade nu Sophiahemmet i Stockholm och ringde och fick en mötestid med med. Vi fick ett möte innan julen. Dem sa som dem andra läkarna att vi var unga, hade tiden med oss och bra förutsättningar så vi behövde inte gå på IVF ännu. Däremot skulle vi prova insemination nu. Vi skulle höra av oss efter julledigheterna när jag fått min mens. Tiden gick sakta.....

Det blev nyår och jag och min sambo skålade när klockorna ringde in det nya året, vi skålade för 2009. 2009 skulle bli VÅRT år. Nu hade vi ett helt år på oss att lyckas. Jag skulle vara gravid innan 2009 var slut.

Det blev äntligen januari och vi kom igång med vår första insemination. Nu hade vi höga förhoppningar..... Det blev dock ett ganska snabbt slut, då vi var tvungna att avbryta efter nästan tre veckors sprutande utan att mina äggblåsor växte.... Jag föll som en sten. Nu var vi tvungna att vänta på mensen innan vi kunde sätta igång igen. Flera veckors väntetid igen.... Allt jag ville var att få ett litet kärleksbarn, varför skulle det vara så svårt för oss?

Mensen kom dock igen, som vanligt.....Vi satte igång med insemination. Vi gjorde vår första, allt såg så bra ut, vi fick så höga förväntningar och förhoppningar.... Men mensen kom som vanligt. Det hände inte bara denna gången utan en gång till och så ytterligare en gång till. Totalt tre gånger.....

Det är svårt att förklara hur det känns och hur man mår. Hela ens liv uppfylls av detta. Man lever sitt liv efter menscyclen. Jag var på botten varje gång mensen kom. Jag grät, jag frågade mig varför, jag var desperat, jag undrade vad jag gjort för fel och jag hoppades på nästa gång.....

Linne-kliniken i Uppsala

Vid den här tidpunkten har vi snart försökt i ett år, hälften av det året har bestått av undersökningar, läkarbesök och behandling. Vi kände oss dock fortfarande helt nya i detta ämne och hade ingen aning om vad vi kunde få för ytterligare hjälp eller vart.....

Det enda jag hittade när jag letade på internet var Linne-kliniken i Uppsala. Efter kontakt med dem fick vi en tid där för ett samtal. Läkaren och personalen där var jätte underbara, det kändes som dem verkligen förstod vad vi gick igenom.

Läkaren tyckte att vi var så pass unga och hade så bra odds att vi inte behövde gå på varken insemination eller IVF ännu. Han förslog Puregon för att stimulera fram ägglossning genom täta kontroller. Puregon är ungefär som pergotime, men istället för tabletter tar man sprutor. Sen är det upp till oss att göra ett bra jobb :)

Skillnaden här var att jag både fick fina äggblåsor och fin tjock slemhinna..... Tre gånger på rad såg det så bra ut, och tre gånger på rad misslyckades vi......

Psyket gick i en berg och dalbana, man pendlade mellan hopp och förtvivlan. Man sjönk som en sten, varje gång mensen kom, men hoppet steg lika fort varje gång man tog den där första sprutan.....

Det var tufft, men vi visste vad vi ville. Vi ville bilda en familj och vi gav inte upp......

Jag kände mig dock väldigt ensam i allt det här, jag berättade inte för många om vad vi gick igenom. Jag kände mig så okvinnlig, det här är ju en av dem mest naturliga sakerna man gör. Man bildar familj, det är en del av livet. Vissa menar även att det är meningen med livet. Och detta lyckades inte vi med, och det är mitt fel... Det var i alla fall så jag kände...

Jag hittade sidan www.villhabarn.com och jag fick en egen liten familj där... Dem visste vad jag gick igenom, det var första gången någon förstod mig. Där fanns tjejer i samma situation som mig... dem var ofrivilligt barnlösa

Utredningen + pergotime

I början av utredningen fick min sambo lämna spermaprov. Jag fick lämna en massa blodprov och göra en äggledarspolning.

Sambons spermaprov var som tur var bra. Mina blodprov visade inget konstigt och jag hade inget stopp i mina äggledare. Så nu var det bara att sätta igång.....

Vi fick börja med pergotime, för att försöka stimulera fram ägglossning. Jag fick ta en tablett fem dagar i rad och gå på undersökning emellan för att se hur mina äggblåsor utvecklades. Detta gjorde jag två månader i rad, utan att lyckas. Tredje månaden höjde dem till den dubbla dosen. Men vi lyckades tyvärr inte då heller. Hade vi inte lyckats efter tre omgångar så fanns det inte mera att göra....för dem....

Jag vet inte om det berodde på min och min sambos okunskap i detta ämne eller läkarnas oförmåga att förklara för ärligt talat vet jag inte riktigt hur dessa tre försök gick. Gravid blev jag inte, men jag är osäker på om dem ens lyckades få till någon ägglossning på mig. Nu efteråt vet jag att dem sa att jag hade en fina blåsor, under undersökningarna, men att slemhinnan inte hade växt till dig. Och efter all den erfarenhet jag har nu, vet jag att det är viktigt med en tjock slemhinna.....

I alla fall, min läkare sa att han skulle skicka iväg min journal så jag sattes i kön till IVF. Här i Stockholm ligger väntetiden på 1,5år ungefär.....

I ett sista försök ville ha sätta mig på p-piller under tre månader då han menade att ägglossningen och en normal menscyckel kunde komma automatiskt efter dessa tre månader....

Vi var inte ett dugg intresserade av p-piller, vi ville ju bli gravida. Skulle vi börja på p-piller under tre månader för att kanske få igång min menscyckel..... Både det och IVF kändes både skrämmande och extremt långt borta för oss då......

Min bakgrund

Jag är en tjej på snart 28år. Jag kommer från en familj med tre syskon, alltså lite över den svenska snittfamiljen. Jag har sedan jag började komma i tonåren alltid velat ha barn....

När jag var drygt 24 år träffade jag mannen i mitt liv :) Jag började prata om barn redan efter ungefär ett halvår. Men mannen i mitt liv, ville först ha en karriär, stort hus och massa pengar på banken.....
Jag hade ingen större brådska, men efter ungefär ett år så hade jag lyckats övertala honom om att det faktiskt kunde ta upp emot ett år att skaffa barn. Vi började sakta försöka, eller hade mera inställningen, blir det så blir det. Redan efter ett halv år började jag förstå att något var lite galet. Då det inte hände något så googlade jag och förstod snabbt att oregelbunden mens vanligtvis betyder utebliven ägglossning. Utebliven ägglossning = ingen bebis som jag så hett önskade.

Redan efter ett halvår ringde jag och bokade tid för undersökning (man ska ju egentligen ha försökt ett år först, därav sa jag att vi hade försökt ett år)

Jag ringde först till MamaMia på söder och fick en tid först drygt en månad senare..... Efter det ringde jag min vårdcentral och fick tid veckan efter. Jag gick till min vårdcentral och blev där undersökt av en äldre herre. Han förklarade att jag har pcos, som antagligen skulle betyda att jag skulle ha svårare att bli gravid. Sen föreslog han att jag skulle komma tillbaka om ytterligare 1,5år om jag inte lyckats. Dagens ungdomar hade så bråttom menade han....

Självklart tänkte jag inte följa hans råd utan tog nästa tid hos MamaMia i stället. Där gjordes det samma konstatering, att jag hade pcos. (oregelbunden mens, utebliven ägglossning)

Läkaren där sa att jag skulle behöva hjälp och vi satte genast igång en utredning....

Varför denna blogg

Hej

Vi är tyvärr en av dem paren som har drabbats av infertilitet.

Det här är vår resa, genom undersökningar, olika läkare, gynstolar, hopp och förtvivlan…..

Jag och min sambo blev förälskade och som många andra ville vi starta en familj, så vi började försöka. Vi försökte och vi väntade och väntade. Vi började genomgå en utredning, vi gjorde tester, ställde oss frågor, vi träffade läkare, vi grät och vi hoppades.

Drygt två år har nu gått av väntan och längtan. Vi har blivit starkare tillsammans på grund av detta och vi fortsätter att försöka och vänta....

Under denna tid har vänner och bekanta börjat bli gravida och få barn. Jag påminns hela tiden om detta och självklart ser jag det ännu mera nu än innan. Ibland orkar jag inte, vilket inte beror på att jag är självisk, jag försöker bara överleva.

Jag får råd, att vi ska slappna av, det kommer när vi minst anar, vi har många år på oss…. Jag vet att det är av välmening. Men jag orkar inte höra det mera, jag behöver någon att gråta hos och förståelse för vad vi går igenom.

Hur orkar vi….. Jag vet ibland inte…. men jag vet att vår längtan ger oss styrka när vi behöver. Vi vet att vi kommer lyckas en vacker dag, och den dagen kommer vi vara lyckligare än någonsin. Jag skriver denna bloggen för min egen skull, och för att någon lättare kanske kan förstå lite av den smärta vi går igenom. Men även för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra, då tyvärr ofrivilligt barnlös fortfarande är relativt okänt och något man inte pratar om...

Så det här är vår resa så här långt…..