Ruvdag 9

Mensvärken kommer och går, inte alls lika mycket som igår. Har inte heller längre så ont i brösten.... Men jag har inte så mycket förhoppningar denna gång, när molvärken väl sätter igång känns det som mensen kommer när som.

Vi fick iallafall ett kul besked idag, har inte fått så många på sista tiden. Vi kommer få en liten vovve! :) Andra helgen i december hämtar vi den. Vi är såååå glada över detta, både jag och min fina sambo. Det ska bli så underbart.

Jag vet att vissa tycker att vi har nog med grejer ändå, men jag bryr mig inte. Ibland måste man unna sig något man mår bra av och efter alla motgångar vi har haft så är vi jätte glad över detta!

"P.S. I Love You"

En av dem bästa filmerna jag någonsin sett är P.S I Love you. Jag grät första gången, jag grät andra gången, jag grät även tredje gången. Jag kan känna smärtan genom filmen. Hilary Swank är så fantastisk i denna rollen, hon förmedlar smärtan över att förlora någon man älskar, ensamheten, saknaden, längtan, så otroligt fint!

Jag håller extra hårt i Mr. H's hand... : )

Ruvdag 8

Tio dagar kvar till dagen D....

Igår, ruvdag 7, hade jag molvärk i magen hela förmiddag och en bit efter lunch, sen försvann det på eftermiddagen... Tyvärr var det inte den typen av molvärk som dem som plussar pratar om, den som kommer och går. Den här höll i sig konstant... : (

Idag, ruvdag 8, har jag ännu inte fått någon nämnvärd magont. Jag håller tummarna för att det inte ska komma något. Att det lilla "pyret" känner för att stanna kvar den här gången....

Vi har bestämt oss för att skaffa en liten hund, en Berner Sennen, så så värst liten vet jag inte om den är. :)

Vi har varit i kontakt med 3 olika kennlar, två stycken i Piteå och 1st i Örebro. Det kändes som att vi borde ha en chans då. I måndags ringde den ena i Piteå och hade bara fått tre valpar, ingen till oss. I går ringde dem i Örebro dem hade bara fått en valp, ingen till oss.

Den känns som vår vanliga otur.....jag och min sambo bara tittade på varandra och skakade på huvudet, vi blir knappt förvånade längre...

Nu ligger hoppet till den andra kennels i Piteå. Dem ska valpa i slutet av denna veckan eller i början av nästa vecka.

Vi hoppas...hopppas så mycket!

JAG VILL OCKSÅ!!!

Nu känner jag min barnsligt avundsjuk.... jag vill också bli gravid, varför kan inte jag!!! Jag vill också se det där plusset sakta träda fram på den där stickan, jag vill också bli illamående, känna magen växa, känna små sparkar. Prata förlossning, barnvagn och barnsäng.... JAG VILL OCKSÅ : (

Men jag vet att det inte har någon betydelse, jag kan vara hur avundsjuk som helst....det kommer inte hjälpa. Tyvärr funkar det inte som när man var liten och kunde lägga sig ner på golvet och skrika och klaga på att allt var orättvist. Nu kan inte mamma eller pappa eller någon annan fixa problemet och få det att inte göra ont.

Jag har så svårt för att hitta inspiration till det vardagliga, allt känns så meningslöst. Vad är meningen med att stressa på jobbet? Vad är meningen med att städa? Vad är meningen med att träna.... Hur f-n ska jag kunna hitta mening i såna meningslösa saker?

Idag är allt ett kaos, jag vet inte hur länge till jag orkar....

Ibland vet jag inte alls hur jag ska orka.... Idag är en sådan dag....

Det känns som jag, vi, inte gör annat än kämpar. Med allt.... Känns som det aldrig tar slut och jag börjar känna att det tar på krafterna nu.

Jag har alltid trott att vårt förhållande är så starkt att det aldrig kommer påverkas, men det gör det. Det påverkas jätte mycket och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det.

Min sambo, vi kan kalla honom Mr H. hade eget företag för inte så länge sedan och där blev han blåst av en kollega som gjorde olagliga affärer och stal pengar från företaget. Konkurrs blev ett faktum och nu hänger allt detta över oss. Större skulder än vi behöver nu, den ständiga stressen, brev som vi inte vill ha i brevnedkastet, pengar, advokater, kronofogden, solidariskt ansvar....listan är längre än vi orkar.

Mr H's älskade mamma har länge kämpat mot cancer. Strax innan sommaren gjorde hon en lyckad operation där dem fick bort allt. Hon gjorde en sista cellgiftsbehandligt som skulle ta bort det dem eventuellt missat.... Hon gick på en rutinkontroll för några veckor sedan, allt var tillbaka.....

Mr H förlorade sin pappa när han fortfarande var bebis, mamma är hans allt nu.

Mitt i allt detta försöker vi skaffa barn. Ibland känns det helt stört, vad f-n håller vi på med?! Men vi började med detta långt innan resten av våra liv också gick sönder. Vi vill detta så mycket och hur kan vi lägga det på hyllan nu?

Jag är på Ruvdag 5 och jag börjar känna molvärk i nedre delen av magen... Precis som jag gjorde sist.... och det var inte bra, då blev det minus.

Idag är allt ett kaos, jag vet inte hur länge till jag orkar....

Återinförande

Vi fick ett ägg infört igår. Det var jätte fint sa läkaren och hade delat sig som det ska. Trots det har jag inte alls samma förhoppningar som sist.

Jag har läst boken "The Secret" (eller delar av den) och förstått att tankekraften är större än man tror och att man genom att börja tillämpa kunskapen i The Secret ska kunna bota sjukdomar, uppnå bättre levnadsstandard, bemästra hinder och begränsningar, samt nå dit många vanligtvis anser vara omöjligt - sina drömmars mål.

Men jag trodde verkligen förra gången, jag trodde verkligen att vi skulle få ett plus. Visserligen vet jag att man inte kan lura tankekraften, på det sättet att man verkligen måste tro innerst inne. Men jag gjorde verkligen det, tror jag i alla fall. Visst att jag var nervös ibland, men det är väll inte samma sak som att tvivla....

Den här gången har jag dock svårt för att vara positiv. Jag är så besviken över att bara ett ägg överlevde, av mina sex. Jag googlade information om få ägg. Hittade följande på Linneklinikens sida, där personer har ställt frågor till en läkare;

Min sambo (36 år) och jag (33 år) har försökt att få barn i 3 år. Utredningen visade oförklarad barnlöshet. Min mens är som en klocka med exakt 26 dagar. Vi har gjort 3 misslyckade IVF-försök. Jag var då ganska svårstimulerad och de fick inte ut så många ägg trots att stora doser hormon användes. Att jag reagerar dåligt på hormonstimuleringen - innebär det att jag kan ha dåliga ägg trots att jag har normal ägglossning?

Svar
Att svara med få ägg (under 3-4) trots höga doser av det stimulerande hormonet (över 300-400 enheter per dag) är tyvärr kopplat till en lägre chans att lyckas vid IVF. All statistik visar att detta minskar chanserna. Anledningen är att den minskade känsligheten i äggstockarna talar för en minskad "äggstocksreserv", alltså i princip att äggstockarna inte har kvar så många ägg. Chansen att då hitta ett perfekt ägg vid IVF är nedsatt. Det innebär inte att alla par som uppvisar ett minskat svar från äggstockarna är chanslösa vid IVF, men chanserna är minskade i förhållande till vad de skulle vara (vid samma ålder) om svaret var bra.


Detta har gjort mig nojig. Första gången fick vi ut ett ägg, denna gång sex i och för sig. Men då bara ett klarade sig, vet jag inte om dem sex räknas. Vi har i och för sig inte använt så höga doser hormoner. (det högsta har vart 150enheter per dag) Men jag blir ändå nojig, betyder det att jag har en minskad "äggstocksreserv" och därmed minskad chans vid IVF? Vad ska vi då göra? Vad är nästa steg då? Inga biologiska barn?

Även att vi fått tillbaka "ett jätte fint" ägg nu kan jag inte vara glad eller positiv, jag tänker bara på texten ovan och funderar på om ägget kanske inte alls är så bra då dem inte hade några att välja på.....

Jag vet att jag måste vara positiv, att jag borde vara positiv! Vi fick tillbaka ett nu och det kan faktiskt vara THE ONE! Det kunde varit värre, att vi inte alls fått tillbaka något...

Idag är ruvdag 1....18 dagar kvar till den 8de november.... Dagen D!

Dessa ägg....

Igår var en jätte bra dag. Vi gjorde äggplock. Det gjorde satans ont, men vi fick ut sex stycken denna gång. Sex fler än förra gången, jag svävade på moln. Nu behövde jag inte oroa mig lika mycket som förra gången, då vi bara fick en.

Idag föll jag några moln ner.... Tre stycken gick inte att använda, för dålig kvalite. Då återstår tre, två av dessa blev inte befruktade. Så nu utgår vi från en liten rackare igen.

Jag bara grät och grät. Ringde både min mamma och sambo och kunde knappt prata så mycket grät jag. Men jag vet att jag borde se det positiva. En är ju faktiskt befruktad! Nu är det bara att hålla tummarna att den lilla överlever till insättning imorgon och sen vill stanna ytterligare runt nio månader i mig.

Jag vill det här, jag behöver det här, jag ber för det här....