Tågperongen

Idag firar jag och min sambo 3,5 år! :) Helt underbara år tillsammans som bara har fluggit förbi. Nog för att vi känner att vi kanske haft lite väl mycket utmaningar, som i och för sig har gjort oss starka tillsammans, men tiden tillsammans har varit det bästa som hänt mig. Men vi hoppas ändå på att dem nästkommande åren kanske kan innehålla lite färre utmaningar....

Just nu sitter jag på ett tåg som ska ta mig från göteborg till stockholm. Jag fick svar på blodprovet, som såg bra ut. Men dem ville att jag skulle komma på undersökning imorgon igen då jag höjt dosen nu, för att förhoppningsvis få en dag för äggplock. Detta innebar att jag var tvungen att komma upp med en lögn till min chef för att kunna åka hem. Jag var på en kundaktivitet och var tvungen att springa till hotellet för att checka ut och snabbt kunna ta mig ner till tågstationen för att hitta en ny biljett hem. Nästan exakt en timme senare, står jag svettig på perongen och ser tåget rulla in. Jag pustar ut, och var nöjd med en ganska smärtfri insatts trots allt. Men så plötsligt slår det mig. Mina sprutor ligger kvar på hotellrummet, min biljett är inte ombokningsbar och tåget står fint och väntar på att jag ska kliva på.

Hjärtat börjar bulta, vad f-n ska jag göra nu? Allt detta för inget, nu kan jag ju ändå inte ta några sprutor ikväll och då behäver jag ändå inte gå på undersökningen imorgon.

Jag ringer akademiska sjukhuset för att försöka få dem att skriva ut ny medicin som jag kan hämta ut när jag kommer till sthlm. Deras telefontider är slut. Jag ringer till sjukhusets växel och försöker snabbt tala om vad det handlar om. Snart får jag som tur är prata med en barnmorska som är världens gulligaste och som ser till att en läkare skriver ut medicinerna jag behöver till ikväll.

Nu håller jag bara tummarna för att det inte blir några kommunikationsfel då receptet elektroniskt färdas till apoteket. Jag håller tummarna även idag... :)

Första steget inför andra försöket

Vi hade vårt möte med uppsala akademiska sjukhus igår. Ett möte där vi skulle gå igenom hur och när om vårt andra IVF försök.

Det gick inte riktigt som vi väntat.
En läkare som stapplade sig fram på svenska.... Jag förstod hälften av vad hon sa. Hon hade ingen aning om vilka vi var eller vad vårt problem var, så vi fick ta hela vår histora igen.

Sen frågar jag om vi ska ta den långa versionen och spreja denna gång. Då svarar hon;

- Ja, vill du spruta kan du få göra det. Det är upp till dig.

Jag tappade hakan, skojar hon med mig. Tror hon att jag tycker det är kul att proppa min kropp full med hormoner, att jag hellre håller på i två månader än en?

Jag försökte förklara för henne att självklart vill jag bli gravid så snart som möjligt. Men om hon säger att jag har större chanser om jag sprejar, så gör jag ju självklart det. Jag kan tyvärr inte detta, så jag förlitar mig på att hon kan hjälpa mig i dessa frågor.

Hur kan hon lägga över detta beslut på mig?!

Hon avslutade med att säga att jag får göra som jag vill. Men hon skulle nog vilja göra den korta versionen en gång till.

Så det blir den korta nu, men jag känner mig inte alls trygg i detta. Kändes som hon inte brydde sig det minsta om hur det går för oss.....

Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Vårt första IVF

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....

Vägen till IVF

Efter tre misslyckade inseminationer var vi framme vid sommaren 2009. Vi satte oss ner med vår läkare på sophiahemmet. Vi kunde antingen fortsätta några gånger till med insemination, börja IVF privat eller vänta på vår kö-plats hos landstinget.

Vi beslöt oss tillsammans med läkare att IVF var nästa steg. Jag hade aldrig trott att vi skulle behöva gå så här långt. Jag trodde inte vi hade såna problem, bara lite svårt med ägglossningen, men det var ju lätt att ordna. Så varför lyckades vi inte?

Jag ringde landstinget och frågade hur det såg ut med kötiden? Du kommer antagligen kunna komma hit början av 2010, sa dem till mig. Vi kunde inte vänta så länge! Vi kunde inte sitta och rulla tummarna under ett halvår, 2009 skulle ju bli VÅRT år!

Vi började fundera på att börja privat, ända problemet var att det kostade så mycket pengar. Jag hade börjat spara så vi skulle ha råd, men det var fortfarande mycket pengar....

Några veckor senare kom det hem ett brev från landstinget där man får meddela om man fortfarande är intresserad av sin kö-plats, eller om man lyckats få barn redan. Det stod även att akademiska sjukhuset i Uppsala behövde fler patienter så om man kunde tänka sig att gå där istället för Huddinge, så kunde man komma fram snabbare. Vi svarade JA!, vi kunde inte sitta och vänta och vi skulle spara en massa pengar

Bara någon vecka efter att jag skickat tillbaka brevet fick vi en tid om möte. Dagen efter midsommarhelgen. Vi var spända, oroliga och förväntansfulla inför mötet.

Dagen för mötet kom. Vi det här laget hade vi en lång journal att ta med oss..... Vi hade kanske förväntat oss en liten utvärdering av vårt fall, vad som egentligen var fel. Varför vi inte lyckades. Men läkaren hade svårt att ge oss något. Förståeligt, men tanke på att man inte får så jätte mycket information från insemination. Han menade att han kan ge oss mera efter första IVFen.

Vi skulle få börja redan i början av augusti, så fort dem öppnade upp efter sommarledigheten igen.

Det kändes underbart, men nu började en lång väntan....Drygt två månader utan att kunna hoppas, bara vänta.....