Vägen till IVF

Efter tre misslyckade inseminationer var vi framme vid sommaren 2009. Vi satte oss ner med vår läkare på sophiahemmet. Vi kunde antingen fortsätta några gånger till med insemination, börja IVF privat eller vänta på vår kö-plats hos landstinget.

Vi beslöt oss tillsammans med läkare att IVF var nästa steg. Jag hade aldrig trott att vi skulle behöva gå så här långt. Jag trodde inte vi hade såna problem, bara lite svårt med ägglossningen, men det var ju lätt att ordna. Så varför lyckades vi inte?

Jag ringde landstinget och frågade hur det såg ut med kötiden? Du kommer antagligen kunna komma hit början av 2010, sa dem till mig. Vi kunde inte vänta så länge! Vi kunde inte sitta och rulla tummarna under ett halvår, 2009 skulle ju bli VÅRT år!

Vi började fundera på att börja privat, ända problemet var att det kostade så mycket pengar. Jag hade börjat spara så vi skulle ha råd, men det var fortfarande mycket pengar....

Några veckor senare kom det hem ett brev från landstinget där man får meddela om man fortfarande är intresserad av sin kö-plats, eller om man lyckats få barn redan. Det stod även att akademiska sjukhuset i Uppsala behövde fler patienter så om man kunde tänka sig att gå där istället för Huddinge, så kunde man komma fram snabbare. Vi svarade JA!, vi kunde inte sitta och vänta och vi skulle spara en massa pengar

Bara någon vecka efter att jag skickat tillbaka brevet fick vi en tid om möte. Dagen efter midsommarhelgen. Vi var spända, oroliga och förväntansfulla inför mötet.

Dagen för mötet kom. Vi det här laget hade vi en lång journal att ta med oss..... Vi hade kanske förväntat oss en liten utvärdering av vårt fall, vad som egentligen var fel. Varför vi inte lyckades. Men läkaren hade svårt att ge oss något. Förståeligt, men tanke på att man inte får så jätte mycket information från insemination. Han menade att han kan ge oss mera efter första IVFen.

Vi skulle få börja redan i början av augusti, så fort dem öppnade upp efter sommarledigheten igen.

Det kändes underbart, men nu började en lång väntan....Drygt två månader utan att kunna hoppas, bara vänta.....

Sophiahemmet

Nu var det slutet på 2008, hela året hade gått sjukt snabbt och vi förstod knappt att vi redan försökt så längre. Ingen av oss var dock jätte oroliga. Jag mer än min sambo, men jag kände ändå att det inte gjorde så mycket om det tog lite längre tid för oss, så länge det lyckas till slut.....

Nu hade vi försökt tre gånger med puregon. Båda två tyckte det började bli jobbigt att pendla till Uppsala så mycket. Som tur var har jag ett resande jobb, så jag kunde göra detta utan en massa ledighet från jobbet. Men samtidigt kunde det ibland krävas två undersökningar i veckan och jag kände att det började bli jobbigt.

Jag hittade nu Sophiahemmet i Stockholm och ringde och fick en mötestid med med. Vi fick ett möte innan julen. Dem sa som dem andra läkarna att vi var unga, hade tiden med oss och bra förutsättningar så vi behövde inte gå på IVF ännu. Däremot skulle vi prova insemination nu. Vi skulle höra av oss efter julledigheterna när jag fått min mens. Tiden gick sakta.....

Det blev nyår och jag och min sambo skålade när klockorna ringde in det nya året, vi skålade för 2009. 2009 skulle bli VÅRT år. Nu hade vi ett helt år på oss att lyckas. Jag skulle vara gravid innan 2009 var slut.

Det blev äntligen januari och vi kom igång med vår första insemination. Nu hade vi höga förhoppningar..... Det blev dock ett ganska snabbt slut, då vi var tvungna att avbryta efter nästan tre veckors sprutande utan att mina äggblåsor växte.... Jag föll som en sten. Nu var vi tvungna att vänta på mensen innan vi kunde sätta igång igen. Flera veckors väntetid igen.... Allt jag ville var att få ett litet kärleksbarn, varför skulle det vara så svårt för oss?

Mensen kom dock igen, som vanligt.....Vi satte igång med insemination. Vi gjorde vår första, allt såg så bra ut, vi fick så höga förväntningar och förhoppningar.... Men mensen kom som vanligt. Det hände inte bara denna gången utan en gång till och så ytterligare en gång till. Totalt tre gånger.....

Det är svårt att förklara hur det känns och hur man mår. Hela ens liv uppfylls av detta. Man lever sitt liv efter menscyclen. Jag var på botten varje gång mensen kom. Jag grät, jag frågade mig varför, jag var desperat, jag undrade vad jag gjort för fel och jag hoppades på nästa gång.....