attlangta

attlangta....idag när jag steg in på akademiska sjukhuset i uppsala så möttes jag av en pappa som höll i en liten bebis som alldeles nyligen anlänt till denna värld. Det var så vackert och jag längtade... Minnena drogs till när min minsta lillebror föddes, vilken märklig och alldeles underbar känsla det var att vara där på sjukhuset. Jag kan inte riktigt beskriva känslan, det var så längre sedan. Men den kom över mig så snabbt när ytterdörrarna öppnades och jag välkommnades av detta lilla pyre. Min lilla värld stannade upp i några sekunder och jag blev varm inombords.

I verkligheten slängde jag en snabb blick och svängde snabbt av till vänster. Gick med snabba steg några hudra meter, svängde ytterligare en gång till vänster, steg in i hissen och tryckte på knapp 5 - REPRODUKTIONSCENTRUM. Jag tittade med längtanfulla ögon på dem andra våningarna.....ditt vi får gå när något vill fastna i mig.

Undersökningen gick mer positivt än negativt. Vi behövde inte avbryta...pust...inte ännu iallafall... Slemhinnan såg bra ut, däremot hade jag inte fått tillräcckligt många och stora äggblåsor som dem hade förväntat sig. Jag ska höja dossen ett snäpp och sen fick jag ta ett blodprov, som jag får svar på imorgon om det ser bra ut eller inte. Vad dem ser har jag ingen aning om, och vad som kan vara bra eller dåligt har jag ingen anning om... men jag e nervös... :)

Imorgon är jag i Göteborg på konferens och är tillbaka till sthlm fredag em. Imorgon eftermiddag får jag reda på resultatet av blodprovet och därefter vet dem om dem vill träffa mig igen och villken dag. Det blir antingen fredag eller måndag...

Ännu ett problem att lösa.... Då måste jag komma på en ursäkt för att åka hem på torsdagen istället....

Men jag är glad idag! Jag är fortfarnade med i matchen! :)

Avbryta andra IVF försöket?

En vanlig graviditet är lång, men gör man IVF är det så väldigt många delmål.

Först ska man ha en ordentlig mens så att hela slemhinnan försvinner ut. Har man inte det får man avbryta. Vid första ultraljud kan man vara överstimulerad, då får man avbryta. Påverkas man inte av hormonerna får man fortsätta lite längre, i värsta fall kan kroppen spela ett spratt och få för sig att man redan har haft ägglossning, då får man avbryta behandlingen. Klarar man sig ända till äggplockning, så kanske det inte finna några mogna ägg, då är det bara att avbryta. Får man ut ägg så kanske dem inte befruktas, då får man avbryta. Befruktas ägget så har man ett X-antal veckor framför sig av en jobbig väntan. Efter dem veckorna väntar det stora beskedet, plus eller minus.
Det är här det börjar för dem som inte har några problem. För oss, börjar det långt långt innan och tyvärr så går man inte bara igenom denna karusell en gång....

Just nu är jag precis i början. Vi ska börja med vårt andra IVF nu. Men min mens är mycket sparsam denna gången. Det har självklart aldrig hänt innan. Är det något jag är bra på så är det att få mens! Jag har undersökning på onsdag eftermiddag. Då får jag veta, om vi kan gå vidare mot nästa steg, eller om vi måste avbryta....

Första steget inför andra försöket

Vi hade vårt möte med uppsala akademiska sjukhus igår. Ett möte där vi skulle gå igenom hur och när om vårt andra IVF försök.

Det gick inte riktigt som vi väntat.
En läkare som stapplade sig fram på svenska.... Jag förstod hälften av vad hon sa. Hon hade ingen aning om vilka vi var eller vad vårt problem var, så vi fick ta hela vår histora igen.

Sen frågar jag om vi ska ta den långa versionen och spreja denna gång. Då svarar hon;

- Ja, vill du spruta kan du få göra det. Det är upp till dig.

Jag tappade hakan, skojar hon med mig. Tror hon att jag tycker det är kul att proppa min kropp full med hormoner, att jag hellre håller på i två månader än en?

Jag försökte förklara för henne att självklart vill jag bli gravid så snart som möjligt. Men om hon säger att jag har större chanser om jag sprejar, så gör jag ju självklart det. Jag kan tyvärr inte detta, så jag förlitar mig på att hon kan hjälpa mig i dessa frågor.

Hur kan hon lägga över detta beslut på mig?!

Hon avslutade med att säga att jag får göra som jag vill. Men hon skulle nog vilja göra den korta versionen en gång till.

Så det blir den korta nu, men jag känner mig inte alls trygg i detta. Kändes som hon inte brydde sig det minsta om hur det går för oss.....

Brustet hjärta

Mornarna är jobbigast. Jag vaknar med ett brustet hjärta. Sluter jag ögonen ser jag en liten bebis kikna av skratt, en utspilld vällingflaska, en sliten gosedjurskanin.....

Det gör så ont och jag kan inte sluta tänkte på det. Jag sluter ögonen igen och mumlar "JAG KAN BLI GRAVID, "JAG KOMMER BLI GRAVID", men det skär i hjärtat.

Jag hade bestämt mig för att jobba idag, men det gör så ont just nu. Jag går igenom vårt IVF försök i huvudet.....jag grubblar......Jag går igenom vår nästa försök i huvudet....jag räknar veckorna framåt. Om vi gör långa försöket den här gången för att få fler ägg, betyder det att vi är färdiga i december? Då blir det sista försöket.....2009 skulle ju bli vårt år.....

Vi sörjer olika mannen och kvinnan, men det är väll ingen nyhet..... Jag vill krypa upp i soffan och känna min sambos andetag när jag vilar mot hans bröstkorg. Jag vill känna kärlek. Det går så ont på mig fortfarande att jag bara vill sörja och är jag med honom gör det inte lika ont. Hans andetag lugnar mig och säger att allt ska bli bra...

Han vill gå ut och träffa folk, han tycker jag ska ut och träffa folk. Jag har bara suttit hemma i två dagar nu, utan att gå utanför lägenheten.

- det är fotboll imorgon, säger han
- kan vi inte titta hemma, säger jag och ler
- det är många som ska ut, säger han och möter mitt leende
- men jag ska ju vara borta i två dagar nu, fortsätter jag
- du ska bara vara borta en natt, skrattar han

Jag vet att det är töntigt, men jag vill vara nära honom nu. Jag vill inte vara ifrån honom. Jag tom hatar när han går till jobbet på morgonen. Men självklart kan jag inte säga något.

Mina tankar dras hela tiden till dem som har plussat nu, dem som är på den magiska sidan. Deras liv har förändrats för alltid. Ångesten är borta, rädslan för att det aldrig ska fungera....dem kommer snart bli en magsmekare. Sådana vi alltid föraktat på vår sida.....

Det är en naturlig gång, jag är bara avundsjuk.....

Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Vägen till IVF

Efter tre misslyckade inseminationer var vi framme vid sommaren 2009. Vi satte oss ner med vår läkare på sophiahemmet. Vi kunde antingen fortsätta några gånger till med insemination, börja IVF privat eller vänta på vår kö-plats hos landstinget.

Vi beslöt oss tillsammans med läkare att IVF var nästa steg. Jag hade aldrig trott att vi skulle behöva gå så här långt. Jag trodde inte vi hade såna problem, bara lite svårt med ägglossningen, men det var ju lätt att ordna. Så varför lyckades vi inte?

Jag ringde landstinget och frågade hur det såg ut med kötiden? Du kommer antagligen kunna komma hit början av 2010, sa dem till mig. Vi kunde inte vänta så länge! Vi kunde inte sitta och rulla tummarna under ett halvår, 2009 skulle ju bli VÅRT år!

Vi började fundera på att börja privat, ända problemet var att det kostade så mycket pengar. Jag hade börjat spara så vi skulle ha råd, men det var fortfarande mycket pengar....

Några veckor senare kom det hem ett brev från landstinget där man får meddela om man fortfarande är intresserad av sin kö-plats, eller om man lyckats få barn redan. Det stod även att akademiska sjukhuset i Uppsala behövde fler patienter så om man kunde tänka sig att gå där istället för Huddinge, så kunde man komma fram snabbare. Vi svarade JA!, vi kunde inte sitta och vänta och vi skulle spara en massa pengar

Bara någon vecka efter att jag skickat tillbaka brevet fick vi en tid om möte. Dagen efter midsommarhelgen. Vi var spända, oroliga och förväntansfulla inför mötet.

Dagen för mötet kom. Vi det här laget hade vi en lång journal att ta med oss..... Vi hade kanske förväntat oss en liten utvärdering av vårt fall, vad som egentligen var fel. Varför vi inte lyckades. Men läkaren hade svårt att ge oss något. Förståeligt, men tanke på att man inte får så jätte mycket information från insemination. Han menade att han kan ge oss mera efter första IVFen.

Vi skulle få börja redan i början av augusti, så fort dem öppnade upp efter sommarledigheten igen.

Det kändes underbart, men nu började en lång väntan....Drygt två månader utan att kunna hoppas, bara vänta.....

Sophiahemmet

Nu var det slutet på 2008, hela året hade gått sjukt snabbt och vi förstod knappt att vi redan försökt så längre. Ingen av oss var dock jätte oroliga. Jag mer än min sambo, men jag kände ändå att det inte gjorde så mycket om det tog lite längre tid för oss, så länge det lyckas till slut.....

Nu hade vi försökt tre gånger med puregon. Båda två tyckte det började bli jobbigt att pendla till Uppsala så mycket. Som tur var har jag ett resande jobb, så jag kunde göra detta utan en massa ledighet från jobbet. Men samtidigt kunde det ibland krävas två undersökningar i veckan och jag kände att det började bli jobbigt.

Jag hittade nu Sophiahemmet i Stockholm och ringde och fick en mötestid med med. Vi fick ett möte innan julen. Dem sa som dem andra läkarna att vi var unga, hade tiden med oss och bra förutsättningar så vi behövde inte gå på IVF ännu. Däremot skulle vi prova insemination nu. Vi skulle höra av oss efter julledigheterna när jag fått min mens. Tiden gick sakta.....

Det blev nyår och jag och min sambo skålade när klockorna ringde in det nya året, vi skålade för 2009. 2009 skulle bli VÅRT år. Nu hade vi ett helt år på oss att lyckas. Jag skulle vara gravid innan 2009 var slut.

Det blev äntligen januari och vi kom igång med vår första insemination. Nu hade vi höga förhoppningar..... Det blev dock ett ganska snabbt slut, då vi var tvungna att avbryta efter nästan tre veckors sprutande utan att mina äggblåsor växte.... Jag föll som en sten. Nu var vi tvungna att vänta på mensen innan vi kunde sätta igång igen. Flera veckors väntetid igen.... Allt jag ville var att få ett litet kärleksbarn, varför skulle det vara så svårt för oss?

Mensen kom dock igen, som vanligt.....Vi satte igång med insemination. Vi gjorde vår första, allt såg så bra ut, vi fick så höga förväntningar och förhoppningar.... Men mensen kom som vanligt. Det hände inte bara denna gången utan en gång till och så ytterligare en gång till. Totalt tre gånger.....

Det är svårt att förklara hur det känns och hur man mår. Hela ens liv uppfylls av detta. Man lever sitt liv efter menscyclen. Jag var på botten varje gång mensen kom. Jag grät, jag frågade mig varför, jag var desperat, jag undrade vad jag gjort för fel och jag hoppades på nästa gång.....