Brustet hjärta

Mornarna är jobbigast. Jag vaknar med ett brustet hjärta. Sluter jag ögonen ser jag en liten bebis kikna av skratt, en utspilld vällingflaska, en sliten gosedjurskanin.....

Det gör så ont och jag kan inte sluta tänkte på det. Jag sluter ögonen igen och mumlar "JAG KAN BLI GRAVID, "JAG KOMMER BLI GRAVID", men det skär i hjärtat.

Jag hade bestämt mig för att jobba idag, men det gör så ont just nu. Jag går igenom vårt IVF försök i huvudet.....jag grubblar......Jag går igenom vår nästa försök i huvudet....jag räknar veckorna framåt. Om vi gör långa försöket den här gången för att få fler ägg, betyder det att vi är färdiga i december? Då blir det sista försöket.....2009 skulle ju bli vårt år.....

Vi sörjer olika mannen och kvinnan, men det är väll ingen nyhet..... Jag vill krypa upp i soffan och känna min sambos andetag när jag vilar mot hans bröstkorg. Jag vill känna kärlek. Det går så ont på mig fortfarande att jag bara vill sörja och är jag med honom gör det inte lika ont. Hans andetag lugnar mig och säger att allt ska bli bra...

Han vill gå ut och träffa folk, han tycker jag ska ut och träffa folk. Jag har bara suttit hemma i två dagar nu, utan att gå utanför lägenheten.

- det är fotboll imorgon, säger han
- kan vi inte titta hemma, säger jag och ler
- det är många som ska ut, säger han och möter mitt leende
- men jag ska ju vara borta i två dagar nu, fortsätter jag
- du ska bara vara borta en natt, skrattar han

Jag vet att det är töntigt, men jag vill vara nära honom nu. Jag vill inte vara ifrån honom. Jag tom hatar när han går till jobbet på morgonen. Men självklart kan jag inte säga något.

Mina tankar dras hela tiden till dem som har plussat nu, dem som är på den magiska sidan. Deras liv har förändrats för alltid. Ångesten är borta, rädslan för att det aldrig ska fungera....dem kommer snart bli en magsmekare. Sådana vi alltid föraktat på vår sida.....

Det är en naturlig gång, jag är bara avundsjuk.....

Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Varför denna blogg

Hej

Vi är tyvärr en av dem paren som har drabbats av infertilitet.

Det här är vår resa, genom undersökningar, olika läkare, gynstolar, hopp och förtvivlan…..

Jag och min sambo blev förälskade och som många andra ville vi starta en familj, så vi började försöka. Vi försökte och vi väntade och väntade. Vi började genomgå en utredning, vi gjorde tester, ställde oss frågor, vi träffade läkare, vi grät och vi hoppades.

Drygt två år har nu gått av väntan och längtan. Vi har blivit starkare tillsammans på grund av detta och vi fortsätter att försöka och vänta....

Under denna tid har vänner och bekanta börjat bli gravida och få barn. Jag påminns hela tiden om detta och självklart ser jag det ännu mera nu än innan. Ibland orkar jag inte, vilket inte beror på att jag är självisk, jag försöker bara överleva.

Jag får råd, att vi ska slappna av, det kommer när vi minst anar, vi har många år på oss…. Jag vet att det är av välmening. Men jag orkar inte höra det mera, jag behöver någon att gråta hos och förståelse för vad vi går igenom.

Hur orkar vi….. Jag vet ibland inte…. men jag vet att vår längtan ger oss styrka när vi behöver. Vi vet att vi kommer lyckas en vacker dag, och den dagen kommer vi vara lyckligare än någonsin. Jag skriver denna bloggen för min egen skull, och för att någon lättare kanske kan förstå lite av den smärta vi går igenom. Men även för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra, då tyvärr ofrivilligt barnlös fortfarande är relativt okänt och något man inte pratar om...

Så det här är vår resa så här långt…..