snart äggplock....

Jag var på undersökning i fredags, det såg jätte bra ut! :) Läkaren var jätte positiva och såg fler äggblåsor än sist, varav han trodde vi skulle lyckas få fler ägg denna gång. Jag hoppas och hoppas....

Så imorgon gäller det, imorgon är det äggplock och på onsdag är jag förhoppningsvis ruvare för andra gången.....

Magen gör ont och är uppsvullen, men det kan den göra om man har många äggblåsor, så det ser jag som något positivt. Läkaren var så positiv i fredags att jag längtar med förväntan tills imorgon. Självklart är jag lite nervös, då jag vet att det gjorde så ont sist. Men vad gör vi inte......

Min sambo måste ta ledigt imorgon fm. pga detta och då han tydligen inte har lika lätt för att ljuga som jag.... så berättade han sanningen för sin chef. Genast bildades en klump i magen på mig. Jag visste inte varför och blev arg på mig själv för detta. Jag har ju inte medvetet valt att ha det så här, det är inget jag vill eller rår för. Så VARFÖR stör det mig så mycket att andra får reda på det.

Och då slog det mig varför. Jag vill inte blir definierad ofrivilligt barnlös. Jag vill inte träffa min sambos chef eller någon annan och han/hon/dem ska titta på mig och tänka "barnlös". Jag vill att han/hon/dem ska se mig.....

Ruvar

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Linne-kliniken i Uppsala

Vid den här tidpunkten har vi snart försökt i ett år, hälften av det året har bestått av undersökningar, läkarbesök och behandling. Vi kände oss dock fortfarande helt nya i detta ämne och hade ingen aning om vad vi kunde få för ytterligare hjälp eller vart.....

Det enda jag hittade när jag letade på internet var Linne-kliniken i Uppsala. Efter kontakt med dem fick vi en tid där för ett samtal. Läkaren och personalen där var jätte underbara, det kändes som dem verkligen förstod vad vi gick igenom.

Läkaren tyckte att vi var så pass unga och hade så bra odds att vi inte behövde gå på varken insemination eller IVF ännu. Han förslog Puregon för att stimulera fram ägglossning genom täta kontroller. Puregon är ungefär som pergotime, men istället för tabletter tar man sprutor. Sen är det upp till oss att göra ett bra jobb :)

Skillnaden här var att jag både fick fina äggblåsor och fin tjock slemhinna..... Tre gånger på rad såg det så bra ut, och tre gånger på rad misslyckades vi......

Psyket gick i en berg och dalbana, man pendlade mellan hopp och förtvivlan. Man sjönk som en sten, varje gång mensen kom, men hoppet steg lika fort varje gång man tog den där första sprutan.....

Det var tufft, men vi visste vad vi ville. Vi ville bilda en familj och vi gav inte upp......

Jag kände mig dock väldigt ensam i allt det här, jag berättade inte för många om vad vi gick igenom. Jag kände mig så okvinnlig, det här är ju en av dem mest naturliga sakerna man gör. Man bildar familj, det är en del av livet. Vissa menar även att det är meningen med livet. Och detta lyckades inte vi med, och det är mitt fel... Det var i alla fall så jag kände...

Jag hittade sidan www.villhabarn.com och jag fick en egen liten familj där... Dem visste vad jag gick igenom, det var första gången någon förstod mig. Där fanns tjejer i samma situation som mig... dem var ofrivilligt barnlösa

Min bakgrund

Jag är en tjej på snart 28år. Jag kommer från en familj med tre syskon, alltså lite över den svenska snittfamiljen. Jag har sedan jag började komma i tonåren alltid velat ha barn....

När jag var drygt 24 år träffade jag mannen i mitt liv :) Jag började prata om barn redan efter ungefär ett halvår. Men mannen i mitt liv, ville först ha en karriär, stort hus och massa pengar på banken.....
Jag hade ingen större brådska, men efter ungefär ett år så hade jag lyckats övertala honom om att det faktiskt kunde ta upp emot ett år att skaffa barn. Vi började sakta försöka, eller hade mera inställningen, blir det så blir det. Redan efter ett halv år började jag förstå att något var lite galet. Då det inte hände något så googlade jag och förstod snabbt att oregelbunden mens vanligtvis betyder utebliven ägglossning. Utebliven ägglossning = ingen bebis som jag så hett önskade.

Redan efter ett halvår ringde jag och bokade tid för undersökning (man ska ju egentligen ha försökt ett år först, därav sa jag att vi hade försökt ett år)

Jag ringde först till MamaMia på söder och fick en tid först drygt en månad senare..... Efter det ringde jag min vårdcentral och fick tid veckan efter. Jag gick till min vårdcentral och blev där undersökt av en äldre herre. Han förklarade att jag har pcos, som antagligen skulle betyda att jag skulle ha svårare att bli gravid. Sen föreslog han att jag skulle komma tillbaka om ytterligare 1,5år om jag inte lyckats. Dagens ungdomar hade så bråttom menade han....

Självklart tänkte jag inte följa hans råd utan tog nästa tid hos MamaMia i stället. Där gjordes det samma konstatering, att jag hade pcos. (oregelbunden mens, utebliven ägglossning)

Läkaren där sa att jag skulle behöva hjälp och vi satte genast igång en utredning....

Varför denna blogg

Hej

Vi är tyvärr en av dem paren som har drabbats av infertilitet.

Det här är vår resa, genom undersökningar, olika läkare, gynstolar, hopp och förtvivlan…..

Jag och min sambo blev förälskade och som många andra ville vi starta en familj, så vi började försöka. Vi försökte och vi väntade och väntade. Vi började genomgå en utredning, vi gjorde tester, ställde oss frågor, vi träffade läkare, vi grät och vi hoppades.

Drygt två år har nu gått av väntan och längtan. Vi har blivit starkare tillsammans på grund av detta och vi fortsätter att försöka och vänta....

Under denna tid har vänner och bekanta börjat bli gravida och få barn. Jag påminns hela tiden om detta och självklart ser jag det ännu mera nu än innan. Ibland orkar jag inte, vilket inte beror på att jag är självisk, jag försöker bara överleva.

Jag får råd, att vi ska slappna av, det kommer när vi minst anar, vi har många år på oss…. Jag vet att det är av välmening. Men jag orkar inte höra det mera, jag behöver någon att gråta hos och förståelse för vad vi går igenom.

Hur orkar vi….. Jag vet ibland inte…. men jag vet att vår längtan ger oss styrka när vi behöver. Vi vet att vi kommer lyckas en vacker dag, och den dagen kommer vi vara lyckligare än någonsin. Jag skriver denna bloggen för min egen skull, och för att någon lättare kanske kan förstå lite av den smärta vi går igenom. Men även för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra, då tyvärr ofrivilligt barnlös fortfarande är relativt okänt och något man inte pratar om...

Så det här är vår resa så här långt…..