Dessa ägg....

Igår var en jätte bra dag. Vi gjorde äggplock. Det gjorde satans ont, men vi fick ut sex stycken denna gång. Sex fler än förra gången, jag svävade på moln. Nu behövde jag inte oroa mig lika mycket som förra gången, då vi bara fick en.

Idag föll jag några moln ner.... Tre stycken gick inte att använda, för dålig kvalite. Då återstår tre, två av dessa blev inte befruktade. Så nu utgår vi från en liten rackare igen.

Jag bara grät och grät. Ringde både min mamma och sambo och kunde knappt prata så mycket grät jag. Men jag vet att jag borde se det positiva. En är ju faktiskt befruktad! Nu är det bara att hålla tummarna att den lilla överlever till insättning imorgon och sen vill stanna ytterligare runt nio månader i mig.

Jag vill det här, jag behöver det här, jag ber för det här....

snart äggplock....

Jag var på undersökning i fredags, det såg jätte bra ut! :) Läkaren var jätte positiva och såg fler äggblåsor än sist, varav han trodde vi skulle lyckas få fler ägg denna gång. Jag hoppas och hoppas....

Så imorgon gäller det, imorgon är det äggplock och på onsdag är jag förhoppningsvis ruvare för andra gången.....

Magen gör ont och är uppsvullen, men det kan den göra om man har många äggblåsor, så det ser jag som något positivt. Läkaren var så positiv i fredags att jag längtar med förväntan tills imorgon. Självklart är jag lite nervös, då jag vet att det gjorde så ont sist. Men vad gör vi inte......

Min sambo måste ta ledigt imorgon fm. pga detta och då han tydligen inte har lika lätt för att ljuga som jag.... så berättade han sanningen för sin chef. Genast bildades en klump i magen på mig. Jag visste inte varför och blev arg på mig själv för detta. Jag har ju inte medvetet valt att ha det så här, det är inget jag vill eller rår för. Så VARFÖR stör det mig så mycket att andra får reda på det.

Och då slog det mig varför. Jag vill inte blir definierad ofrivilligt barnlös. Jag vill inte träffa min sambos chef eller någon annan och han/hon/dem ska titta på mig och tänka "barnlös". Jag vill att han/hon/dem ska se mig.....

Vårt första IVF

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....