Vårt första IVF

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....

Min bakgrund

Jag är en tjej på snart 28år. Jag kommer från en familj med tre syskon, alltså lite över den svenska snittfamiljen. Jag har sedan jag började komma i tonåren alltid velat ha barn....

När jag var drygt 24 år träffade jag mannen i mitt liv :) Jag började prata om barn redan efter ungefär ett halvår. Men mannen i mitt liv, ville först ha en karriär, stort hus och massa pengar på banken.....
Jag hade ingen större brådska, men efter ungefär ett år så hade jag lyckats övertala honom om att det faktiskt kunde ta upp emot ett år att skaffa barn. Vi började sakta försöka, eller hade mera inställningen, blir det så blir det. Redan efter ett halv år började jag förstå att något var lite galet. Då det inte hände något så googlade jag och förstod snabbt att oregelbunden mens vanligtvis betyder utebliven ägglossning. Utebliven ägglossning = ingen bebis som jag så hett önskade.

Redan efter ett halvår ringde jag och bokade tid för undersökning (man ska ju egentligen ha försökt ett år först, därav sa jag att vi hade försökt ett år)

Jag ringde först till MamaMia på söder och fick en tid först drygt en månad senare..... Efter det ringde jag min vårdcentral och fick tid veckan efter. Jag gick till min vårdcentral och blev där undersökt av en äldre herre. Han förklarade att jag har pcos, som antagligen skulle betyda att jag skulle ha svårare att bli gravid. Sen föreslog han att jag skulle komma tillbaka om ytterligare 1,5år om jag inte lyckats. Dagens ungdomar hade så bråttom menade han....

Självklart tänkte jag inte följa hans råd utan tog nästa tid hos MamaMia i stället. Där gjordes det samma konstatering, att jag hade pcos. (oregelbunden mens, utebliven ägglossning)

Läkaren där sa att jag skulle behöva hjälp och vi satte genast igång en utredning....