Dessa ägg....

Igår var en jätte bra dag. Vi gjorde äggplock. Det gjorde satans ont, men vi fick ut sex stycken denna gång. Sex fler än förra gången, jag svävade på moln. Nu behövde jag inte oroa mig lika mycket som förra gången, då vi bara fick en.

Idag föll jag några moln ner.... Tre stycken gick inte att använda, för dålig kvalite. Då återstår tre, två av dessa blev inte befruktade. Så nu utgår vi från en liten rackare igen.

Jag bara grät och grät. Ringde både min mamma och sambo och kunde knappt prata så mycket grät jag. Men jag vet att jag borde se det positiva. En är ju faktiskt befruktad! Nu är det bara att hålla tummarna att den lilla överlever till insättning imorgon och sen vill stanna ytterligare runt nio månader i mig.

Jag vill det här, jag behöver det här, jag ber för det här....

Avbryta andra IVF försöket?

En vanlig graviditet är lång, men gör man IVF är det så väldigt många delmål.

Först ska man ha en ordentlig mens så att hela slemhinnan försvinner ut. Har man inte det får man avbryta. Vid första ultraljud kan man vara överstimulerad, då får man avbryta. Påverkas man inte av hormonerna får man fortsätta lite längre, i värsta fall kan kroppen spela ett spratt och få för sig att man redan har haft ägglossning, då får man avbryta behandlingen. Klarar man sig ända till äggplockning, så kanske det inte finna några mogna ägg, då är det bara att avbryta. Får man ut ägg så kanske dem inte befruktas, då får man avbryta. Befruktas ägget så har man ett X-antal veckor framför sig av en jobbig väntan. Efter dem veckorna väntar det stora beskedet, plus eller minus.
Det är här det börjar för dem som inte har några problem. För oss, börjar det långt långt innan och tyvärr så går man inte bara igenom denna karusell en gång....

Just nu är jag precis i början. Vi ska börja med vårt andra IVF nu. Men min mens är mycket sparsam denna gången. Det har självklart aldrig hänt innan. Är det något jag är bra på så är det att få mens! Jag har undersökning på onsdag eftermiddag. Då får jag veta, om vi kan gå vidare mot nästa steg, eller om vi måste avbryta....

Vårt första IVF

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....