Återinförande

Vi fick ett ägg infört igår. Det var jätte fint sa läkaren och hade delat sig som det ska. Trots det har jag inte alls samma förhoppningar som sist.

Jag har läst boken "The Secret" (eller delar av den) och förstått att tankekraften är större än man tror och att man genom att börja tillämpa kunskapen i The Secret ska kunna bota sjukdomar, uppnå bättre levnadsstandard, bemästra hinder och begränsningar, samt nå dit många vanligtvis anser vara omöjligt - sina drömmars mål.

Men jag trodde verkligen förra gången, jag trodde verkligen att vi skulle få ett plus. Visserligen vet jag att man inte kan lura tankekraften, på det sättet att man verkligen måste tro innerst inne. Men jag gjorde verkligen det, tror jag i alla fall. Visst att jag var nervös ibland, men det är väll inte samma sak som att tvivla....

Den här gången har jag dock svårt för att vara positiv. Jag är så besviken över att bara ett ägg överlevde, av mina sex. Jag googlade information om få ägg. Hittade följande på Linneklinikens sida, där personer har ställt frågor till en läkare;

Min sambo (36 år) och jag (33 år) har försökt att få barn i 3 år. Utredningen visade oförklarad barnlöshet. Min mens är som en klocka med exakt 26 dagar. Vi har gjort 3 misslyckade IVF-försök. Jag var då ganska svårstimulerad och de fick inte ut så många ägg trots att stora doser hormon användes. Att jag reagerar dåligt på hormonstimuleringen - innebär det att jag kan ha dåliga ägg trots att jag har normal ägglossning?

Svar
Att svara med få ägg (under 3-4) trots höga doser av det stimulerande hormonet (över 300-400 enheter per dag) är tyvärr kopplat till en lägre chans att lyckas vid IVF. All statistik visar att detta minskar chanserna. Anledningen är att den minskade känsligheten i äggstockarna talar för en minskad "äggstocksreserv", alltså i princip att äggstockarna inte har kvar så många ägg. Chansen att då hitta ett perfekt ägg vid IVF är nedsatt. Det innebär inte att alla par som uppvisar ett minskat svar från äggstockarna är chanslösa vid IVF, men chanserna är minskade i förhållande till vad de skulle vara (vid samma ålder) om svaret var bra.


Detta har gjort mig nojig. Första gången fick vi ut ett ägg, denna gång sex i och för sig. Men då bara ett klarade sig, vet jag inte om dem sex räknas. Vi har i och för sig inte använt så höga doser hormoner. (det högsta har vart 150enheter per dag) Men jag blir ändå nojig, betyder det att jag har en minskad "äggstocksreserv" och därmed minskad chans vid IVF? Vad ska vi då göra? Vad är nästa steg då? Inga biologiska barn?

Även att vi fått tillbaka "ett jätte fint" ägg nu kan jag inte vara glad eller positiv, jag tänker bara på texten ovan och funderar på om ägget kanske inte alls är så bra då dem inte hade några att välja på.....

Jag vet att jag måste vara positiv, att jag borde vara positiv! Vi fick tillbaka ett nu och det kan faktiskt vara THE ONE! Det kunde varit värre, att vi inte alls fått tillbaka något...

Idag är ruvdag 1....18 dagar kvar till den 8de november.... Dagen D!

Linne-kliniken i Uppsala

Vid den här tidpunkten har vi snart försökt i ett år, hälften av det året har bestått av undersökningar, läkarbesök och behandling. Vi kände oss dock fortfarande helt nya i detta ämne och hade ingen aning om vad vi kunde få för ytterligare hjälp eller vart.....

Det enda jag hittade när jag letade på internet var Linne-kliniken i Uppsala. Efter kontakt med dem fick vi en tid där för ett samtal. Läkaren och personalen där var jätte underbara, det kändes som dem verkligen förstod vad vi gick igenom.

Läkaren tyckte att vi var så pass unga och hade så bra odds att vi inte behövde gå på varken insemination eller IVF ännu. Han förslog Puregon för att stimulera fram ägglossning genom täta kontroller. Puregon är ungefär som pergotime, men istället för tabletter tar man sprutor. Sen är det upp till oss att göra ett bra jobb :)

Skillnaden här var att jag både fick fina äggblåsor och fin tjock slemhinna..... Tre gånger på rad såg det så bra ut, och tre gånger på rad misslyckades vi......

Psyket gick i en berg och dalbana, man pendlade mellan hopp och förtvivlan. Man sjönk som en sten, varje gång mensen kom, men hoppet steg lika fort varje gång man tog den där första sprutan.....

Det var tufft, men vi visste vad vi ville. Vi ville bilda en familj och vi gav inte upp......

Jag kände mig dock väldigt ensam i allt det här, jag berättade inte för många om vad vi gick igenom. Jag kände mig så okvinnlig, det här är ju en av dem mest naturliga sakerna man gör. Man bildar familj, det är en del av livet. Vissa menar även att det är meningen med livet. Och detta lyckades inte vi med, och det är mitt fel... Det var i alla fall så jag kände...

Jag hittade sidan www.villhabarn.com och jag fick en egen liten familj där... Dem visste vad jag gick igenom, det var första gången någon förstod mig. Där fanns tjejer i samma situation som mig... dem var ofrivilligt barnlösa