Ingen plan B...

Det gör så ont att veta att det inte gick denna gången heller. Nu måste vi vara en av de paren där statistiken för att lyckas sjunker. Vi har gjort tre IVF utan att bli föräldrar....

Rädslan slingrar sig runt min kalla kropp och jag får svårt att andas. Hjärtat blöder. Tänk om jag aldrig kommer bli mamma.... Tänk om vi aldrig lyckas bli föräldrar. Jag har ingen plan B. Jag har inga planer på att adoptera eller leva utan barn. I min värld har det alltid funnits barn, jag har alltid velat haft barn. Jag kan inte ändra på den önskan, jag kan inte kompromissa här.

Jag vet att man inte får allt man önskar sig, men snälla låt mig en dag få ett litet mirakel. Det är min största önskan.

Jag har alltid blivit glad över att läsa "succe-historier" om såna som har försökt länge och sedan blir gravida via IVF. Men det hjälper inte längre. Det hjälper inte längre att läsa om de som försökt, försökt, gått igenom IVF och numera hör små fotsteg i hemmet. För det är inte jag, det är inte vi. Tänk om jag aldrig blir mamma.... Jag får svårt att andas av den tanken, jag mår illa. Det gör så ont....

Det är över....

Nu är det över. Tårarna trillar och trillar och hjärtat blöder. Vi trodde verkligen på denna gången. Men inte denna gången heller. Mina ögon är helt uppsvullna av alla tårar.... Jag vet inte hur länge till jag orkar..... Denna smärta, denna längtan, denna väntan.....

Det blev inget pyre denna gången. Jag fick blödning på dag 11. På första IVF'et fick vi blödningen på dag 10. Jag hoppades nu....men hjärtat får fortsätta värka och längta eller tag till.....

Dåliga besked....

Av alla 13 äggen vi fick var det inget som kom till frysen. Efter tre IVF har vi inte fått ett enda till frysen.... Efter tre IVF ligger hoppet hos pyret som jag ruvar på nu, sen kommer det kosta en massa massa pengar.

25.000sek för ett försök.
50.000sek för ett trepak.
Det är sjukt. Förstår inte varför de ska ha så j-vla mkt pengar. För att vi som har svårare att få barn, gör vad som helst?

---------------------------------------------------------

Ruvdag 10 - Nu har jag ruvat längre dagar än det är kvar av ruvtiden... Idag har jag nästa inte känt något alls.

Ruvdag 8 och 9 molade det lite fram och tillbaka hela dagen.

Skidor?

Jag har testdag den 16de. Den 18de ska vi till sälen med jobbet.

Om jag mot förmodan testar negativt tycker jag det är ett ganska bra sätt att försöka ha lite kul.

Om jag testar positivt så vet jag inte hur jag ska göra. Kan man riskera missfall genom att ramla i backarna? Jag är absolut ingen erfaren åkare. Brukar åka röda backar och ramlar lite då och då.... Vågar man riskera efter 3 IVF'er?

Jag kan inte dricka och inte bada bubbelpool. Jag sörjer inte något av det om jag skulle vara gravid. Men frågan är om jag verkligen ska med då.

Det stora problemet är att jag måste bestämma mig på måndag.

Så frågan är om jag ska gå in med inställningen att jag plussar och tacka nej. Eller om jag ska gå in med inställningen att jag testar negativt och tacka ja......

Ruvdag 6, 7 och 8

Ruvdag 6 kände jag ingenting.
Igår på ruvdag 7, så började känna av lite lite molvärk.
Idag, ruvdag 8, har dagen börjat med molvärk i magen.

Igår hade vi vänner på besök och jag glömde helt bort att ta mina vaggisar kl. 21.00 som jag ska. Kl. 23.50 kom jag på att jag missat att ta den. Jag hoppas inte dessa tre timmar påverkar negativt....

Nu håller jag bara tummarna för att det är något som växer där inne.....

Ruvdag 5

Denna väntar, denna längtan

Det här gången går ruvningen saktare än någonsin.... Dag 5 bara, känns som det redan gått 18dagar. Inga större känningar idag, men antar att pyret antingen har fastnat eller är borta. Jag antingen är gravid eller inte gravid....

Min vän börjar oroa sig för förlossningen.
Jag oroar mig för att inte bli gravid, aldrig få uppleva oron över förlossningen.

Jag längtar så efter att få ett plus, jag längtar så hjärtat blöder efter att få känna sparkarna mot min hand när jag lägger den över min växande mage. Jag längtar efter förlossningen, att få känna lukten av ett nytt liv på mitt bröst. Jag längtar efter små fotsteg i vårt hem, jag längtar efter att stå i regnet helt genomblött tillsammans med andra föräldrar och titta på när vårt mirakel spelar fotboll.....

Ruvdag 4

Idag har jag inte känt något alls i magen. Däremot så tror jag att jag hade kramper eller liknande inatt. Anledningen till att jag tror är för att jag inte riktigt var vaken och idag vet jag inte om så var fallet eller om jag drömde det? Men det gjorde ont iallafall.

Jag har även träffat min vän som har två månader kvar och jag avundades hennes mage mer än jag trodde var möjligt.

För mig känns det så otroligt att barn faktiskt blir till och födds. Så enkelt, så naturligt. Men så svårt för oss. Att jag en dag ska stå med en mage, lägga handen på denna och känna sparkar av mitt och min sambos mirakel. Det känns....konstigt, så svårt... Jag längtar, jag önskar, jag hoppas, jag ber, jag väntar....