Ruvdag 3

Jag slängs mellan att ena stunder glömma bort att jag ruvar och andra sekunden bli livrädd för ett negativt resultat. Jag tror jag har blivit lite väll "kaxig" efter vårt plus, jag har bara sett ett plus framför mig, inte haft tankara på att det kanske inte går denna gång.

Så jag vet att jag kommer falla flera våningar hårt ner mot asfallten om inte pyret har klamrat sig fast där inne.

Första gången jag gjorde IVF, hade jag alla möjliga känningar. Ömma bröst och mol i magen. Det blev som vanligt negativt då.
Andra gången kände jag absolut inget, förens några dagar innan testdag. Och då fick jag plus.
Denna gången, så kallad 3dje gången gillt, har jag haft lite känningar i magen från och till. Jag vill inte känna något, vill bara bli gravid....

Ruvare

Idag är jag åter ruvare. Ett fint litet pyre fördes in i mig. Nu håller vi tummarna så hårt för att detta lilla pyre vill stanna.

Att jag fick sätta tillbaka ett embryo idag är det viktigaste! Vi fick 13 ägg, åtta av dessa var tillräckligt mogna för att befruktas. Tre av dessa befruktades. Ett delades perfekt och sattes in idag. De andra två hade inte delat sig som de skulle, så de var inte frysningsbara ännu. Men de skulle fortsätta odla dem till måndag, så kanske....

Men som sagt, det blir bara ett extra plus. Det viktigaste för oss var att vi fick en chans nu.

Den här gången har allting varit mycket lättare/lugnare/mindre oroligt.... Vet inte vad det beror på riktigt....

Kan bero på att vi plussat och därmed faktiskt vet att vi KAN bli gravida... Innan handlade mycket av oron om att vi kanske inte kunde bli gravida. Men nu vet vi att det går.....

Testdag den 16de mars, håll tummarna lite extra för oss nu :)

Äggplock

Igår var det äggplock. Då kom jag ihåg varför jag tidigare fasat så mycket för den dagen. Så mycket smärta. När jag kom hem kändes det som jag hade gått 18 ronder mot någon mycket bättre än mig. Jag kände mig blåslagen, mörbultad, helt borta. Jag kunde knappt röra mig.

13 ägg blev det. Tycker det är svårt att avgöra om det är ett bra resultat. Det vet jag först när jag får reda på om någon/några blivit befruktade. Om inga befruktas är det ju ett helt uselt resultat. Men jag tror på att det finns något litet guldägg bland dessa 13.

Första gången fick vi ett ägg. Då var vi riktigt nervösa.
Andra gången fick vi ut sex ägg. Då slappnade vi helt av. Om vi kunde få ett ägg att befruktas kan det ju inte vara några problem med sex stycken tänkte vi. Endast ett av dessa sex, var tillräckligt bra för att befruktas. Så man vet aldrig.... Men som sagt vi är hoppfulla : )

Jag är ledig idag också. Egentligen skulle jag kunna jobba. Men då alla är på denna säljdagen och alla tror att jag är sjuk, så passar jag på att vara hemma och ta det lugnt. Det kommer bli så mycket frågor annars. Men jag har så svårt för att slappna av. Har så svårt att vara ledig när jag vet att alla andra jobbar och jag ändå är tillräckligt pigg för att kunna jobba. Men idag ska jag försöka, jag ska krypa ner i sängen igen och sätta på lite criminal mind avsnitt och bara slappna av..... Ska försöka...

Nervöst...

Jag var på ultraljud idag. Den största blåsan var var över 20 (är det mm?) Det hade inte kommit så många blåsor. Hade bara 4 på ena sidan och 5 på andra. Får hoppas att det är ägg i dem alla och att jag inte ägglossar innan. Läkaren sa att det tyvärr finns en risk för det, även om den är liten. Speciellt då min största blåsa var så stor. Men nu hoppas jag att jag inte ägglossar innan, att allt går bra. Äggplock är planerat på onsdag, om allt går som det ska...

Så snälla håll tummarna för att det går bra nu, att jag får ut många fina ägg. Eller åtminstonde ett fint ägg som vill stanna där inne länge, länge.....

Jag berättade för chefen idag också. Han tog det bra. Men jag grät efteråt. Jag kände mig så utanför, så annorlunda och så krånglig....

Han var helt okey med att jag inte kom på onsdagen, jag kunde även ta ledigt på torsdagen om jag ville. Jag sa själv att jag kunde komma på torsdagen. Han sa att han inte kunde göra bedömningen, för han vet inte hur jag mår dagen efter. Men jag ska tänka på att det är "rock'roll" på kontoret, så det kommer vara livat. Han skulle inte berätta vidare, han skulle säga att jag var sjuk. Men då är det ju konstigt om du kommer pigg på torsdagen, fortsatte han. Sen hörde ju faktiskt onsdagen och torsdagen ihop. Onsdagen skulle ju vara en del förberedande inför torsdagen... Ja ja, jag skulle tänka efter och göra som jag ville. Jag kunde ju även jobba från stockholms kontoret. Men då det är en stor "sälj-dag" vi har så kanske det blir lite ensamt för mig själv på det kontoret.....

Det var därför tårarna kom, för att det ibland känns som ett handikapp. Jag skulle vilken dag som skita i jobbet för att göra allt för att få barn. Men jag kände mig så utanför, så annorlunda och så besvärlig....

Lycklig....eller olycklig.....

Min kropp och jag kommer inte speciellt bra överens. Jag var på VUL idag och det hade inte hänt så jätte mycket. De fick ta ett nytt blodprov på mig så får jag veta senare idag om jag ska höja dosen eller inte och så ska jag på återbesök på måndag igen. Börjar bli ganska trött på att pendla mellan stockolm och uppsala...och börjag bli trött på min kropp som är så annorlunda....

Jag har varit lycklig de senaste dagarna. Verkligen känt mig lycklig. Jag känner mig nöjd med vad jag har nu och hoppfull inför framtiden.

Jag är nöjd med vår underbara lilla BernerSennen valp vi har som gör mig glad flera gånger varje dag.
Jag älskar vår nya lägenhet, som vi flyttade in i för några veckor sedan.
Jag har en helt underbar sambo som jag älskar över allt annat.
Jag är hoppfull inför framtiden och att en dag stå med ett mirakel i famnen.

Men bredvid denna lycka känner jag mig så okvinnlig. Jag pratade med en kompis som har två barn redan. Hon har precis fått missfall, precis i början. Hon ville inte ha något mer barn nu ändå.

Att prata med henne fick mig att börja tänka på hur annorlunda jag är. De flesta människor kan få barn helt naturligt, det bara händer. När de vill det och när de inte vill det. För mig händer det aldrig...

Jag fick ett mess från min sambo häromdagen där det stod att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Jag blev jätte glad, men tillsammans med den glädjen jag kände tänkte jag: "hur kan jag vara det...."

Jag är bara hälften kvinna, hur kan jag vara det bästa som hänt honom? Kommer han verkligen orka fortsätta så här hur länge som helst? Han kan få en ny tjej utan problem. Varför skulle han vilja stanna hos mig.... Jag har extra humörsvängningar, inte bara när man har mens som andra normalt har, utan när jag tar alla dessa sprutor flera gången om dagen. Jag flippar ut och gråter liter varje gång mensen kommer. Flera gången därimellan går hjärtat sönder lite till när jag påminns om hur mycket jag vill ha ett litet mirakel, men det inte går...

Avbryta......pust....

Tack för era fina kommentarer, jag vet inte hur jag ska göra ännu. Den enda lögnen jag kan komma på är helt enkelt att jag "blir sjuk". Men jag är ju så sjuuuukt dålig på att ljuga. Så jag vet att jag bara kommer ligga hemma med ångest för att jag ljugit. Kolla vilket fin människa jag är : )

Jag tänker iallafall vänta med att ta beslut om huruvida jag ska säga sanningen eller ljuga till efter undersökningen imorgon. Just nu är jag ändå nojig över att vi ska behöva avbryta detta försök. Igår kväll fick jag lite lite mens, eller rosa på pappret när jag torkade mig. Fick även det i eftermiddags. Känns inte som att det kan betyda något bra. Men men, orkar inte oroa mig, det kommer jag få göra så mycket ändå om vi inte behöver avbryta. Jag får ta mötet som det kommer imorgon, måste vi avbryta tänker jag fylla mig med alkohol på kvällen och tycka synd om mig då.....

Berätta för chefen?

Jag är mitt uppe i sprutorna, ska på första VUL på fredag, då antar jag att jag får reda på ett preliminärt äggplocksdatum. Kommer inte ihåg hur länge jag brukar spruta. Jag är lite nojig över att det kommer bli redan nästa vecka. Nästa vecka har vi konferens onsdag och torsdag, 50mil bort.

Jag vet inte vad jag ska komma upp med för lögn, om det skulle bli äggplock någon av dessa dagar. Eller om de bara planerar in en tid för VUL onsdag eller torsdag nästa vecka. Jag vet inte om jag ska komma upp med en lögn eller om jag ska säga sanningen. Han, min chef, vet inte om något alls, bara att vi fått MA, men inte att vi haft några problem...

Jag har inte det minsta förtroendet för min chef, och det skulle inte förvåna mig ifall han sa att jag måste gå på konferensen ändå, och att jag får strunta i behandlingen. Speciellt om det bara blir VUL.... Eller låta mig hoppa denna konferens, men läxa upp mig med att det är dåligt att jag missar denna. Vad skulle ni gjort? Har ni berättat för er chef?