Tack!

Tack alla ni som lämnat fina, stöttande kommentarer till mig/oss. Jag läste dem för min sambo och båda två förundras över att människor vi inte känner tar sig tiden att skriva, att försöka förstå, att stötta! Jag blir så glad för ert stöd och era kommentarer. De hjälper verkligen.

Jag vet inte om ni alla som skriver har liknande historia som oss, kämpandet för att få ett barn. Jag har "försökt" berätta vår historia för människor runt om mig. Men jag har förstått att det är väldigt svårt för dem att förstå och finnas där. För dem är det en annan värld. Jag har ingen i min vänskapskrets eller bekantskapskrets som gått/går igenom den resa vi gör. Inte för att jag önskar någon det vi går igenom, men det hade varit skönt att ha någon att prata med om det. Det är därför era kommentarer värmer så mycket. Det känns som att ni på något sätt kan förstå.....

Tack!

Föresten, jag har en vän som är helt underbar! Hon har inte gjort vår resa. Men hon har fått ganska många MF och ett utomhavandeskap. Hon är gravid nu. Men hon är helt underbar, så förstående på ett helt konstigt sätt. Men tanke på att hon egentligen inte kan förstå. Hon respekterar att jag inte vill prata om det ibland, att jag kanske inte vill prata om hennes situation. Hon accepterar att jag inte svarar på sms ibland, att jag är ledsen. Ändå är hon där.....

Ett öppet sår....

Varje natt när jag går och lägger mig tänker jag tillbaka på dagen vi fick beskedet om att vårt pyre hade dött. Jag tänker på när jag sitter i gynstolen och läkaren med allvarligt ansikte kollar på skärmen. Efter en evighet av plågsam tystnad säger han: neeeej, långsamt och utdraget. Det var då våra hjärtan stannade och vi egentligen förstod....

Nu ändrar jag på situationen. Det är ingen evighet av tystnad. Läkaren vänder snabbt skärmen mot oss och säger: Det ser bra ut. Här har vi hjärtat och jag mäter ert lilla pyre till exakt 12 veckor, precis som ni sa.

Då hade vårt liv sett annorlunda ut idag. Då skulle jag fortfarande på inskrivning imorgon och på UL på fredag.

När jag ligger på Hs bröst och stirrar ut genom fönstret undrar jag om det finns någon möjlighet att detta bara kan vara en mardröm..... Men den känns för lång..... Och verklig...... Men samtidigt brukar drömmar kunna vara verkliga i mitten, det är oftast i slutet som det blir grumligt. Jag har tidigare haft drömmar där jag vaknat och inte helt säkert vetat om det var en dröm eller faktiskt har hänt......

Jag vet att detta inte är en dröm. Jag vet att detta har hänt oss och att livet just nu känns plågsamt och mycket orättvist. Hur kan vi ha fått detta också?

Jag sa till min sambo; om det finns någon gud där uppe så såg han kanske att vi inte pallade mera. Så han hjälpte oss med pyret. För att vi skulle få upp hoppet lite.... Men det var allt. Sen skrattade han hånfullt och sa; så lätt ska det inte bli...trodde ni verkligen det......!

2010

Jag vet inte hur jag ska beskriva detta nyår Vi var bara några få goda vänner som firade Inga som vet dock Jag försökte hålla en bra fasad Men en känsla av menlöshet har sakta krypit på mig Jag orkar inte bry mig eller engagera mig

Jag har inte gett upp hoppet Vi har ganska höga förhoppningar att vi en dag ska stå med vårt pyre i famnen Att han eller hon vill leva i mer än 9 veckor.... Men jag har ändå en tomhet i mig En känsla där jag exempelvis inte vet hur jag ska orka gå till jobbet på måndag Orka le och göra allt som vanligt Jag tror inte jag kommer klara det....

Jag gråter inte, men jag känner mig så ledsen!

Tack Pi och anonym för era kommentarer Jag blir varm av att läsa att två för mig helt främmande människor kan vara så vänliga och förstående.... Tack!

MA - missed abortion

Måndag
Jag brukar nästan alltid börja veckan med att skriva vad som händer vårt lilla pyre denna specifika vecka. det kommer jag inte göra nu...... I måndags gick jag in i vecka 12, jag trodde jag kunde börja andas. Morgonen startade med en ganska stor brun blödning. Vi var inte så oroliga, det kändes bra och det var ju brunt....det brukar ju vara okey.... Vi åkte in ändå. Efter två timmar av en ganska lugn väntan fick vi beskedet. Vårt pyre dog i vecka 9+1.....

Jag låg i gynstolen och sa inget. H kramade min hand hårt. Läkaren var tvungen att springa iväg på något akut. Vi gick ut så länge, då kom tårarna. De rann resten av dagen, hjärtat värkte, jag kunde inte sluta gråta....

Tisdag
Vi hade tid kl. 09.00 på sjukhuset, för att få hjälp att få ut fostret. Jag hade fått en tablett dagen innan som skulle mjuka upp livmoderstappen. Nu låg jag i sängen på sjukhuset och fick en massa smärtstillande. Jag var som beedövad....jag förstod knappt vad som hände....

Det tar en timme innan det kommer igång och sen kan det ta några timmar innan allt kommer ut. Inom en timme kom bloddet. Jag satt på toaletten och en burk som sköterskan satt i toaletten samlade upp allt blod. Den vänliga barnmorskan kom in efter ett tag och sa att allt kommit ut, det hade gått fort. Jag tyckte bara det var skönt, då kunde vi åka hem snart. Det gick fortare än väntat. Sen låg jag där med min sambos hand i min.

Snart kom den fysiska smärtan tillsammans med att jag känner hur det rinner. Jag måste gå till toaletten. Blodet rinner i stora klumpar och jag känner hur det börjar snurra. Jag ropar svagt på min sambo som hjälper mig till sängen. Barnmorskan trodde det berodde på att jag har så ont tillsammans med att jag inte tål blod så bra, jag var kritvitt i ansiktet.

Men snart mår jag bättre och de tror att vi kan åka hem runt 12, 13. Kl 12 måste jag till toaletten igen. Smärtan är enorm och blodet rinner i klumpar. Då börjar det snurra igen och när min sambo kommer in seglar jag sakta ner på golvet. Jag svimmar. Snart ligger jag i sängen igen och är svagare än någonsin. En sköterska kommer in och tar blodprov och blodtryck. Jag orkar inte lyfta armen, jag orkar inte bry mig.

Jag får två morfinsprutor för smärtan och dåsar bort. Efter en läkare undersökt mig får vi åka hem runt 16 på eftermiddagen. Jag går direkt till sängen när jag kommer hem. Jag sover till 21.30. Jag vaknar och jag somnar igen...

Onsdag
jag vaknar kl 08.00. Jag vill inte gå upp. Jag gråter inte, men tomheten är total. Igår hade jag för ont för att orka tänka, orka känna. Idag kommer det.

Jag tar ner vår lilla vovve för att han ska få äta och kissa. Sen hoppar jag in i duschen, det känns som jag är täckt i blod. Efter det lägger jag mig i sängen och orkar inte gå upp. Min sambo kommer upp och säger att vi ska åka snart. Då rinner tårarna, det gör ont.

Vi sätter oss i bilen och jag somnar, jag sover nästan konstant de 5 timmar det tar oss att köra ner till skåne. Den lilla tiden jag är vaken finner jag mig själv stirrande ut i intet. Vi förlorade något vi kämp
ade för länge, det gör ont, riktigt ont!

Vecka 11

Idag går jag in i vecka 11, spännande. Snart ska jag vara inne i den säkrare zonen... Jag längtar så mycket till vårt UL nu, bara för att få se att allt står bra till och att den lever där inne. Idag är det 19dagar kvar till det efterlängtade ultraljudet....

Nu närmar sig slutet av den första trimestern. Större delen av fostrets kritiska utveckling kommer att ha hänt om ett par veckor och risken för missfall sjunker då drastiskt.

Ditt fyra centimeter långa foster har nu alla väsentliga delar, från tandanlag till tånaglar. Bebisen håller igång med att sparka och sträcka på sig – det är rena vattenbaletten. Fingrar och tår har nu separerats helt och simhuden finns inte längre kvar. De kommande sex månadernas huvudprojekt kommer att vara att växa och bli större, starkare och mer motståndskraftig så att bebisen kan överleva utanför livmodern.

En mörk linje på magen som kallas linea nigra kan uppstå från venusberget och upp mot naveln. Din livmoder har nu växt såpass att den sticker upp ur bäckenet och barnmorskan kan alltså känna den om hon trycker på din mage.

Ingen mörk linje på min mage inte..... Jag har knappt någon illamående kvar, och ytterst lite "växtvärk", fortfarande lite extra trött, men inte alls som innan. Jag känner mig inte det minsta lilla gravid.....

Katrin Zytomierska....

Jag förstår att denna fruktansvärda brud bara vill provosera för det är så hon gör sig ett namn. Hon häver ur sig idiotiska saker bara för att hon vet att det är känsliga ämnen och hon kommer såra någon. Sen säger hon;

"...jag har sårat folk från första dagen. Det är inte så att jag bryr mig. Jag gör verkligen inte det....."

...bara för att göra folk ännu mera upprörda. Hon lyckas absolut med mig. Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på henne. Jag har hört henne på radio någon gång, men då har jag bara tyckt hon är "egen". Men nu läste jag artikeln om henne i Aftonbladet den 19de december.....

Hon berör ett ämne som vi har slagits mot i flera år nu. Ett ämne som har inneburit blod svett och tårar... så mycket fysisk smärta och framförallt psykiskt. Så mycket ovisshet och så mycket längtan.

Jag brukar tycka människor som inte går mainstream är ganska coola, jag brukar iallafall inte störa mig på dem. Men när Katrin Zytomierska säger;

"Det finns ju inget lättare än att skaffa barn. Det har med personlighet och inställning att göra. Samma med missfall..........Det mesta här i livet, typ utbrändhet, sjukdomar eller hupokondri, handlar väldigt mycket om vad man har för inställning. Hur mycket man oroar sig, stressar, hur mycket man låter sig påverkas av yttre faktorer."

Den här helt ointelligenta bruden menar alltså att under de åren jag och min sambo har kämpat för att få ett litet kärleksbarn, alla tårarna som har fällts, all smärta i hjärtat... Det har varit mitt eget fel? det har varit fel på min personlighet och inställning?

Jag vet att hon bara vill provosera och hon lyckas riktigt bra den här gången! Varför vi och inte hon? På frågan -Du gillar inte barn, varför ska du ha barn? svarar hon;

"Bra fråga, det är faktiskt helt sant. Jag borde egentligen inte skaffa barn. Men jag tror på ödet och blev gravid på en "säker" period så då var det väll menat. Jag vet inte hur jag kommer bli som mamma för jag är verkligen inte road av barn."

Jag känner mig egentligen dum nu för att jag överhuvudtaget kommenterar hennes artikel. För det är så hon har blivit stor. Men jag tänker på alla de människor jag har "lärt känna" på forumet villhabarn.com, under tiden vi kämpade. Alla de människor som man har delat det mest sårbara man har haft med. Alla de fina människor som älskar sin sambo/man och allt de vill är att få ett kärleksbarn tillsammans.

Alla de gånger jag själv har skrivit på forumet efter ännu ett misslyckat försök, när tårarna rinner ner för kinderna. Alla de gånger jag har läst om smärtan efter att någon annan där har misslyckats ännu en gång....

Jag vet att Katrin Zytomierska kommer fortsätta häva ur sig idiotiska saker, som hon inte har någon koll på, bara för att höras och få reaktioner. Jag kommer i alla fall inte läsa mera om Katrin Zytomierska!

Ensam och rädd...

När jag var yngre kunde jag få en sån konstig och obekväm känsla i kroppen. När jag bara kände mig så ensam och så långt ifrån allt och alla. Jag kan inte förklara känslan, det är bara obehagligt. Idag fick jag den igen, samtidigt om jag verkligen blev rädd, ordentligt rädd, för att förlora det jag har inom mig nu.

Jag vill verkligen ha det här barnet, kanske ingen förvånande sak att skriva. Men jag vill verkligen det!

Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat. Han är så fin och tar verkligen hand om mig. När han väll är hemma ser han till att jag inte lyfter Mysak, eller att jag lyfter tunga kassar. Jag blir så rörd varje gång har gör det. Jag vill ha ett litet mirakel tillsammans med honom. Jag vet att vårt barn skulle bli så älskad och det skulle bli helt perfekt. Inte vårt liv, för jag vet att ett barn inte löser alla andra problem. Men jag älskar min sambo och jag älskar mitt liv med honom. Vi älskar varandra och vi vill ha ett kärleksbarn....

Jag vill att tiden ska gå så man sitter på den säkra sidan... Men jag antar man kommer fortsätta oroa sig då också. Kan man aldrig bara slappna av och njuta....

23 dagar kvar till UL......