2 år och 3 månader senare...

Jag har inte riktigt koll på åren. Men någon gång runt 2005-2006 träffade jag mitt ex. Efter ungefär ett år in i förhållandet ville vi skaffa barn, som många andra. Hur lång och energitömmande den resan blev kan ni läsa om i bloggen. Ni kan också läsa om det hemska slutet, där jag aldrig trodde att jag skulle kunna resa mig upp och andas igen.

Men ack så fel man har. Vad livet har för överraskningar kan man aldrig vara förbered på. Men det är bara att hänga i och inte släppa taget, aldrig sluta hoppas och tro. Om jag visste innan vad jag skulle behöva gå igenom så kan jag nog med handen på hjärtat säga att jag troligen skulle inhandla en pillerburk och lägga mig ner i soffan och skriva ett brev till min familj över hur ledsen jag var och hur mycket jag älskade dem, men att jag tyvärr inte orkade genomgå helvetets eldar om och om igen.

Nu blev det inte så, nu kom jag istället ut på andra sidan gladare och lyckligare än någonsin.

Någon gång i mars 2010, släppte mitt ex bomben som fick mitt hjärta att brista. Jag grät konstant och då menar jag kontant, utan uppehåll för mat och prat, jag bara grät konstant i en hel dag. Jag trodde inte man hade så mycket tårar. Sen gick dagarna och jag var förstående ena dagen och arg nästa. När jag sen fick redan på att han hade haft en ny bredvid mig så släppte allt. Från och med den dagen så försvann han från mitt liv. Inga känslor kvar, ingenting! Mina vänner trodde att jag var inne i någon chock då jag mådde så extremt bra! Att jag troligen skulle komma ur den och få ett återfall, men det gjorde jag inte. Inte ännu i alla fall…och efter drygt två år så tror jag inte att den dagen kommer komma heller : )

Den 30 april 2010 träffade jag en ny man. För första gången i mitt liv fick jag pirr i magen vid första ögonkastet. Men samtidigt var jag inte intresserad av att hoppa in i ett förhållande direkt efter ett avslut på ett 4 år långt förhållande. Jag var klart mot honom vad jag tyckte och tänkte och han var villig att vänta på mig. En vecka i slutet av juli när han var bortrest kände jag att jag älskade honom, att jag saknade honom så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sen den dagen var det vi : ) Ett stormigt och passionerat förhållande. Helt olikt mitt tidigare. Här kunde vi skrika på varandra i ena sekunden och i nästa hett slita av varandra kläderna.

I oktober 2010 flyttade vi ihop. I december 2010 missade jag att börja på min p-piller karta och utan minsta lilla tanken på att jag kunde bli gravid levde vi som vanligt. I januari 2011 plussade jag! Men här slutar det inte i guld och gröna skogar. Några dagar senare får jag missfall. Jag sörjer inte så mycket då detta inte på något sätt var planerat, jag var mer glad av tanken på att jag kunde bli gravid naturligt.

Men däremot så innebar det en höjd för mig och min sambo att ta oss över. Jag hade inte tänkt barn ännu med honom. Jag var lycklig, allt var lätt och helt ärligt orkade jag inte ge mig in i skaffa barn träsket, det hade tärt alldeles för mycket på mig de tidigare åren. Men nu, nu kom tanken upp igen och jag som inte ens berättat min historia för min sambo blev tvungen att göra det. Där fick jag informationen från honom att han inte ens visste om han ville ha barn!

Jag visste inte ens att det fanns såna människor. För mig var det super viktigt att veta att jag någon gång i framtiden kunde försöka få barn om jag ville. Jag visste att det kunde bli svårt för mig, men jag visste också att jag aldrig skulle ge upp utan att försöka.

Det innebar en seperation mellan oss. Han flyttade ut en vecka och vi skulle inte höras. Om jag mådde dåligt när jag och mitt ex separerade så var det inget mot var jag gjorde nu. Jag kunde inte äta, jag kunde inte gå upp ur sängen, jag var apatisk, jag kunde inte leva. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle kunna leva utan honom. Jag älskade honom högre än vad jag trodde var möjligt, men samtidigt visste jag att jag aldrig skulle kunna förlåta honom om jag sitter där som 40åring utan att ens ha fått försöka uppfylla den dröm som jag haft i så många år. Jag skulle bli bitter och det ville jag inte.

Jag blev förvånad över den smärta jag kände över honom mot den smärta jag kände när jag separerade från mitt ex. Mitt ex hade jag känt i 4år och denna man hade jag känt i knappt ett år. Smärtan gick inte över efter en dag, eller två dagar, eller tre. Den minskade inte ens. Jag ville bara lägga mig ner och sluta leva. Efter en vecka kom han hem. Han var rädd för allt, men ville leva med mig. Det räckte för mig då. Vi skulle sluta med p-piller och ta det som det kom.

Men jag slutade inte med p-piller direkt, då min sambo ändå jobbade så mycket. Först sommaren 2011 slutade jag med dem. Jag visste ganska omgående att det inte skulle gå så lätt som jag hoppats på. Jag hade konstant små blödningar.

Oktober 2011 besökte vi Sophiahemmet. Jag ville egentligen gå direkt på IVF, orkade inte med detta träsk igen. Jag var skräckslagen och illamående inför vad som skulle vänta oss. Skulle jag orka detta igen? Nu hade jag facit i handen, nu visste jag vad detta innebar fysiskt och psykiskt.

Läkarna var hoppfulla, speciellt då vi lyckats bli gravida naturligt. På grund av att detta var en helt ny värld för min sambo så bestämde vi tillsammans med läkaren att vi skulle börja med det enklaste. Sprutor och sen gör vi sk. "jobbet själva".

Januari 2012 börjar jag spruta igen. Hur mycket jag än älskade min sambo så kunde jag ibland undra varför just denna man skulle korsa min väg och göra mig huvudlöst förälskad. En man som inte ens visste om han ville ha barn, tillsammans med en som kunde offra mer än sin högra arm för ett. Men nu så här i efterhand tror jag att det var det som meningen. Vårt liv kretsade inte kring barn eller behandling. Jag sprutade, han visste om det, men vi pratade inte om det. Jag ältade inte det jobbiga. Jag/vi levde ett helt "normalt" liv skulle man nästan kunna säga.

Trots mina maningar till läkarna om att höja min dos så ville dem inte. Jag fick börja på det lägsta, vilket var runt 40. Inget hände, men de vågade ändå inte höja. Jag var på otaliga undersökningar och fick blödningar emellan. Efter 3,5veckor av sprutande bestämde de sig för att avbryta denna behandling. Min värld föll åter igen samman. Skulle jag orka detta igen?

Självklart visade jag min sorg för min sambo men jag infekterade inte vårt förhållande med det. Jag ältade inte. Jag pratade med mamma och jag grät hos mina kompisar. Men jag sa även: ”jag vet att jag har haft det jävligt tufft. Men jag vet också att jag en dag kommer lyckas. Det tvivlar jag inte det minsta på. ” Och med facit i handen har jag alltid haft den inställningen. Igenom alla dimmor, över alla kullar och dalar.

Vi påbörjade vår andra behandling. Jag sprutade och jag fick ägglossningsspruta. Den 1 april 2012, efter nästan totalt 5års försök, 12 tidigare behandlingar, ett MA och ett missfall så hände något som jag inte hade förväntat mig. Jag fick ett starkt plus på stickan och ännu bättre, jag kände mig gravid! : )

Jag har haft några mindre blödningar. Men fantastiska läkare runt omkring mig som alltid låtit mig komma in på undersökningar. Jag har nog redan var på runt 5-6 ultraljudsundersöknigar. Allt ser som sagt bra ut och min efterlängtade bebis växer och utvecklas.

Idag och har jag precis gjort RUL. Jag är i vecka 19 och allt såg jätte fint ut. Nu rinner det bara lycko-tårar. Jag älskar redan det här lilla krypet i mig, mer än jag någonsin trodde var möjligt. Men samtidigt så är det extremt svårt för mig att greppa att jag faktiskt är gravid. Att jag bär på ett litet barn, att jag väntar barn…. Efter 5 år av slit, tårar och smärta...

Jag ville uppdatera mitt slut för att ge hopp åt andra som kanske sitter så långt ner i skiten som jag gjorde. Jag trodde aldrig, aldrig, att jag skulle kunna blir så här lycklig. Men se...släpp aldrig taget, sluta aldrig tro och hoppas....

Tack!

Tack alla fina människor där ute! Tack så mycket för era kommentarer!

Jag fick idag reda på att han har träffat en ny undertiden vi var tillsammans. Under tiden vi försökt skaffa barn. Har ingen anning om hur länge det har pågott, men de känslor jag har förstått att han har utvecklat för henne, gör man inte på två veckor. Och det är så lång tid sedan han gjorde slut med mig. Det gör så ont i hela mig. Undertiden jag genomgick behandling, var han med henne.

Jg trodde inte jag kunde gå sönder mer än jag redan gjort. Men det gör så ont nu så jag vet inte hur jag någonsin ska kunna läka.

Jag kommer sakna er alla!

The End

Nu stänger jag ner; ”Drömmen om det mest naturliga”.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva det jag nu kommer att skriva. Om mitt hjärta blödde innan så är det sönder nu. Mitt hjärta gick i tusen bitar och kanske att jag har styrkan att plocka upp bitarna i framtiden, men inte nu.

Min sambo lämnade mig för två veckor sedan. Drygt en vecka efter vårt 3dje IVF försök. Det kom som ett slag i magen, jag tappade andan…. Jag hade ingen aning om att det ens var dåligt.

Jag älskade honom så mycket, jag trodde vi var så lyckliga. Jag förstår fortfarande ingenting och kan inte alls förstå hur jag inte kunde se några tecken. Jag har analyserat, funderat och tänkt. Vad hände, när hände det? Fanns det tecken, men jag inte ville se dem? Men svaret är samma varje gång, det fanns inga tecken, jag såg inget. En dag vaknade bara mr.. H upp och hade inga känslor kvar för mig.

Mitt liv började gunga en söndag, då han sa att han tyckte vi tappat gnistan. Att det blivit för mkt barnsnack och hundsnack. Att vi glidit ifrån varandra. Men han gjorde inte slut. Han älskade fortfarande mig sa han, han ville jobba på det. Två dagar senare, på tisdagkvällen kom orden som fick mitt liv att vändas upp och ner, som fick mig att tappa andan, som fick tårarna att aldrig vilja sluta rinna, som slog sönder mitt hjärta. Han hade inga känslor kvar, han ville inte mera……

Jag åkte hem till mina föräldrar på onsdagen, jag har aldrig gråtit så mycket. Jag hade inte bara förlorat han som jag trodde var mannen i mitt liv, han jag skulle leva med resten av mitt liv, jag hade även förlorat min bästa vän, det finaste i mitt liv.

På söndagen kom jag tillbaka och då delade vi upp sakerna, skrev över kontraktet på mig och han flyttade ut. Fyra år avslutades på fyra dagar…..min sorg är total.

Jag vet hur det är att länga efter ett barn och jag vet att ni alla kommer kämpa så länge ni orkar. Men glöm inte varandra. Jag hade hellre levt barnlös men med min fina H, än utan honom. Men nu hade jag ingen chans att förklara det, att ta det lite lugnt med min längtan efter ett barn tillsammans med honom.

Jag vill fortfarande ha en familj en dag. Men det är inte barn jag sörjer nu. Jag ville inte ha barn för sakens skull. Jag ville ha barn tillsammans med H. Nu kommer jag aldrig få det. Kanske att jag en dag träffar en annan man som stjäl mitt hjärta….. Men just nu känns den dagen långt borta.

Jag önskar er alla lycka till!

Kram

Dagarna går....

Dagarna går, och ibland känns det faktiskt lite bättre. Men jag kan fortfarande börja gråta när som..... Det gör fortfarande ont i mig och känslan av ensamhet har satt sina klor i mig.

Jag vill bli stark igen och känna att jag klarar detta. Framförallt vill jag få bort smärtan som då och då utan förvarning borrar sig in i mitt hjärta och får tårarna att rinna....

Jag vet inte vad det är som gör så ont. Jag tänker inte så mycket på vårt misslyckade försök längre.... Men när som på dagen kan jag bli ledsen och då känner jag mig ensammare än någonsin.... och det gör så mycket ondare då....

Idag åker jag till sälen.... och jag som hade såna problem med hur jag skulle göra om jag var gravid.... Det hade varit ett lyxproblem.....

Tårarna rinner

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....

Så ont....

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......

En paus.....

Nu tänkte vi lägga barnverkstaden på hyllan ett tag. Dra oss tillbaka och slicka såren, läka....

En klok mamma sa till mig; "när kroppen går sönder av all smärta, har man någon kropp kvar till längtan då? Har man någon kropp kvar till det man redan har, det man inte vill mista....."

En helt ny värld kommer öppna sig för oss nu, med privata försök. Kostnader och ännu mera press. Men innan dess vill jag läka.....

Min hjärta skriker av längtan efter ett barn. Egentligen vill jag sätta igång med ett nytt försök imorgon.

Men jag måste hitta mig själv igen. För numera, när andra lyckas, handlar det inte om deras lycka. Utan om min olycka över att misslyckas.

Ta mig inte fel alla ni underbara som läser denna blogg och vars bloggar jag följer. Jag missunar inte någon annan deras graviditet. Men istället för att glädjas åt er, gråter jag över mitt eget misslyckande..... Jag vill inte vara sådan, jag vet inte när jag blev sådan. När allt började kretsa bara kring mig... Men därav måste jag vila, hitta mig själv igen....

Jag vill inte vakna upp en dag och undra vart mitt liv tog vägen... Att de senaste åren bara har handlat om nedräkning till behandlingens början, klockslag att ta sprutor, väntan, mensen, tårar....

Ta mig inte fel, jag vill ha barn. Jag kommer göra allt som krävs för att en dag ha ett mirakel i magen. Jag vet att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid än vi trodde. Men däremellan måste jag lära mig att leva mitt liv.

Nu ska jag läka min kropp och njuta av allt det fina jag har runt omkring mig.

Tusen tack alla ni som har hejat på mig och funnits där när jag misslyckats, ni är guld värda!

Ingen plan B...

Det gör så ont att veta att det inte gick denna gången heller. Nu måste vi vara en av de paren där statistiken för att lyckas sjunker. Vi har gjort tre IVF utan att bli föräldrar....

Rädslan slingrar sig runt min kalla kropp och jag får svårt att andas. Hjärtat blöder. Tänk om jag aldrig kommer bli mamma.... Tänk om vi aldrig lyckas bli föräldrar. Jag har ingen plan B. Jag har inga planer på att adoptera eller leva utan barn. I min värld har det alltid funnits barn, jag har alltid velat haft barn. Jag kan inte ändra på den önskan, jag kan inte kompromissa här.

Jag vet att man inte får allt man önskar sig, men snälla låt mig en dag få ett litet mirakel. Det är min största önskan.

Jag har alltid blivit glad över att läsa "succe-historier" om såna som har försökt länge och sedan blir gravida via IVF. Men det hjälper inte längre. Det hjälper inte längre att läsa om de som försökt, försökt, gått igenom IVF och numera hör små fotsteg i hemmet. För det är inte jag, det är inte vi. Tänk om jag aldrig blir mamma.... Jag får svårt att andas av den tanken, jag mår illa. Det gör så ont....

Det är över....

Nu är det över. Tårarna trillar och trillar och hjärtat blöder. Vi trodde verkligen på denna gången. Men inte denna gången heller. Mina ögon är helt uppsvullna av alla tårar.... Jag vet inte hur länge till jag orkar..... Denna smärta, denna längtan, denna väntan.....

Det blev inget pyre denna gången. Jag fick blödning på dag 11. På första IVF'et fick vi blödningen på dag 10. Jag hoppades nu....men hjärtat får fortsätta värka och längta eller tag till.....

Dåliga besked....

Av alla 13 äggen vi fick var det inget som kom till frysen. Efter tre IVF har vi inte fått ett enda till frysen.... Efter tre IVF ligger hoppet hos pyret som jag ruvar på nu, sen kommer det kosta en massa massa pengar.

25.000sek för ett försök.
50.000sek för ett trepak.
Det är sjukt. Förstår inte varför de ska ha så j-vla mkt pengar. För att vi som har svårare att få barn, gör vad som helst?

---------------------------------------------------------

Ruvdag 10 - Nu har jag ruvat längre dagar än det är kvar av ruvtiden... Idag har jag nästa inte känt något alls.

Ruvdag 8 och 9 molade det lite fram och tillbaka hela dagen.

Skidor?

Jag har testdag den 16de. Den 18de ska vi till sälen med jobbet.

Om jag mot förmodan testar negativt tycker jag det är ett ganska bra sätt att försöka ha lite kul.

Om jag testar positivt så vet jag inte hur jag ska göra. Kan man riskera missfall genom att ramla i backarna? Jag är absolut ingen erfaren åkare. Brukar åka röda backar och ramlar lite då och då.... Vågar man riskera efter 3 IVF'er?

Jag kan inte dricka och inte bada bubbelpool. Jag sörjer inte något av det om jag skulle vara gravid. Men frågan är om jag verkligen ska med då.

Det stora problemet är att jag måste bestämma mig på måndag.

Så frågan är om jag ska gå in med inställningen att jag plussar och tacka nej. Eller om jag ska gå in med inställningen att jag testar negativt och tacka ja......

Ruvdag 6, 7 och 8

Ruvdag 6 kände jag ingenting.
Igår på ruvdag 7, så började känna av lite lite molvärk.
Idag, ruvdag 8, har dagen börjat med molvärk i magen.

Igår hade vi vänner på besök och jag glömde helt bort att ta mina vaggisar kl. 21.00 som jag ska. Kl. 23.50 kom jag på att jag missat att ta den. Jag hoppas inte dessa tre timmar påverkar negativt....

Nu håller jag bara tummarna för att det är något som växer där inne.....

Ruvdag 5

Denna väntar, denna längtan

Det här gången går ruvningen saktare än någonsin.... Dag 5 bara, känns som det redan gått 18dagar. Inga större känningar idag, men antar att pyret antingen har fastnat eller är borta. Jag antingen är gravid eller inte gravid....

Min vän börjar oroa sig för förlossningen.
Jag oroar mig för att inte bli gravid, aldrig få uppleva oron över förlossningen.

Jag längtar så efter att få ett plus, jag längtar så hjärtat blöder efter att få känna sparkarna mot min hand när jag lägger den över min växande mage. Jag längtar efter förlossningen, att få känna lukten av ett nytt liv på mitt bröst. Jag längtar efter små fotsteg i vårt hem, jag längtar efter att stå i regnet helt genomblött tillsammans med andra föräldrar och titta på när vårt mirakel spelar fotboll.....

Ruvdag 4

Idag har jag inte känt något alls i magen. Däremot så tror jag att jag hade kramper eller liknande inatt. Anledningen till att jag tror är för att jag inte riktigt var vaken och idag vet jag inte om så var fallet eller om jag drömde det? Men det gjorde ont iallafall.

Jag har även träffat min vän som har två månader kvar och jag avundades hennes mage mer än jag trodde var möjligt.

För mig känns det så otroligt att barn faktiskt blir till och födds. Så enkelt, så naturligt. Men så svårt för oss. Att jag en dag ska stå med en mage, lägga handen på denna och känna sparkar av mitt och min sambos mirakel. Det känns....konstigt, så svårt... Jag längtar, jag önskar, jag hoppas, jag ber, jag väntar....

Ruvdag 3

Jag slängs mellan att ena stunder glömma bort att jag ruvar och andra sekunden bli livrädd för ett negativt resultat. Jag tror jag har blivit lite väll "kaxig" efter vårt plus, jag har bara sett ett plus framför mig, inte haft tankara på att det kanske inte går denna gång.

Så jag vet att jag kommer falla flera våningar hårt ner mot asfallten om inte pyret har klamrat sig fast där inne.

Första gången jag gjorde IVF, hade jag alla möjliga känningar. Ömma bröst och mol i magen. Det blev som vanligt negativt då.
Andra gången kände jag absolut inget, förens några dagar innan testdag. Och då fick jag plus.
Denna gången, så kallad 3dje gången gillt, har jag haft lite känningar i magen från och till. Jag vill inte känna något, vill bara bli gravid....

Ruvare

Idag är jag åter ruvare. Ett fint litet pyre fördes in i mig. Nu håller vi tummarna så hårt för att detta lilla pyre vill stanna.

Att jag fick sätta tillbaka ett embryo idag är det viktigaste! Vi fick 13 ägg, åtta av dessa var tillräckligt mogna för att befruktas. Tre av dessa befruktades. Ett delades perfekt och sattes in idag. De andra två hade inte delat sig som de skulle, så de var inte frysningsbara ännu. Men de skulle fortsätta odla dem till måndag, så kanske....

Men som sagt, det blir bara ett extra plus. Det viktigaste för oss var att vi fick en chans nu.

Den här gången har allting varit mycket lättare/lugnare/mindre oroligt.... Vet inte vad det beror på riktigt....

Kan bero på att vi plussat och därmed faktiskt vet att vi KAN bli gravida... Innan handlade mycket av oron om att vi kanske inte kunde bli gravida. Men nu vet vi att det går.....

Testdag den 16de mars, håll tummarna lite extra för oss nu :)

Äggplock

Igår var det äggplock. Då kom jag ihåg varför jag tidigare fasat så mycket för den dagen. Så mycket smärta. När jag kom hem kändes det som jag hade gått 18 ronder mot någon mycket bättre än mig. Jag kände mig blåslagen, mörbultad, helt borta. Jag kunde knappt röra mig.

13 ägg blev det. Tycker det är svårt att avgöra om det är ett bra resultat. Det vet jag först när jag får reda på om någon/några blivit befruktade. Om inga befruktas är det ju ett helt uselt resultat. Men jag tror på att det finns något litet guldägg bland dessa 13.

Första gången fick vi ett ägg. Då var vi riktigt nervösa.
Andra gången fick vi ut sex ägg. Då slappnade vi helt av. Om vi kunde få ett ägg att befruktas kan det ju inte vara några problem med sex stycken tänkte vi. Endast ett av dessa sex, var tillräckligt bra för att befruktas. Så man vet aldrig.... Men som sagt vi är hoppfulla : )

Jag är ledig idag också. Egentligen skulle jag kunna jobba. Men då alla är på denna säljdagen och alla tror att jag är sjuk, så passar jag på att vara hemma och ta det lugnt. Det kommer bli så mycket frågor annars. Men jag har så svårt för att slappna av. Har så svårt att vara ledig när jag vet att alla andra jobbar och jag ändå är tillräckligt pigg för att kunna jobba. Men idag ska jag försöka, jag ska krypa ner i sängen igen och sätta på lite criminal mind avsnitt och bara slappna av..... Ska försöka...

Nervöst...

Jag var på ultraljud idag. Den största blåsan var var över 20 (är det mm?) Det hade inte kommit så många blåsor. Hade bara 4 på ena sidan och 5 på andra. Får hoppas att det är ägg i dem alla och att jag inte ägglossar innan. Läkaren sa att det tyvärr finns en risk för det, även om den är liten. Speciellt då min största blåsa var så stor. Men nu hoppas jag att jag inte ägglossar innan, att allt går bra. Äggplock är planerat på onsdag, om allt går som det ska...

Så snälla håll tummarna för att det går bra nu, att jag får ut många fina ägg. Eller åtminstonde ett fint ägg som vill stanna där inne länge, länge.....

Jag berättade för chefen idag också. Han tog det bra. Men jag grät efteråt. Jag kände mig så utanför, så annorlunda och så krånglig....

Han var helt okey med att jag inte kom på onsdagen, jag kunde även ta ledigt på torsdagen om jag ville. Jag sa själv att jag kunde komma på torsdagen. Han sa att han inte kunde göra bedömningen, för han vet inte hur jag mår dagen efter. Men jag ska tänka på att det är "rock'roll" på kontoret, så det kommer vara livat. Han skulle inte berätta vidare, han skulle säga att jag var sjuk. Men då är det ju konstigt om du kommer pigg på torsdagen, fortsatte han. Sen hörde ju faktiskt onsdagen och torsdagen ihop. Onsdagen skulle ju vara en del förberedande inför torsdagen... Ja ja, jag skulle tänka efter och göra som jag ville. Jag kunde ju även jobba från stockholms kontoret. Men då det är en stor "sälj-dag" vi har så kanske det blir lite ensamt för mig själv på det kontoret.....

Det var därför tårarna kom, för att det ibland känns som ett handikapp. Jag skulle vilken dag som skita i jobbet för att göra allt för att få barn. Men jag kände mig så utanför, så annorlunda och så besvärlig....

Lycklig....eller olycklig.....

Min kropp och jag kommer inte speciellt bra överens. Jag var på VUL idag och det hade inte hänt så jätte mycket. De fick ta ett nytt blodprov på mig så får jag veta senare idag om jag ska höja dosen eller inte och så ska jag på återbesök på måndag igen. Börjar bli ganska trött på att pendla mellan stockolm och uppsala...och börjag bli trött på min kropp som är så annorlunda....

Jag har varit lycklig de senaste dagarna. Verkligen känt mig lycklig. Jag känner mig nöjd med vad jag har nu och hoppfull inför framtiden.

Jag är nöjd med vår underbara lilla BernerSennen valp vi har som gör mig glad flera gånger varje dag.
Jag älskar vår nya lägenhet, som vi flyttade in i för några veckor sedan.
Jag har en helt underbar sambo som jag älskar över allt annat.
Jag är hoppfull inför framtiden och att en dag stå med ett mirakel i famnen.

Men bredvid denna lycka känner jag mig så okvinnlig. Jag pratade med en kompis som har två barn redan. Hon har precis fått missfall, precis i början. Hon ville inte ha något mer barn nu ändå.

Att prata med henne fick mig att börja tänka på hur annorlunda jag är. De flesta människor kan få barn helt naturligt, det bara händer. När de vill det och när de inte vill det. För mig händer det aldrig...

Jag fick ett mess från min sambo häromdagen där det stod att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Jag blev jätte glad, men tillsammans med den glädjen jag kände tänkte jag: "hur kan jag vara det...."

Jag är bara hälften kvinna, hur kan jag vara det bästa som hänt honom? Kommer han verkligen orka fortsätta så här hur länge som helst? Han kan få en ny tjej utan problem. Varför skulle han vilja stanna hos mig.... Jag har extra humörsvängningar, inte bara när man har mens som andra normalt har, utan när jag tar alla dessa sprutor flera gången om dagen. Jag flippar ut och gråter liter varje gång mensen kommer. Flera gången därimellan går hjärtat sönder lite till när jag påminns om hur mycket jag vill ha ett litet mirakel, men det inte går...

Avbryta......pust....

Tack för era fina kommentarer, jag vet inte hur jag ska göra ännu. Den enda lögnen jag kan komma på är helt enkelt att jag "blir sjuk". Men jag är ju så sjuuuukt dålig på att ljuga. Så jag vet att jag bara kommer ligga hemma med ångest för att jag ljugit. Kolla vilket fin människa jag är : )

Jag tänker iallafall vänta med att ta beslut om huruvida jag ska säga sanningen eller ljuga till efter undersökningen imorgon. Just nu är jag ändå nojig över att vi ska behöva avbryta detta försök. Igår kväll fick jag lite lite mens, eller rosa på pappret när jag torkade mig. Fick även det i eftermiddags. Känns inte som att det kan betyda något bra. Men men, orkar inte oroa mig, det kommer jag få göra så mycket ändå om vi inte behöver avbryta. Jag får ta mötet som det kommer imorgon, måste vi avbryta tänker jag fylla mig med alkohol på kvällen och tycka synd om mig då.....