Drömmen om det mest naturliga...

Tack!

2010-04-13T08:30:00.000-07:00

Tack alla fina människor där ute! Tack så mycket för era kommentarer!

Jag fick idag reda på att han har träffat en ny undertiden vi var tillsammans. Under tiden vi försökt skaffa barn. Har ingen anning om hur länge det har pågott, men de känslor jag har förstått att han har utvecklat för henne, gör man inte på två veckor. Och det är så lång tid sedan han gjorde slut med mig. Det gör så ont i hela mig. Undertiden jag genomgick behandling, var han med henne.

Jg trodde inte jag kunde gå sönder mer än jag redan gjort. Men det gör så ont nu så jag vet inte hur jag någonsin ska kunna läka.

Jag kommer sakna er alla!

The End

2010-04-10T12:00:00.001-07:00

Nu stänger jag ner; ”Drömmen om det mest naturliga”.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva det jag nu kommer att skriva. Om mitt hjärta blödde innan så är det sönder nu. Mitt hjärta gick i tusen bitar och kanske att jag har styrkan att plocka upp bitarna i framtiden, men inte nu.

Min sambo lämnade mig för två veckor sedan. Drygt en vecka efter vårt 3dje IVF försök. Det kom som ett slag i magen, jag tappade andan…. Jag hade ingen aning om att det ens var dåligt.

Jag älskade honom så mycket, jag trodde vi var så lyckliga. Jag förstår fortfarande ingenting och kan inte alls förstå hur jag inte kunde se några tecken. Jag har analyserat, funderat och tänkt. Vad hände, när hände det? Fanns det tecken, men jag inte ville se dem? Men svaret är samma varje gång, det fanns inga tecken, jag såg inget. En dag vaknade bara mr.. H upp och hade inga känslor kvar för mig.

Mitt liv började gunga en söndag, då han sa att han tyckte vi tappat gnistan. Att det blivit för mkt barnsnack och hundsnack. Att vi glidit ifrån varandra. Men han gjorde inte slut. Han älskade fortfarande mig sa han, han ville jobba på det. Två dagar senare, på tisdagkvällen kom orden som fick mitt liv att vändas upp och ner, som fick mig att tappa andan, som fick tårarna att aldrig vilja sluta rinna, som slog sönder mitt hjärta. Han hade inga känslor kvar, han ville inte mera……

Jag åkte hem till mina föräldrar på onsdagen, jag har aldrig gråtit så mycket. Jag hade inte bara förlorat han som jag trodde var mannen i mitt liv, han jag skulle leva med resten av mitt liv, jag hade även förlorat min bästa vän, det finaste i mitt liv.

På söndagen kom jag tillbaka och då delade vi upp sakerna, skrev över kontraktet på mig och han flyttade ut. Fyra år avslutades på fyra dagar…..min sorg är total.

Jag vet hur det är att länga efter ett barn och jag vet att ni alla kommer kämpa så länge ni orkar. Men glöm inte varandra. Jag hade hellre levt barnlös men med min fina H, än utan honom. Men nu hade jag ingen chans att förklara det, att ta det lite lugnt med min längtan efter ett barn tillsammans med honom.

Jag vill fortfarande ha en familj en dag. Men det är inte barn jag sörjer nu. Jag ville inte ha barn för sakens skull. Jag ville ha barn tillsammans med H. Nu kommer jag aldrig få det. Kanske att jag en dag träffar en annan man som stjäl mitt hjärta….. Men just nu känns den dagen långt borta.

Jag önskar er alla lycka till!

Kram

Dagarna går....

2010-03-18T05:52:00.000-07:00

Dagarna går, och ibland känns det faktiskt lite bättre. Men jag kan fortfarande börja gråta när som..... Det gör fortfarande ont i mig och känslan av ensamhet har satt sina klor i mig.

Jag vill bli stark igen och känna att jag klarar detta. Framförallt vill jag få bort smärtan som då och då utan förvarning borrar sig in i mitt hjärta och får tårarna att rinna....

Jag vet inte vad det är som gör så ont. Jag tänker inte så mycket på vårt misslyckade försök längre.... Men när som på dagen kan jag bli ledsen och då känner jag mig ensammare än någonsin.... och det gör så mycket ondare då....

Idag åker jag till sälen.... och jag som hade såna problem med hur jag skulle göra om jag var gravid.... Det hade varit ett lyxproblem.....

Tårarna rinner

2010-03-17T01:21:00.000-07:00

Tårarna rinner, när som, hur som. Det gör så ont i hela mig och jag känner mig så ensam. Mr. H har varit borta ganska mycket i jobb den senaste tiden, vilket har inneburit mycket ensamma tankar och många ensamma tårar.

Jag vill inte vara ledsen när han äntligen kommer hem. Jag vill inte vara flickvännen som bara mår dåligt och gråter. Jag vill vara den som ger honom inspiration, och det gör jag inte nu.

Jag försöker samtidigt förklara hur jag mår, men det är så svårt och jag tror inte han kan förstå. Jag tänker knappt på barn nu, eller vårt misslyckade försök. Det gör bara så ont i kroppen. Jag är ledsen för att jag mår som jag gör. Jag är ledsen för att jag inte kan vara glad och gå vidare. Jag är ledsen för att jag känner mig så j-vla ensam. Jag vill inte att det ska göra så här ont. Det är så mycket känslor i kroppen som jag inte kan reda ut, som jag inte kan stätta ord på.

Jag vill bara ha en kram och någon som säger att det är okey att må så här, att dem förstår. Att det inte är mig det är fel på.....att det kommer bli bättre....

Så ont....

2010-03-14T07:33:00.000-07:00

Dessa misslyckade försök tar på mitt självförtroende, på min självkänsla....

Jag gräver ner mig i ett hål där jag känner mig ensam, liten och rädd. Det mesta får min sambo ta, det jag inte behåller för mig själv. Hur okvinnlig jag känner mig, så värdelös jag känner mig för att jag inte kan ge min älskade sambo ett barn. Jag vet att han inte har så bråttom. Men det handlar inte om tiden, det handlar om känslan om att det inte går. Om att det är så svårt och att det kanske alltid bara kommer bli en dröm......

Utan att vara kvinna, tror jag inte man kan förstå den känslan. Men det har grävts sig djupt in i mig nu och tär på mig. Den får mig att gråta om kvällen i min ensamhet. Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Tårarna trillar på min kind och jag undrar om mr. H just i denna stund skrattar tillsammans med en annan vacker kvinna som skulle vara mycket bättre än mig, så mkt kvinnligare.

Han har varit jätte snäll mot mig och förklarat för mig att han inte kommer lämna mig. Han har inte gjort något fel. Det är bara blodet som rinner nu, den fysiska smärtan som får mig att krypa ihop i fosterställning i sängen, ännu ett minus på stickan, smärtan över att ha misslyckats igen, se drömmen krossas ännu en gång. Det är det som får mig att tycka synd mig själv och tänka dessa tankar. Jag hatar det!!!, jag hatar att må så här, tänka dessa tankar, vältra mig i självömkan. Det finns de som har det värre än mig. Som får värre besked.

Jag vill bara vara stark, kunna klara mig igenom detta utan att må så här......

En paus.....

2010-03-13T01:06:00.000-08:00

Nu tänkte vi lägga barnverkstaden på hyllan ett tag. Dra oss tillbaka och slicka såren, läka....

En klok mamma sa till mig; "när kroppen går sönder av all smärta, har man någon kropp kvar till längtan då? Har man någon kropp kvar till det man redan har, det man inte vill mista....."

En helt ny värld kommer öppna sig för oss nu, med privata försök. Kostnader och ännu mera press. Men innan dess vill jag läka.....

Min hjärta skriker av längtan efter ett barn. Egentligen vill jag sätta igång med ett nytt försök imorgon.

Men jag måste hitta mig själv igen. För numera, när andra lyckas, handlar det inte om deras lycka. Utan om min olycka över att misslyckas.

Ta mig inte fel alla ni underbara som läser denna blogg och vars bloggar jag följer. Jag missunar inte någon annan deras graviditet. Men istället för att glädjas åt er, gråter jag över mitt eget misslyckande..... Jag vill inte vara sådan, jag vet inte när jag blev sådan. När allt började kretsa bara kring mig... Men därav måste jag vila, hitta mig själv igen....

Jag vill inte vakna upp en dag och undra vart mitt liv tog vägen... Att de senaste åren bara har handlat om nedräkning till behandlingens början, klockslag att ta sprutor, väntan, mensen, tårar....

Ta mig inte fel, jag vill ha barn. Jag kommer göra allt som krävs för att en dag ha ett mirakel i magen. Jag vet att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid än vi trodde. Men däremellan måste jag lära mig att leva mitt liv.

Nu ska jag läka min kropp och njuta av allt det fina jag har runt omkring mig.

Tusen tack alla ni som har hejat på mig och funnits där när jag misslyckats, ni är guld värda!

Ingen plan B...

2010-03-09T22:27:00.000-08:00

Det gör så ont att veta att det inte gick denna gången heller. Nu måste vi vara en av de paren där statistiken för att lyckas sjunker. Vi har gjort tre IVF utan att bli föräldrar....

Rädslan slingrar sig runt min kalla kropp och jag får svårt att andas. Hjärtat blöder. Tänk om jag aldrig kommer bli mamma.... Tänk om vi aldrig lyckas bli föräldrar. Jag har ingen plan B. Jag har inga planer på att adoptera eller leva utan barn. I min värld har det alltid funnits barn, jag har alltid velat haft barn. Jag kan inte ändra på den önskan, jag kan inte kompromissa här.

Jag vet att man inte får allt man önskar sig, men snälla låt mig en dag få ett litet mirakel. Det är min största önskan.

Jag har alltid blivit glad över att läsa "succe-historier" om såna som har försökt länge och sedan blir gravida via IVF. Men det hjälper inte längre. Det hjälper inte längre att läsa om de som försökt, försökt, gått igenom IVF och numera hör små fotsteg i hemmet. För det är inte jag, det är inte vi. Tänk om jag aldrig blir mamma.... Jag får svårt att andas av den tanken, jag mår illa. Det gör så ont....

Det är över....

2010-03-09T10:51:00.000-08:00

Nu är det över. Tårarna trillar och trillar och hjärtat blöder. Vi trodde verkligen på denna gången. Men inte denna gången heller. Mina ögon är helt uppsvullna av alla tårar.... Jag vet inte hur länge till jag orkar..... Denna smärta, denna längtan, denna väntan.....

Det blev inget pyre denna gången. Jag fick blödning på dag 11. På första IVF'et fick vi blödningen på dag 10. Jag hoppades nu....men hjärtat får fortsätta värka och längta eller tag till.....

Dåliga besked....

2010-03-08T06:07:00.001-08:00

Av alla 13 äggen vi fick var det inget som kom till frysen. Efter tre IVF har vi inte fått ett enda till frysen.... Efter tre IVF ligger hoppet hos pyret som jag ruvar på nu, sen kommer det kosta en massa massa pengar.

25.000sek för ett försök.
50.000sek för ett trepak.
Det är sjukt. Förstår inte varför de ska ha så j-vla mkt pengar. För att vi som har svårare att få barn, gör vad som helst?

---------------------------------------------------------

Ruvdag 10 - Nu har jag ruvat längre dagar än det är kvar av ruvtiden... Idag har jag nästa inte känt något alls.

Ruvdag 8 och 9 molade det lite fram och tillbaka hela dagen.

Skidor?

2010-03-07T04:35:00.000-08:00

Jag har testdag den 16de. Den 18de ska vi till sälen med jobbet.

Om jag mot förmodan testar negativt tycker jag det är ett ganska bra sätt att försöka ha lite kul.

Om jag testar positivt så vet jag inte hur jag ska göra. Kan man riskera missfall genom att ramla i backarna? Jag är absolut ingen erfaren åkare. Brukar åka röda backar och ramlar lite då och då.... Vågar man riskera efter 3 IVF'er?

Jag kan inte dricka och inte bada bubbelpool. Jag sörjer inte något av det om jag skulle vara gravid. Men frågan är om jag verkligen ska med då.

Det stora problemet är att jag måste bestämma mig på måndag.

Så frågan är om jag ska gå in med inställningen att jag plussar och tacka nej. Eller om jag ska gå in med inställningen att jag testar negativt och tacka ja......

Ruvdag 6, 7 och 8

2010-03-05T23:28:00.000-08:00

Ruvdag 6 kände jag ingenting.
Igår på ruvdag 7, så började känna av lite lite molvärk.
Idag, ruvdag 8, har dagen börjat med molvärk i magen.

Igår hade vi vänner på besök och jag glömde helt bort att ta mina vaggisar kl. 21.00 som jag ska. Kl. 23.50 kom jag på att jag missat att ta den. Jag hoppas inte dessa tre timmar påverkar negativt....

Nu håller jag bara tummarna för att det är något som växer där inne.....

Ruvdag 5

2010-03-03T08:40:00.001-08:00

Denna väntar, denna längtan

Det här gången går ruvningen saktare än någonsin.... Dag 5 bara, känns som det redan gått 18dagar. Inga större känningar idag, men antar att pyret antingen har fastnat eller är borta. Jag antingen är gravid eller inte gravid....

Min vän börjar oroa sig för förlossningen.
Jag oroar mig för att inte bli gravid, aldrig få uppleva oron över förlossningen.

Jag längtar så efter att få ett plus, jag längtar så hjärtat blöder efter att få känna sparkarna mot min hand när jag lägger den över min växande mage. Jag längtar efter förlossningen, att få känna lukten av ett nytt liv på mitt bröst. Jag längtar efter små fotsteg i vårt hem, jag längtar efter att stå i regnet helt genomblött tillsammans med andra föräldrar och titta på när vårt mirakel spelar fotboll.....

Ruvdag 4

2010-03-02T05:55:00.001-08:00

Idag har jag inte känt något alls i magen. Däremot så tror jag att jag hade kramper eller liknande inatt. Anledningen till att jag tror är för att jag inte riktigt var vaken och idag vet jag inte om så var fallet eller om jag drömde det? Men det gjorde ont iallafall.

Jag har även träffat min vän som har två månader kvar och jag avundades hennes mage mer än jag trodde var möjligt.

För mig känns det så otroligt att barn faktiskt blir till och födds. Så enkelt, så naturligt. Men så svårt för oss. Att jag en dag ska stå med en mage, lägga handen på denna och känna sparkar av mitt och min sambos mirakel. Det känns....konstigt, så svårt... Jag längtar, jag önskar, jag hoppas, jag ber, jag väntar....

Ruvdag 3

2010-03-01T07:06:00.000-08:00

Jag slängs mellan att ena stunder glömma bort att jag ruvar och andra sekunden bli livrädd för ett negativt resultat. Jag tror jag har blivit lite väll "kaxig" efter vårt plus, jag har bara sett ett plus framför mig, inte haft tankara på att det kanske inte går denna gång.

Så jag vet att jag kommer falla flera våningar hårt ner mot asfallten om inte pyret har klamrat sig fast där inne.

Första gången jag gjorde IVF, hade jag alla möjliga känningar. Ömma bröst och mol i magen. Det blev som vanligt negativt då.
Andra gången kände jag absolut inget, förens några dagar innan testdag. Och då fick jag plus.
Denna gången, så kallad 3dje gången gillt, har jag haft lite känningar i magen från och till. Jag vill inte känna något, vill bara bli gravid....

Ruvare

2010-02-26T07:06:00.000-08:00

Idag är jag åter ruvare. Ett fint litet pyre fördes in i mig. Nu håller vi tummarna så hårt för att detta lilla pyre vill stanna.

Att jag fick sätta tillbaka ett embryo idag är det viktigaste! Vi fick 13 ägg, åtta av dessa var tillräckligt mogna för att befruktas. Tre av dessa befruktades. Ett delades perfekt och sattes in idag. De andra två hade inte delat sig som de skulle, så de var inte frysningsbara ännu. Men de skulle fortsätta odla dem till måndag, så kanske....

Men som sagt, det blir bara ett extra plus. Det viktigaste för oss var att vi fick en chans nu.

Den här gången har allting varit mycket lättare/lugnare/mindre oroligt.... Vet inte vad det beror på riktigt....

Kan bero på att vi plussat och därmed faktiskt vet att vi KAN bli gravida... Innan handlade mycket av oron om att vi kanske inte kunde bli gravida. Men nu vet vi att det går.....

Testdag den 16de mars, håll tummarna lite extra för oss nu :)

Äggplock

2010-02-24T23:33:00.000-08:00

Igår var det äggplock. Då kom jag ihåg varför jag tidigare fasat så mycket för den dagen. Så mycket smärta. När jag kom hem kändes det som jag hade gått 18 ronder mot någon mycket bättre än mig. Jag kände mig blåslagen, mörbultad, helt borta. Jag kunde knappt röra mig.

13 ägg blev det. Tycker det är svårt att avgöra om det är ett bra resultat. Det vet jag först när jag får reda på om någon/några blivit befruktade. Om inga befruktas är det ju ett helt uselt resultat. Men jag tror på att det finns något litet guldägg bland dessa 13.

Första gången fick vi ett ägg. Då var vi riktigt nervösa.
Andra gången fick vi ut sex ägg. Då slappnade vi helt av. Om vi kunde få ett ägg att befruktas kan det ju inte vara några problem med sex stycken tänkte vi. Endast ett av dessa sex, var tillräckligt bra för att befruktas. Så man vet aldrig.... Men som sagt vi är hoppfulla : )

Jag är ledig idag också. Egentligen skulle jag kunna jobba. Men då alla är på denna säljdagen och alla tror att jag är sjuk, så passar jag på att vara hemma och ta det lugnt. Det kommer bli så mycket frågor annars. Men jag har så svårt för att slappna av. Har så svårt att vara ledig när jag vet att alla andra jobbar och jag ändå är tillräckligt pigg för att kunna jobba. Men idag ska jag försöka, jag ska krypa ner i sängen igen och sätta på lite criminal mind avsnitt och bara slappna av..... Ska försöka...

Nervöst...

2010-02-22T05:16:00.000-08:00

Jag var på ultraljud idag. Den största blåsan var var över 20 (är det mm?) Det hade inte kommit så många blåsor. Hade bara 4 på ena sidan och 5 på andra. Får hoppas att det är ägg i dem alla och att jag inte ägglossar innan. Läkaren sa att det tyvärr finns en risk för det, även om den är liten. Speciellt då min största blåsa var så stor. Men nu hoppas jag att jag inte ägglossar innan, att allt går bra. Äggplock är planerat på onsdag, om allt går som det ska...

Så snälla håll tummarna för att det går bra nu, att jag får ut många fina ägg. Eller åtminstonde ett fint ägg som vill stanna där inne länge, länge.....

Jag berättade för chefen idag också. Han tog det bra. Men jag grät efteråt. Jag kände mig så utanför, så annorlunda och så krånglig....

Han var helt okey med att jag inte kom på onsdagen, jag kunde även ta ledigt på torsdagen om jag ville. Jag sa själv att jag kunde komma på torsdagen. Han sa att han inte kunde göra bedömningen, för han vet inte hur jag mår dagen efter. Men jag ska tänka på att det är "rock'roll" på kontoret, så det kommer vara livat. Han skulle inte berätta vidare, han skulle säga att jag var sjuk. Men då är det ju konstigt om du kommer pigg på torsdagen, fortsatte han. Sen hörde ju faktiskt onsdagen och torsdagen ihop. Onsdagen skulle ju vara en del förberedande inför torsdagen... Ja ja, jag skulle tänka efter och göra som jag ville. Jag kunde ju även jobba från stockholms kontoret. Men då det är en stor "sälj-dag" vi har så kanske det blir lite ensamt för mig själv på det kontoret.....

Det var därför tårarna kom, för att det ibland känns som ett handikapp. Jag skulle vilken dag som skita i jobbet för att göra allt för att få barn. Men jag kände mig så utanför, så annorlunda och så besvärlig....

Lycklig....eller olycklig.....

2010-02-19T04:37:00.000-08:00

Min kropp och jag kommer inte speciellt bra överens. Jag var på VUL idag och det hade inte hänt så jätte mycket. De fick ta ett nytt blodprov på mig så får jag veta senare idag om jag ska höja dosen eller inte och så ska jag på återbesök på måndag igen. Börjar bli ganska trött på att pendla mellan stockolm och uppsala...och börjag bli trött på min kropp som är så annorlunda....

Jag har varit lycklig de senaste dagarna. Verkligen känt mig lycklig. Jag känner mig nöjd med vad jag har nu och hoppfull inför framtiden.

Jag är nöjd med vår underbara lilla BernerSennen valp vi har som gör mig glad flera gånger varje dag.
Jag älskar vår nya lägenhet, som vi flyttade in i för några veckor sedan.
Jag har en helt underbar sambo som jag älskar över allt annat.
Jag är hoppfull inför framtiden och att en dag stå med ett mirakel i famnen.

Men bredvid denna lycka känner jag mig så okvinnlig. Jag pratade med en kompis som har två barn redan. Hon har precis fått missfall, precis i början. Hon ville inte ha något mer barn nu ändå.

Att prata med henne fick mig att börja tänka på hur annorlunda jag är. De flesta människor kan få barn helt naturligt, det bara händer. När de vill det och när de inte vill det. För mig händer det aldrig...

Jag fick ett mess från min sambo häromdagen där det stod att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Jag blev jätte glad, men tillsammans med den glädjen jag kände tänkte jag: "hur kan jag vara det...."

Jag är bara hälften kvinna, hur kan jag vara det bästa som hänt honom? Kommer han verkligen orka fortsätta så här hur länge som helst? Han kan få en ny tjej utan problem. Varför skulle han vilja stanna hos mig.... Jag har extra humörsvängningar, inte bara när man har mens som andra normalt har, utan när jag tar alla dessa sprutor flera gången om dagen. Jag flippar ut och gråter liter varje gång mensen kommer. Flera gången därimellan går hjärtat sönder lite till när jag påminns om hur mycket jag vill ha ett litet mirakel, men det inte går...

Avbryta......pust....

2010-02-18T11:51:00.000-08:00

Tack för era fina kommentarer, jag vet inte hur jag ska göra ännu. Den enda lögnen jag kan komma på är helt enkelt att jag "blir sjuk". Men jag är ju så sjuuuukt dålig på att ljuga. Så jag vet att jag bara kommer ligga hemma med ångest för att jag ljugit. Kolla vilket fin människa jag är : )

Jag tänker iallafall vänta med att ta beslut om huruvida jag ska säga sanningen eller ljuga till efter undersökningen imorgon. Just nu är jag ändå nojig över att vi ska behöva avbryta detta försök. Igår kväll fick jag lite lite mens, eller rosa på pappret när jag torkade mig. Fick även det i eftermiddags. Känns inte som att det kan betyda något bra. Men men, orkar inte oroa mig, det kommer jag få göra så mycket ändå om vi inte behöver avbryta. Jag får ta mötet som det kommer imorgon, måste vi avbryta tänker jag fylla mig med alkohol på kvällen och tycka synd om mig då.....

Berätta för chefen?

2010-02-16T11:11:00.000-08:00

Jag är mitt uppe i sprutorna, ska på första VUL på fredag, då antar jag att jag får reda på ett preliminärt äggplocksdatum. Kommer inte ihåg hur länge jag brukar spruta. Jag är lite nojig över att det kommer bli redan nästa vecka. Nästa vecka har vi konferens onsdag och torsdag, 50mil bort.

Jag vet inte vad jag ska komma upp med för lögn, om det skulle bli äggplock någon av dessa dagar. Eller om de bara planerar in en tid för VUL onsdag eller torsdag nästa vecka. Jag vet inte om jag ska komma upp med en lögn eller om jag ska säga sanningen. Han, min chef, vet inte om något alls, bara att vi fått MA, men inte att vi haft några problem...

Jag har inte det minsta förtroendet för min chef, och det skulle inte förvåna mig ifall han sa att jag måste gå på konferensen ändå, och att jag får strunta i behandlingen. Speciellt om det bara blir VUL.... Eller låta mig hoppa denna konferens, men läxa upp mig med att det är dåligt att jag missar denna. Vad skulle ni gjort? Har ni berättat för er chef?

Äntligen! :)

2010-02-11T04:09:00.001-08:00

Mensen är här! :) Har nog aldrig tidigare blivit så glad för att få den. Ett stort leende spred sig över mina läppar.....

Imorgon börjar jag med sprutorna. Ska bli så spännande, då jag ska använda helt andra mediciner denna gången. Jag har innan bara använt Puregon. Men nu ska jag använda Gonol F och Menopur. Så det är ingen spruta jag kan ta på en toalett i en sunkig bar längre... Här ska blandas ordentligt och ärligt talat är jag SKIT nervös. Jag kommer inte alls ihåg allt hon visade mig när jag var där för snart en månad sedan...

Men jag hoppas det gör susen med fler mogna fina ägg. Men visst är jag även lite nervös över att det inte alls ska passa mig. Puregon har inte gett många ägg alls för mig. Men däremot har jag alltid fått ett ägg befruktat och återfört. Det är ju kvaliten och inte kvantitetn som räknas....

Men jag håller tummarna denna gången. Jag vill bli så där gravidlycklig igen :)

Efterlängtad

2010-02-09T10:47:00.001-08:00

Nu vill jag att min mens ska dyka upp så att jag kan sätta igång och bli gravid :)

Självklart, så dum som jag är, så hade jag lite lite hopp om att det kanske kunde ske ett mirakel denna gången och jag skulle bli gravid naturligt. Men självklart blev det negativt på stickan.....hur kunde jag tro något annat.

Så nu bara väntar jag, mensen BORDE dyka upp till helgen. Men min mens lever i och för sig sitt egna liv....

Att inte ha barn....

2010-02-08T07:44:00.000-08:00

Jag var på ett kundevent hela helgen och allt konversationerna handlade om var deras barn. Hur mycket de saknade dem, de söta sms´en de fick när de var hemifrån, de första stegen, första orden. ALLT handlade om barn.

I början försökte jag hänga med i konversationerna där jag ställde följdfrågor samtidigt som jag hade mitt största leende till hands. Men efter flera timmars mingel, där jag förstod att jag alltid kommer vara utanför så länge jag inte får ett litet pyre att vilja stanna, så tröttande jag.

Jag tog baren till hjälp och ju mer klockan blev desto längre från barnämnena kom vi.

Så är det hela tiden i samhället, allt handlar om våra små barn. Vilket jag förstår, för det är det finaste som finns. Det är ju därför jag så gärna vill ha ett litet mirakel.

Men utan barn blir man nästa lite utanför tycker jag. Jag fick en utskällningen av min nya granne att jag hade gått med vår hund genom den gemensamma gården (där det för övrigt inte står någon skylt om att man inte får gå med hund) och han hade kissat. Han ville inte att hans barn skulle bli sjuka. Så hädanefter var jag tvungen att ta hissen ner med min hund om jag inte kunde kontrollera honom. Sånt kunde ju inte jag förstå för jag hade ju inga barn, utan bara en usel hund....

Motgift mot barnlängtan...

2010-02-04T08:00:00.000-08:00

Att bli gravid var som att ta en spruta med motgift mot den längtan (smärta) som gräver sig djupare in i hjärtat varje dag.

Jag har mått bättre nu, kan tom gå på IKEA utan att smärtan blir outhärdlig. Jag vet att jag kan bli gravid, så därav har jag kunnat slappna av och leva som en "vanlig" människa gör. Tårarna trillar av skratt, tårarna trillar av olycka, handen i bordet av ilska, mumlande ord av irritation, men alla dessa känslor utan att det har med barnlängtan att göra.

Men nu tror jag att motgiftet sakta håller på att sippra ut... Längtan gjorde sig påmind idag. Tankarna har vandrat iväg till de bekanta som ska ha tillökning strax innan sommaren. Hur fina deras magar måste vara nu. Den första sparken kommer snart komma... Blickarna har sakta sökt sig till de oerhört vackra kvinnorna som sitter på fiket med magen i fokus... Jag ska inte ljuga. Jag blir jätte avundsjuk. Men det betyder inte att jag inte unnar dessa människor deras graviditet.

Vi flyttade i helgen. Jag har redan stött på en hel del grannar. Jätte trevliga, med så söta barn. Bland de första frågorna är;

- Har ni barn?
- Nej, svarar jag.
- Bara en liten hund alltså?
- Ja, svarar jag....

Fertilitetsproblem? - Ät dig gravid

2010-02-02T08:11:00.000-08:00

Ny forskning visar att kosthållningen är en vanlig orsak till infertilitet. Och enligt gynekolog Bjarne Stigsby finns ett enkelt och mycket effektivt sätt att råda bot på barnlösheten. Man kan helt enkelt äta sig gravid - helt utan någon hormonkur... Nyckeln är att äta mindre sött och kolhydrater. För mycket av de varorna kan nämligen leda till alltför höga insulinhalter i blodet, vilket i sin tur kan påverka äggstockarnas funktion och minskar fertiliteten.
...var sjunde kvinna har så hög insulinnivå att det är den direkta orsaken till att de har problem med att bli gravida, rapporterar han.
...när kvinnorna sedan har levt efter dessa kostråd i ett par månader, kan vi se en markant förändring i deras insulinnivåer. De får då oftast en normal menstruation och ägglossning - vilket därmed banar väg för att de kan bli gravida, sa Bjarne Stigsby.

http://www.alltombarn.se/villhabarn/fertilitetsproblem-at-dig-gravid-1.24714

Sånt här får jag ångest av. Jag är inte överviktig, men jag är ett riktigt "sockermonster". Jag älskar allt sött.... Om jag slutar med detta underbara, himmelska som tar mig till högre höjder allt för ofta...kan jag bli gravid då..... Och detta utan att proppa min lilla kropp full med hormoner, utan att behöva sära på benen för nya människor flera gånger i månaden....

Följdfrågan blir, varför har inte läkarna kollar min insulinnivå?

Jag ska fråga nästa gång. Dessvärre dröjer det några veckor till innan jag får äran att hoppa upp i den läckra stolen.... Om någon ska till läkaren snart, kan ni inte fråga?

Drygt en månad efter MA...

2010-02-01T07:04:00.000-08:00

Idag är det drygt en månad sedan jag fick MA. Om det gått som jag hade velat hade jag varit lite rund om magen nu... Men det gjorde det inte.

Jag längtar tills jag får sätta igång med behandling igen. Men det dröjer nog runt två veckor innan mensen kommer. Så jag fortsätta vänta....

Men samtidigt mår jag mycket bättre nu. Bättre än när jag är mitt uppe i behandling. Jag vet inte varför.....men jag tänker inte barnlös varje dag, hjärtat gör inte ont varje dag längre. Jag kan gå på IKEA utan att bli ledsen över att det kryllar av barn, barnvagnar och stora magar. Jag kan t.o.m gå förbi barnavdelningen utan att det känns som en liten del av mitt hjärta går sönder.

Jag tror jag mår bättre nu för att jag faktiskt har kunnat plussa. Nu vet jag att jag faktiskt kan bli gravid. Innan var oron extremt stor över att jag aldrig skulle kunna få det där magiska plusset på stickan....

Blog-award!

2010-02-01T00:12:00.001-08:00

Jag har fått en blogaward av Popcorn, tack snälla fina! :)

Med en award följer ansvaret att följande saker uppfylls:
A: Kopiera awarden på er blogg! - KLART!
B: Länka till personen som gett dig awarden! - DONE!
C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv! - KOMMER NEDAN
D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge en award till! - SE NEDAN
E: Länka till deras bloggar! - DET ÄR KLART!
F: Lägg en kommentar i deras blogg om att du gett dom denna award!

7 "intressanta" fakta om mig...
Jag har världens finaste BernerSennen valp hemma :)
Jag är extremt tävlingsinriktad och är därmed en extremt dålig förlorare.
Just nu hatar jag att jobba och skulle helst vilja vara hemmafru ; )
Jag har varit i Australien på två ganska långa rundor, och älskar detta land!
Jag har ganska svårt för att prata om mig själv, men desto lättare för att lyssna på andra.
Jag är usel på att laga mat!
Jag kan inte se en film mer än en gång.

Jag har inte varit i bloggvärlden så länge så följer inte så många bloggar. Men några av de jag följer vill jag skicka vidare denna award till, med en liten motiviering.

Resan till plusset. Joanna, du känns som den mest ödmjuka människa jag har "träffat". Du har det jobbigt men orkar bry dig och stötta andra.
Livet hos oss. Pi, du är en av de första som skrev på min blogg. Du är alltid så positiv, jag skulle ofta vilja ha lite av din positivitet :) Du skrev både när jag gjorde behandlig, när jag plussade, när jag såg hjärtat slå och när jag fick MA. Du är osjälvisk och stöttande, hoppas jag kan göra samma för dig.
PoPCOrn. Jag har inte läst din blogg så länge. Men tycker den är jätte kul och läsa då vi verkar vara så "lika". Båda har PCO, trivs inte på jobbet, älskar ostbågar och har extrem beslutsångest :)
Innan du fanns. Din blogg var den första jag läste inom denna kategori. Jag började läsa din blogg precis innan du plussade. Man blir berörd av din blogg och du har gett styrka!
Vår resa med IVF som sällskap. Du verkar vara en helt underbar tjej. Du skriver och stöttar och du är även den som införlivar hopp, då du äntligen har fått uppleva det finaste mirakel som finns :)

Jag önskar er alla och alla andra som sitter i denna situation all lycka till! Kram på er!

If I fail and I give up...do you think I ever gone get up?

2010-01-26T10:45:00.000-08:00

Den här helt främmande människan inspirerade mig. Min sambo visade mig detta klipp och det fick mig att tänka. Jag vill inte ge upp, jag kommer inte ge upp. Ger jag upp så kommer jag aldrig få det jag mest av allt vill ha.... Vi kommer försöka tills vi lyckas. Det kommer kosta oss några liter, blod, svett och tårar....och antagligen lite pengar. Men den finaste dagen man kan tänka sig kommer vi stå med vår bebis i famnen och vara lyckligare än någonsin!

Sometimes in life you fall down and you feel you dont have the strength to get back up. Do you think you have hope? Because I tell you, Im down here, face down and I have no arms and no legs. It should be impossible for me to get back up but its not. I will try one hundred times to get up and if I fail one hundred times. If I fail and I give up...do you think I ever gone get up? No! But if I fail and try again, and again and again.... But I just want you to know its not the end. It matters how you gone finish, and you gone finish strong. And you will find that strength to get back up....

Farbror doktorn...

2010-01-24T02:28:00.000-08:00

I fredags var jag tillbaka på uppsala akademiska. Usch vad det inte var kul. Tårarna var så nära. Jag trodde aldrig jag skulle behöva se dem igen....

Jag fick dock en jätte bra läkare som verkligen ville förstå och gjorde att jag fick känslan av att han ville göra allt för att hjälpa oss.

Allt såg bra ut efter missfallet. Slemhinnan och äggstockarna var tillbaka som vanligt igen. Jag ska börja nästa behandling när jag får nästa mens. Frågan är bara NÄR den kommer. Då jag har PCO, så kan den ju vara lite oregelbunden. Men förhoppningsvis om kanske tre veckor..... Nu får jag bara leva tills dess....

Vi ska ta lite annorlunda mediciner denna gången för att förhoppningsvis få flera ägg. Det betyder att jag kommer behöver blanda två mediciner varje kväll.... Men jag är bara glad att de verkar bry sig så mycket att de gör något annorlunda för att förhoppningsvis få ett bättre resultat. Sen, precis som doktorn sa, så är det inte kvantiteten utan kvaliteten som är det viktiga. Som i så mycket annat.... :)

Symtom för en PCOare kan vara blandannat ökad kroppsbehåring och övervikt. Nu har jag inget av dessa. Ibland undrar jag dock om det kanske inte hade varit bättre att vara överviktig.... Jag har läst många artiklar om PCOare som varit överviktiga och gått ner i vikt och genast blivit gravida. Jag har inte så många kilo att gå ner, jag skulle kunna gå ner 2kg eller så. Men tror inte det kommer hjälpa mig i mitt barnaskaffande...

Det är så frusterande att inte kunna göra något annorlunda. Jag skulle kunna göra vad som helst om det hjälpte mig att bli gravid.
Som att sära på benen inför fritt främmande människor med jämna mellanrum..... : )

Snart tre år....

2010-01-21T06:10:00.000-08:00

Vi har försökt ett tag nu, med barnaskaffandet. Vi började försöka hösten 2007. Shit vad länge sedan....tiden har bara sprungit iväg. Trots att det har varit jobbigt som f-n så förstår jag knappt att det har gått så lång tid. De flesta blir gravida inom några månader. I höst har vi försökt i tre år!

Under dessa tre år har vi hunnit med ungefär 6 månader "själva", utredning sen tre omgångar med Pergotime och tre omgångar med Puregon. (tog ungefär 1 år, det var vad vi pysslade med 2008). Första halvåret på 2009 gjorde vi fyra inseminationer, varav en fick avbrytas. Sista halvåret gjorde vi två IVF, varav den sista ledde till ett plus.

Kan ni förstå vilken lycka det var.... Efter alla dessa hormonbehandlingar och inte ett tillstymmelse till plus. När jag skriver ner allt detta undrar jag om vi kanske inte ska lägga ner. Efter så lång tid och så mycket hjälp, man kanske bara borde ge upp?

Men jag kan inte ge upp och jag kommer inte ge upp. Det sjukaste av allt är att efter mitt missfall så undrar jag om jag kanske kommer kunna bli gravid naturligt nu. Nu kanske min dumma kropp har fattat vad den ska göra! Hur man gör!

Jag har inga problem med att få hjälp att bli gravid, om det är det som krävs. Men jag undrar själv hur jag kan vara så dum att jag faktiskt ens kan ha dessa tankar i huvudet efter så mycket hjälp redan.

En sista grej, att jag mår skit ibland, att det ibland gör så ont i hjärtat att jag tror att jag håller på att gå sönder, att jag kan tycka det är jobbigt att träffa andra med stor mage, att jag bli avundsjuk på de som blir gravida så lätt....att jag har alla dessa egoistiska känslor ibland. Jag tycker det är okey, så länge man inte varit i just mina kläder och upplevt det just jag går igenom, så får man inte säga att det inte är det!!

Blir drömmar sanna?

2010-01-18T07:42:00.000-08:00

Så rastlös om dagarna och om nätterna, för fortfarande drömmer jag om dig. Jag frågar mig själv och jag hoppas, blir drömmar sanna? Eller är de bara en del av det som en gång varit.

Hur orkar man, hur går man vidare?

Jag kommer fortfarande ihåg känslan.... Känslan att äntligen få uppleva det där underbara som jag innan bara drömt om. Känslan av ett hjärta som tickar, något levande. Jag drömmer om att det aldrig hade försvunnit, jag drömmer om att det kan hända igen....

Just nu regnar det, just nu är det mörkt och kallt. Jag undrar om solen kommer fram igen....

Känslan av att få vara med om ett mirakel. Känslan av fulländan, känslan av stolthet....

Hela dagarna kretsar kring detta mirakel. När som, hur som....en känsla av sårbarhet sjunker in...

Jag låter mig själv falla tillbaka i drömmarnas värld, för där gick allt min väg, där är jag fulländad, där är jag fortfarande stolt.

Blir drömmar sanna?

Graviditetsbesked

2010-01-12T09:57:00.000-08:00

Graviditetsbeskeden haglar in från alla håll, hårda och oönskade.

Vi fick ett idag, hon ska ha en månad före att vårt mirakel (som inte blev vårt mirakel) skulle ha kommit till världen. Det gör så ont, jag vill bara slå och skrika. Jag gråter, men det går snabbt över. Istället blir jag arg, ända inifrån. Jag vill slå något, jag vill skrika högt. Varför är det så orättvist, det gör mig så arg.

Min sambo säger lugnt; vi kommer bli gravida, vi kommer få ett mirakel.

Jag skriker; vi har försökt i snart tre år och det enda jag har lyckats med är ett jävla missfall. Vi kommer inte lyckas det är bara att lära sig att leva med!

Jag är så arg att jag inte kan kontrollera mig. Jag låter det gå ut över min finaste sambo, som trots min elakhet finns där.

Jag tycker du ska göra slut säger jag senare. Du kan träffa någon bättre än mig, någon som kan ge dig barn.

H säger; sluta, jag älskar dig.

Jag säger; jag vill göra slut, jag älskar inte dig längre.

H säger; (med skratt i rösten) när slutade du med det? De senaste minuterna?

Jag; nej, jag har tänk på detta ett tag

H; ja, ja Jag kommer inte lämna dig.

Jag börjar gråta och H kramar mig hårt. Jag älskar dig piper jag fram, du är det finaste jag har och jag vill inte alls lämna dig. Men jag skulle inte klandra dig om du ville lämna mig....

Jag älskar dig svarar min sambo, med den finaste rösten och den finaste famnen som finns att luta sig mot när smärtan är som värst.

Jag har den finaste sambon, som finns där. Som ser när det gör som ondast i mig. Jag är så lycklig över att ha honom. Jag vet att jag kan skratta mig lycklig. Jag borde vara nöjd med det, men jag vill så gärna ha ett litet barn tillsammans med honom. Varför ska det vara så svårt för oss? När det är så lätt för andra?

Tiden går så fort....

2010-01-10T11:42:00.000-08:00

Jag vill inte gå igenom mitt liv och tycka att allt är tråkigt och vänta på något bättre. När jag är 60 (om jag blir 60) så kommer jag antagligen ångra mig ordentligt.

Tiden går så fort, julen är redan borta, ett år till har passerat och ser jag tillbaka på det året som gått, så är jag inte nöjd.... Ett helt år har gått och jag har önskat flera saker jag inte har fått... Det känns som jag har slösat ett helt år.

Men hur ska jag kunna njuta av nuet när det känns som allt är så mörkt nu... Jag har rest mig efter missfallet. Men jag vill fortfarande ha en bebis och är rädd för den långa processen med sprutor, gynstolar, och äggplock....all väntan, all längtan....all smärta....

Just nu är det mörkt och kallt. Jag trivs inte på jobbet, men jag vet inte vad jag vill göra. Pengarna räcker tyvärr inte till för att bara gå hemma och mysa med lilla vovven.

Det finns så många måsten, men när kommer lyckan vända och lysa lite på oss?

Tack!

2010-01-05T13:35:00.000-08:00

Tack alla ni som lämnat fina, stöttande kommentarer till mig/oss. Jag läste dem för min sambo och båda två förundras över att människor vi inte känner tar sig tiden att skriva, att försöka förstå, att stötta! Jag blir så glad för ert stöd och era kommentarer. De hjälper verkligen.

Jag vet inte om ni alla som skriver har liknande historia som oss, kämpandet för att få ett barn. Jag har "försökt" berätta vår historia för människor runt om mig. Men jag har förstått att det är väldigt svårt för dem att förstå och finnas där. För dem är det en annan värld. Jag har ingen i min vänskapskrets eller bekantskapskrets som gått/går igenom den resa vi gör. Inte för att jag önskar någon det vi går igenom, men det hade varit skönt att ha någon att prata med om det. Det är därför era kommentarer värmer så mycket. Det känns som att ni på något sätt kan förstå.....

Tack!

Föresten, jag har en vän som är helt underbar! Hon har inte gjort vår resa. Men hon har fått ganska många MF och ett utomhavandeskap. Hon är gravid nu. Men hon är helt underbar, så förstående på ett helt konstigt sätt. Men tanke på att hon egentligen inte kan förstå. Hon respekterar att jag inte vill prata om det ibland, att jag kanske inte vill prata om hennes situation. Hon accepterar att jag inte svarar på sms ibland, att jag är ledsen. Ändå är hon där.....

Ett öppet sår....

2010-01-05T04:02:00.000-08:00

Varje natt när jag går och lägger mig tänker jag tillbaka på dagen vi fick beskedet om att vårt pyre hade dött. Jag tänker på när jag sitter i gynstolen och läkaren med allvarligt ansikte kollar på skärmen. Efter en evighet av plågsam tystnad säger han: neeeej, långsamt och utdraget. Det var då våra hjärtan stannade och vi egentligen förstod....

Nu ändrar jag på situationen. Det är ingen evighet av tystnad. Läkaren vänder snabbt skärmen mot oss och säger: Det ser bra ut. Här har vi hjärtat och jag mäter ert lilla pyre till exakt 12 veckor, precis som ni sa.

Då hade vårt liv sett annorlunda ut idag. Då skulle jag fortfarande på inskrivning imorgon och på UL på fredag.

När jag ligger på Hs bröst och stirrar ut genom fönstret undrar jag om det finns någon möjlighet att detta bara kan vara en mardröm..... Men den känns för lång..... Och verklig...... Men samtidigt brukar drömmar kunna vara verkliga i mitten, det är oftast i slutet som det blir grumligt. Jag har tidigare haft drömmar där jag vaknat och inte helt säkert vetat om det var en dröm eller faktiskt har hänt......

Jag vet att detta inte är en dröm. Jag vet att detta har hänt oss och att livet just nu känns plågsamt och mycket orättvist. Hur kan vi ha fått detta också?

Jag sa till min sambo; om det finns någon gud där uppe så såg han kanske att vi inte pallade mera. Så han hjälpte oss med pyret. För att vi skulle få upp hoppet lite.... Men det var allt. Sen skrattade han hånfullt och sa; så lätt ska det inte bli...trodde ni verkligen det......!

2010

2009-12-31T16:11:00.000-08:00

Jag vet inte hur jag ska beskriva detta nyår Vi var bara några få goda vänner som firade Inga som vet dock Jag försökte hålla en bra fasad Men en känsla av menlöshet har sakta krypit på mig Jag orkar inte bry mig eller engagera mig

Jag har inte gett upp hoppet Vi har ganska höga förhoppningar att vi en dag ska stå med vårt pyre i famnen Att han eller hon vill leva i mer än 9 veckor.... Men jag har ändå en tomhet i mig En känsla där jag exempelvis inte vet hur jag ska orka gå till jobbet på måndag Orka le och göra allt som vanligt Jag tror inte jag kommer klara det....

Jag gråter inte, men jag känner mig så ledsen!

Tack Pi och anonym för era kommentarer Jag blir varm av att läsa att två för mig helt främmande människor kan vara så vänliga och förstående.... Tack!

MA - missed abortion

2009-12-31T01:57:00.000-08:00

Måndag
Jag brukar nästan alltid börja veckan med att skriva vad som händer vårt lilla pyre denna specifika vecka. det kommer jag inte göra nu...... I måndags gick jag in i vecka 12, jag trodde jag kunde börja andas. Morgonen startade med en ganska stor brun blödning. Vi var inte så oroliga, det kändes bra och det var ju brunt....det brukar ju vara okey.... Vi åkte in ändå. Efter två timmar av en ganska lugn väntan fick vi beskedet. Vårt pyre dog i vecka 9+1.....

Jag låg i gynstolen och sa inget. H kramade min hand hårt. Läkaren var tvungen att springa iväg på något akut. Vi gick ut så länge, då kom tårarna. De rann resten av dagen, hjärtat värkte, jag kunde inte sluta gråta....

Tisdag
Vi hade tid kl. 09.00 på sjukhuset, för att få hjälp att få ut fostret. Jag hade fått en tablett dagen innan som skulle mjuka upp livmoderstappen. Nu låg jag i sängen på sjukhuset och fick en massa smärtstillande. Jag var som beedövad....jag förstod knappt vad som hände....

Det tar en timme innan det kommer igång och sen kan det ta några timmar innan allt kommer ut. Inom en timme kom bloddet. Jag satt på toaletten och en burk som sköterskan satt i toaletten samlade upp allt blod. Den vänliga barnmorskan kom in efter ett tag och sa att allt kommit ut, det hade gått fort. Jag tyckte bara det var skönt, då kunde vi åka hem snart. Det gick fortare än väntat. Sen låg jag där med min sambos hand i min.

Snart kom den fysiska smärtan tillsammans med att jag känner hur det rinner. Jag måste gå till toaletten. Blodet rinner i stora klumpar och jag känner hur det börjar snurra. Jag ropar svagt på min sambo som hjälper mig till sängen. Barnmorskan trodde det berodde på att jag har så ont tillsammans med att jag inte tål blod så bra, jag var kritvitt i ansiktet.

Men snart mår jag bättre och de tror att vi kan åka hem runt 12, 13. Kl 12 måste jag till toaletten igen. Smärtan är enorm och blodet rinner i klumpar. Då börjar det snurra igen och när min sambo kommer in seglar jag sakta ner på golvet. Jag svimmar. Snart ligger jag i sängen igen och är svagare än någonsin. En sköterska kommer in och tar blodprov och blodtryck. Jag orkar inte lyfta armen, jag orkar inte bry mig.

Jag får två morfinsprutor för smärtan och dåsar bort. Efter en läkare undersökt mig får vi åka hem runt 16 på eftermiddagen. Jag går direkt till sängen när jag kommer hem. Jag sover till 21.30. Jag vaknar och jag somnar igen...

Onsdag
jag vaknar kl 08.00. Jag vill inte gå upp. Jag gråter inte, men tomheten är total. Igår hade jag för ont för att orka tänka, orka känna. Idag kommer det.

Jag tar ner vår lilla vovve för att han ska få äta och kissa. Sen hoppar jag in i duschen, det känns som jag är täckt i blod. Efter det lägger jag mig i sängen och orkar inte gå upp. Min sambo kommer upp och säger att vi ska åka snart. Då rinner tårarna, det gör ont.

Vi sätter oss i bilen och jag somnar, jag sover nästan konstant de 5 timmar det tar oss att köra ner till skåne. Den lilla tiden jag är vaken finner jag mig själv stirrande ut i intet. Vi förlorade något vi kämp
ade för länge, det gör ont, riktigt ont!

Vecka 11

2009-12-21T05:02:00.001-08:00

Idag går jag in i vecka 11, spännande. Snart ska jag vara inne i den säkrare zonen... Jag längtar så mycket till vårt UL nu, bara för att få se att allt står bra till och att den lever där inne. Idag är det 19dagar kvar till det efterlängtade ultraljudet....

Nu närmar sig slutet av den första trimestern. Större delen av fostrets kritiska utveckling kommer att ha hänt om ett par veckor och risken för missfall sjunker då drastiskt.

Ditt fyra centimeter långa foster har nu alla väsentliga delar, från tandanlag till tånaglar. Bebisen håller igång med att sparka och sträcka på sig – det är rena vattenbaletten. Fingrar och tår har nu separerats helt och simhuden finns inte längre kvar. De kommande sex månadernas huvudprojekt kommer att vara att växa och bli större, starkare och mer motståndskraftig så att bebisen kan överleva utanför livmodern.

En mörk linje på magen som kallas linea nigra kan uppstå från venusberget och upp mot naveln. Din livmoder har nu växt såpass att den sticker upp ur bäckenet och barnmorskan kan alltså känna den om hon trycker på din mage.

Ingen mörk linje på min mage inte..... Jag har knappt någon illamående kvar, och ytterst lite "växtvärk", fortfarande lite extra trött, men inte alls som innan. Jag känner mig inte det minsta lilla gravid.....

Katrin Zytomierska....

2009-12-20T01:03:00.000-08:00

Jag förstår att denna fruktansvärda brud bara vill provosera för det är så hon gör sig ett namn. Hon häver ur sig idiotiska saker bara för att hon vet att det är känsliga ämnen och hon kommer såra någon. Sen säger hon;

"...jag har sårat folk från första dagen. Det är inte så att jag bryr mig. Jag gör verkligen inte det....."

...bara för att göra folk ännu mera upprörda. Hon lyckas absolut med mig. Jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på henne. Jag har hört henne på radio någon gång, men då har jag bara tyckt hon är "egen". Men nu läste jag artikeln om henne i Aftonbladet den 19de december.....

Hon berör ett ämne som vi har slagits mot i flera år nu. Ett ämne som har inneburit blod svett och tårar... så mycket fysisk smärta och framförallt psykiskt. Så mycket ovisshet och så mycket längtan.

Jag brukar tycka människor som inte går mainstream är ganska coola, jag brukar iallafall inte störa mig på dem. Men när Katrin Zytomierska säger;

"Det finns ju inget lättare än att skaffa barn. Det har med personlighet och inställning att göra. Samma med missfall..........Det mesta här i livet, typ utbrändhet, sjukdomar eller hupokondri, handlar väldigt mycket om vad man har för inställning. Hur mycket man oroar sig, stressar, hur mycket man låter sig påverkas av yttre faktorer."

Den här helt ointelligenta bruden menar alltså att under de åren jag och min sambo har kämpat för att få ett litet kärleksbarn, alla tårarna som har fällts, all smärta i hjärtat... Det har varit mitt eget fel? det har varit fel på min personlighet och inställning?

Jag vet att hon bara vill provosera och hon lyckas riktigt bra den här gången! Varför vi och inte hon? På frågan -Du gillar inte barn, varför ska du ha barn? svarar hon;

"Bra fråga, det är faktiskt helt sant. Jag borde egentligen inte skaffa barn. Men jag tror på ödet och blev gravid på en "säker" period så då var det väll menat. Jag vet inte hur jag kommer bli som mamma för jag är verkligen inte road av barn."

Jag känner mig egentligen dum nu för att jag överhuvudtaget kommenterar hennes artikel. För det är så hon har blivit stor. Men jag tänker på alla de människor jag har "lärt känna" på forumet villhabarn.com, under tiden vi kämpade. Alla de människor som man har delat det mest sårbara man har haft med. Alla de fina människor som älskar sin sambo/man och allt de vill är att få ett kärleksbarn tillsammans.

Alla de gånger jag själv har skrivit på forumet efter ännu ett misslyckat försök, när tårarna rinner ner för kinderna. Alla de gånger jag har läst om smärtan efter att någon annan där har misslyckats ännu en gång....

Jag vet att Katrin Zytomierska kommer fortsätta häva ur sig idiotiska saker, som hon inte har någon koll på, bara för att höras och få reaktioner. Jag kommer i alla fall inte läsa mera om Katrin Zytomierska!

Ensam och rädd...

2009-12-16T11:18:00.000-08:00

När jag var yngre kunde jag få en sån konstig och obekväm känsla i kroppen. När jag bara kände mig så ensam och så långt ifrån allt och alla. Jag kan inte förklara känslan, det är bara obehagligt. Idag fick jag den igen, samtidigt om jag verkligen blev rädd, ordentligt rädd, för att förlora det jag har inom mig nu.

Jag vill verkligen ha det här barnet, kanske ingen förvånande sak att skriva. Men jag vill verkligen det!

Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat. Han är så fin och tar verkligen hand om mig. När han väll är hemma ser han till att jag inte lyfter Mysak, eller att jag lyfter tunga kassar. Jag blir så rörd varje gång har gör det. Jag vill ha ett litet mirakel tillsammans med honom. Jag vet att vårt barn skulle bli så älskad och det skulle bli helt perfekt. Inte vårt liv, för jag vet att ett barn inte löser alla andra problem. Men jag älskar min sambo och jag älskar mitt liv med honom. Vi älskar varandra och vi vill ha ett kärleksbarn....

Jag vill att tiden ska gå så man sitter på den säkra sidan... Men jag antar man kommer fortsätta oroa sig då också. Kan man aldrig bara slappna av och njuta....

23 dagar kvar till UL......

Rosa-aktiga flytningar.....IGEN....

2009-12-15T07:32:00.001-08:00

Jag somnade samtidigt som lilla Mysak igår. Jag gör som när man har barn, jag passar på att sova när vår lilla säl sover :)

Kl. 17.40 vaknar jag och går på toaletten. Inget magont....ingen växtvärk...men där var det....igen....det där lilla röda, som gör att hjärtat hoppar över ett slag.

Det var precis som sist, typ färgade flytningar. Inget i trosorna, utan bara på pappret....

Jag ringde karolinska och dem sa att dem bara kunde ge lugnande råd. Så här tidigt i graviditeten så växer livmoden så mycket och det finns så mycket blodkärl där att det inte är konstigt det minsta om något av dessa går sönder.

Inga klumpar, ingen smärta, inga grönaktiga flytningar....då ska det vara ok.

Precis som sist så var det lilla lilla rödaktiga på pappret borta efter två toabesök. Jag åkte inte in denna gången.... Efter dessa rosa-aktiga flytningarna satte det igång och mola lite i nedre delen av magen. Det gjorde inte ont, utan drog och molade....

Jag hoppas vårt lilla pyre fortfarande lever och vill stanna länge länge till. Blir det fler såna "blödningar" åker jag in. Nu känner jag mig ändå ganska lugn.

24dagar till UL....

Vecka 10

2009-12-14T06:55:00.000-08:00

Idag går jag in i vecka 10....

Jag känner mig.....inte gravid. Illamåendet har försvunnit, "värken" i magen har försvunnit, tröttheten har avtagit. Självklart är det skönt att slippa dem sakerna. Men det var det som påpekade att jag var gravid. Nu....vet jag inte.....

Den 8de är nästa ultraljud, 26dagar bort......

Vecka 10:
Barnet är nu 8 veckor gammalt. Man kan märka att kroppen svullnar lite överallt och det kan påverka olika kroppsfunktioner som vi kan uppleva som "onormala". Väggar och slemhinnor i magsäck och tarmar svullnar, födan passerar långsammare genom matsmältningskanalen och det samlas mer gas i tarmarna. Magen putar och det är inte ovanligt att jag och min omgivning upplever det som om jag är längre gången i graviditeten än vad som är fallet.

Detta har inte hänt mig ännu, ingen förstoppning. Ingen jätte svullen mage....

Vad händer på det lilla barnet då;
Ansiktet börjar anta mänskliga drag även om ögonen fortfarande sitter långt ifrån varandra ute på sidorna av skallen. Nästippen syns tydligt liksom munnen.
Armarna börjar böjas i armbågarna och benen i knävecken. Händerna är lätt kupade och i början av vecka 10 börjar man kunna se på fötterna var tårna ska komma och de syns åtskilda i slutet av veckan. Såväl händerna som fötterna kan mötas. Mot slutet av perioden blir rörelserna mer kraftfulla och fostret kan börja ändra läge. Barnet kan redan nu börja hicka, vilket betyder att diafragmamuskulaturen är tämligen väl utvecklad. Navelsträngen fäster långt ner på buken.
De vävnader som ska bli skelett börjar omvandlas till brosk och ben. Tarmen börjar bli ihålig som ett rör. De yttre könsorganen är tämligen väl utvecklade, men man kan ännu inte se om det är en pojke eller flicka.Sköldkörteln (tyreoidea) börjar redan i vecka 10 utsöndra ett hormon (tyroxin) som är viktigt för cellernas energiomsättning.

Känseln börjar utvecklas och barnet kan reagera på beröring.

VUL stämmer inte med vad det ska vara!!!! Hjälp!

2009-12-11T06:55:00.001-08:00

Nu är jag super nervös, jag som hade lugnat ner mig så mycket och börjat tro att allt skulle bli bra.

När man har gjort IVF så vet man ju exakt när det lilla pyret blev till. Är det då inte konstigt att veckorna inte stämmer när man gör VUL?

Jag gjorde ju VUL för några veckor sedan och var enligt min uträckning i vecka 8+1. Min läkare mätte dock bara till 7+4. Men han såg inte så orolig ut utan sa att det var svårt att få exakt längd nu, så det kunde diffa på en vecka eller så...

Men sen gjorde vi även ett VUL på lördagen samma vecka då jag fick blödningen. Enligt mig skulle jag då vara i 8+5, men läkaren där mätte bara till 8.

Vid första VUL var pyret alltså 4 dagar för litet och vid andra VUL var det 5 dagar för litet.

Jag oroade mig lite, men då ingen av de två läkarna som gjorde VUL verkade så berörda så tänkte jag att det kanske inte var något fel ändå.

Nu satt jag dock och läste en annan blogg jag brukar följa om en tjej som blev gravid via IVF. När hon gjorde sitt första VUL så mätte dem deras pyre till 6 veckor istället för 7, som hon hade räknat fram. Detta oroade doktorn. Så han mätte lite till och fick då exakt 7 veckor, som det skulle vara.

Om han blev orolig, tänkt om det inte alls står så bra till med vår graviditet trots allt.....åh vad jag är rädd nu! : (

Första gruppmöte

2009-12-11T06:02:00.001-08:00

Vi var på ett första gruppmöte igår. Där var tre andra par och en barnmorska som talade om vad som kommer hända under dessa 9 månader. Jag hade ingen anning om att ett par som blir gravid helt utan "problem" BARA går på ett enda ultraljud under hela graviditeten. Jag skulle vilja gå en gång i veckan för att se att allt ser bra ut.

Jag kommer ha problem med att börja berätta. När jag inte var gravid, var det att bestätta som jag såg mest fram emot. Men nu är jag bara rädd....vet egentligen inte för vad. Att jag ska berätta och att allt går fel sen. Men nu har jag ju samma chanser som alla andra "vanliga" människor....

Jag kan inte förstå att turen har vänt...att vi är gravida och att det ändå har gått bra så här långt. Jag kan inte ta in att jag väntar barn. Jag förstår inte att vi kan stå med vårt egna lilla knyte i famnen i juli. Men det gör inget tycker jag, jag kommer nog förstå tids nog :)

Den 5te januari har vi inskrivningen och den 8de ultraljud. Fyra veckor kvar idag till ultraljudet :) Det börjar hända lite nu :)

Blödning!

2009-12-06T12:03:00.000-08:00

I Lördags vaknade jag med ett leende. Jag hade fått gå upp en extra gång i natt för att kissa.... :)

Nu var det dax för toa besök igen. Den vanliga rutinen innefattar att alltid slänga en blick på pappret. Men det är mer en vana nu, än en rörelse av oro. Men idag följdes den av ett skrik. H kommer snabbt springande.

- Fan, det är blod, skriker jag. Det är blod!

Ingen mörk blödning, som kan vara gammal. Utan ljusrosa, färsk blödning. Jag går ut till hallen och faller ner på knäna.

- Det kan inte vara över nu, det får inte vara över. Allt kändes så bra, piper jag fram.

Min sambo kramar mig och tycker vi ska ringa och fråga.

Men, vem? Jag har ingen aning, jag har aldrig varit gravid och jag har aldrig varit rädd för att få en blödning.

Vi ringer vårdguiden. Hon säger till mig att jag absolut inte ska komma in. Det kommer inte läkarna alls bli glada över. Inte över en liten blödning. Kommer det mera och mycket mera, då är jag välkommen in. Sen frågar hon hur jag har mått annars. Väldigt trött, svarar jag. En graviditet ska ju inte vara någon sjukdom svarade hon då, man ska må som vanligt.

Vid den här tiden håller jag verkligen på att bryta ihop.

Vi ringer Danderyd och dem säger att dem inte kan göra något om jag håller på att få missfall, men att jag kan åka in om jag är extremt orolig. Men då jag tillhör Karolinska måste jag åka till Huddinge, då karolinska inte har akuttid på helger.

Så vi packar bilen, med lilla Mysak och hans leksaker och vatten och hundbur etc.

Jag är så trött, jag orkar inte detta och är så rädd. Alla tankar far genom huvudet den långa resan till Huddinge.

Först får jag göra ett kissprov, det visar inget blod och höga graviditetshormoner. Men det tar några dagar för graviditetshormonerna att gå ner om jag får missfall, förklarar den snälla barnmorskan. Så om jag har början på missfall, kan dem inte se det på urinprovet.

Två och en halvtimme senare, många många svettiga minuter senare, får vi komma in för ett UL.

Läkaren har skärmen vänd mot sig. Jag kramar H's hand så hårt. Hon rynkar pannan, så där rynkigt som "oj, det här ser inte bra ut"

- Din tystnad bådar inte gott, säger min sambo på skånska, så jag måste översätta innan läkaren vänder skärmen och visar ett tickande hjärta.

Allt var bra och hon kunde inte se något fel, eller någon blödning.

Helgen var räddad. Vi var så lyckliga igen. Om lyckan fortsätter le åt oss, har vi ett kärleksbarn i Juli. :)

vecka 8+4

2009-12-03T23:25:00.000-08:00

I natt vaknade jag av enorma kramper i magen, det gjorde så satans ont. Det höll dock bara i någon minut. Självklart blir jag lite orolig... Googlade lite på det och många skrev att det kan vara tarmarna som spökar eller att växtvärken kan kännas annorlunda och göra ont. Sen fanns det dem som hade fått missfall. Inget blod har dock kommit. Jag håller tummarna.

Jag fick även kramper i magen dagen efter jag plussat, dessa höll dock i sig nästan en timme. Och efter det såg jag ju ett hjärta slå. Sen fick jag kramper på kvällen efter att vi sett det lilla hjärtat. Men dessa två gånger var det mera som magen svullnade upp av gas. I natt gjorde det bara ont...men under en super kort tid.

Vad händer i magen denna vecka då;

Fingrar och tår börjar att synas. Armarna blir längre och kan röra sig vid armbågen. Benen kan röra sig vid vristen. Ansiktet fortsätter att utvecklas. Näsan, överläppen och ögonlocken bildas. Hjärtkonstruktionen är utvecklad och blod börjar cirkulera i ett primitivt blodomlopp. Matsmältningssystemet fortsätter att utvecklas - speciellt tarmarna. Knopparna som kommer att bilda barnets könsorgan är synliga men de har inte utvecklats till manliga eller kvinnliga könsorgan än. Bröstkorgen växer och sträcker ut embryot. På framsidan av ryggmärgen börjar kotorna att utvecklas och från dem växer benbågar bakåt som omsluter och skyddar den ömtåliga ryggmärgen.

Huvudet är groteskt stort i förhållande till den övriga kroppen. Embryots tillväxt sker hela tiden från huvudet och nedåt. Inte förrän långt senare i livet kommer kroppen riktigt ikapp. Hos en nyfödd bebis utgör huvudet en fjärdedel av kroppslängden. Hos en vuxen människa utgör huvudet bara en åttondel av kroppslängden. Händer och armar utvecklas fortare än ben och fötter - en skillnad som består även efter födseln. En bebis lär sig att använda sina händer och armar långt innan det kan krypa eller gå.

Från och med nu kan man mäta den exakta längden med hjälp av ultraljud. Hjärtat slår med cirka 140 - 150 slag per minut. Livmodern har vuxit till storleken av en grapefrukt ungefär. Innan graviditeten var den ungefär lika stor som ett päron

Ganska coolt....

Ett hjärta....

2009-12-01T07:37:00.000-08:00

Att ett hjärta kan frambringa så många känslor.... Ett pytte pytte litet blinkande på en skärm kan göra att hela ens hjärta värker av lycka....

Jag har varit helt lugn idag och det har skrämt mig lite. Jag trodde jag skulle vara mera nervös. Sen satt jag och H i väntrummet och dagen vi så länge väntat på var här. Vi har inte bara väntat i 3 veckor, utan i drygt två år.... Mr H. såg att jag började bli nervös och sa att om det inte skulle visa något så har vi iallafall lyckats med att få ett plus. Det har aldrig hänt innan.

Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, jag vet inte hur jag skulle orka om det inte visade något. Jag lutade mig mot min underbara H och vi höll varandras händer så hårt.

Snart var det vi, nerverna höll på att sprängas i tusen bitar.... Sen låg jag där, mer nervös än så har jag troligen inte varit. Inte som jag kan komma på nu iallafall. Först visade han den där säcken....sen såg vi det, det lilla lilla blinkande på skärmen som var hjärtat. Jag tittade på H och en tår föll.

Idag är jag lycklig. Idag är jag bara lycklig. Inte orolig, inte ens lite orolig. Idag är jag bara lycklig! :)

UL imorgon!

2009-11-30T05:02:00.000-08:00

Imorgon är det vårt första ultraljud..... Känns som om vi ska göra ett graviditetstest imorgon. Jag mår lite illa om dagarna och säger då till H

- Ja, jag hoppas verkligen jag är gravid. För annars är det något annat fel på mig.

Jag mår små illa hela dagarna och vill inte göra annat än sova. MEN, jag känner mig inte gravid. Jag känner inte i kroppen att; JAG ÄR GRAVID. Jag känner mig som förut, lite tröttare bara och lite mera illamående. En del säger ju att dem bara visste när dem var gravida, att dem kände det i kroppen. Om så är fallet så är jag inte gravid...

Ännu är jag inte så nervös, men jag vet inte vad jag gör om vi inte ser ett tickande hjärta imorgon.... Jag ska på julbord med en massa kunder imorgon kväll också. Hur ska jag klara det isåfall?

Men vi har iallafall fått en liten bebis nu. Lilla Mysak, världens sötaste lilla Berner Sennen valp. Han är så söt och glad hela tiden och får sina energikickar, när man inte hinner men honom :) Det är precis som att ha en bäbis...kan jag tänka mig. Hela min dag kretsar runt vår nya familjemedlem nu.

Han är världens sötaste och jag älskar honom redan så mycket.... :)

Tider kryper fram....

2009-11-26T02:10:00.000-08:00

Tiden kryper fram och jag känner mig bara mindre och mindre gravid ju längre tiden går....

Nu har jag inga ömmade bröst, mår inte speciellt illa, (kan känna lite "åksjuke" illamående, men vet inte om det är för att jag är gravid, eller bara för att jag är så trött på jobbet och så gärna vill vara gravid....) och har inte märkt av det minsta att jag kissar oftare än förut..... Inget alltså.

Lite rundare om magen, men kan också bero på att jag slutat träna för att jag är så rädd för att det kan påverka. Jag VET att man ska försöka leva som vanligt. Men då tänker jag... om jag går till gymet och jag sen skulle få en blödning så skulle jag anklaga mig själv så mycket. Jag väntar och rådfrågar läkaren på tisdag, när vi förhoppningsvis ser ett hjärta ticka!

Igår julpyntade jag, jag har fått extremt mycket julkänslor sedan jag plussade. Julen för mig har alltid varit familj och under alla året av kämpande har julen blivit lite jobbig. Men nu vill jag pynta och lyssna på julmusik på högsta volym, med snöflingorna virvlande utanför fönstren... Det där värsta slemmiga myset... ; )

Imorgon åker jag och H. till Skövde, där tar vi en hotelnatt och bara myser med varandra. På lördag morgon åker vi och hämtar vår nya familjemedlem!

Spända brösten är som bortblåsta.....

2009-11-24T02:17:00.000-08:00

Idag är det en vecka kvar till vårt första ultraljud. Spännande men så nervöst

Idag vaknade jag upp och mina ömma bröst var som bortblåsta. Jag blev självklart jätte nervös och googlade detta och läste att det kan betyda MF. Jag fick värsta klumpen i magen och det var första gången jag verkligen blev riktigt rädd över att vi inte skulle se ett hjärta. Jag vet inte hur jag skulle ta det. Jag orkar inte gå igenom allt detta igen. Jag orkar inte!

Jag ringde till akademiska sjukhuset i uppsala och pratade med en barnmorska. Hon sa att så här tidigt behöver jag inte bli orolig. I vanliga fall, såna som blir gravid "normalt", får man inte gravsymtom så här tidigt, så som spända bröst. Att vi får det beror på att vi har fått så mycket hormoner i kroppen.

Jag skrev även på villhabarn.com och frågade och en tjej har svarat att hon hade exakt likadant, men ändå såg ett litet hjärna ticka. Nu är hon i v. 25 :)

Trots det är jag nervös och det känns som jag har en lång vecka framför mig....

Vecka 7

2009-11-23T00:03:00.000-08:00

Nu har jag gått in i vecka 7. Jag vill så gärna att det ska fortsätta hålla sig! Jag kan ännu inte förstå att jag är gravid. Det går inte in. Vågar nog inte riktigt tro på det.

Jag älskar nya veckor, då har jag klarat mig ännu en vecka och sen får jag se vad som kommer hända pyret denna veckan :)

I graviditetsvecka 7 börjar fostrets hals och ansikte att formas. Hjärtat är nu färdigbildat med skiljeväggar. Embryots fötter är 2 mm långa. Skelettet, kraniet, njurar och blodomlopp utvecklas. Broskceller ombildas till benceller. Musklerna utvecklas.
Barnet kan redan nu reagera på beröring. Det känner att du stryker händerna över magen.

Gravsymtom nu kan vara; Aptit kan påverkars. En del plågas av illamående och kräkningar.
Detta har inte hänt mig ännu, jag kan känna mig lite åksjuk illamående ibland.... Men det är svårt att veta om det bara är inbildning, eller för lite vatten eller liknande....

Brösten ska ha förändrats de senaste veckorna. De växer, bröstvårtorna blir också större, pigmentförändringar gör att de ser mörkare ut. Några känner sig lite yra.
Jag har inte heller kännt så jätte mycket enligt ovan. Brösten har börjat ömma lite, men det är inte jätte mycket. Tycker bröstvårtorna har blivit större (men kan även det vara inbillning : ) ) Yr kan jag också känna mig, men det tycker jag alltid att jag har gjort....

Men hoppas så att allt är normalt och att vi om en dryg vecka kommer se ett litet hjärta slå! :) Sen är det ju faktiskt bara i början av veckan. Det händer ju mycket där inne på en vecka så jag kanske kommer hinna må illa jag också, så småningom ; )

Synsk......

2009-11-20T05:03:00.000-08:00

Idag är jag lite orolig, vet inte varför. Antagligen för att jag vill detta så mycket. Det har börjat göra lite mera ont i magen nu också....

Men det kvittar vad jag tror eller vill eller hoppas eller önskar eller inte vill. Det som kommer hända kommer hända....

En ganska sjuk grej hände mig sambo i förgår, tror jag det var. En tjejkompis till honom som han inte pratat med på kanske närmare ett år nu, är lite synsk av sig. Hon har alltid sagt det själv... Jag känner henne inte så kan inte säga något och jag vet knappt om jag tror på sånt. Men iallafall hon ringde Mr. H när han var på väg hem från jobbet och frågade om jag var gravid. Han blev helt stum och stackade fram ett nej. Men då mr. H är extremt dålig på att ljuga så tog det ju inte lång tid innan har var tvungen att vara ärlig. Hon hade iallafall kännt på sig det på något skumt sätt och även drömt att vi hade flyttat ner till malmö och att vi gick med en barnvagn.

Just nu, vill jag mer än någonsin, tro på henne :) Då kan jag sluta oroa mig. Hon har drömt om en barnvagn, då går vi säkert.....: )

Avundsjuk

2009-11-18T03:25:00.000-08:00

Jag ska vara gravid nu, efter så mycket kämpande har vi äntligen lyckats. Det är svårt att ta in, det är så många steg kvar. Jag får fortfarande en klump i magen av avundsjuka när jag hör om andra som blir gravid av "misstag" och som föder barn.

En kollega till mig blev gravid av "misstag" för ungefär exakt två år sedan. Hon och hennes kille var på semester och hon missade p-pillerna under 3dagar och blev då på tjocken. Hon skulle varit tillbaka från mammaledigheten i augusti. Men hon har inte kommit tillbaka ännu, vilket jag ibland har funderat över... Hon kanske har sagt upp sig eller blev varslad i den vevan vi gjorde det. Men idag kom ett kort på en helt underbar liten bäbis. Hon har blivit mamma igen, efter drygt ett år bara....

Igår sa min H till mig att hans chef trodde att hans tjej var gravid. Det var absolut inte planerat, dem har bara varit tillsammans i ett halvår.....

Det gör ont i mig! Jag kan inte hjälpa det. Allt kämpande, alla tårar, all smärta. Det försvinner inte så lätt och dessa åren kommer alltid vara en del av mig.

Min sambo förstår inte varför jag blir "avundsjuk", han tycker jag fokuserar på fel saker, vi är ju faktiskt gravida nu. Han har så rätt, jag håller fullkomligt med honom. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så extremt orättvist med alla dessa som blir gravida av "misstag". Ingen som inte varit med om allt kämpande för att få bli föräldrar kan någonsin ens föreställa sig den smärta man går igenom.

Jag har bara kommit till första steget, jag har "bara" plussat. Jag kan inte ta in det ordentligt ännu och jag är fortfarande så extremt rädd att allt ska gå åt skogen. Jag vet inte hur jag skulle orka det.

Jag VET att jag inte ska fokusera på det, men kunde jag bara trolla bort rädslan skulle jag göra det!

Vecka 6

2009-11-17T08:03:00.000-08:00

Om jag räknat rätt är jag nu i vecka sex. Känns skrämmande och inte det minsta verkligt.....

I övergången från 5: e till 6: e graviditetsveckan börjar fostrets hjärta att slå med en kammare. Det slår först oregelbundet med långa pauser, för att sedan öka till ca 175 slag i minuten i 9: e graviditetsveckan, för att därefter minska till runt 130-160 slag i minuten, något som är vanligt för ett nyfött barn.

Celler och vävnader gör att ansikte, ögon och öron kan skönjas. Matsmältningssystemet bildas. Munnen och ögonanlagen bildas. Uppbyggnaden av organ börjar på allvar. Handleder och fingrar utvecklas. Testiklar eller äggledare bildas.

Gravtecken nu kan vara;
Byxorna kan börja strama något. Detta har inte hänt mig ännu, eller magen e lite rundare än vanligt. Men det har den varit sedan veckan innan jag plussade och magen svullnade upp jätte mycket. Svullnaden gick sedan ner NÄSTAN helt....
Extra trött (Då hormonerna progesteron och östrogen nu rasar i kroppen.) Jag har varit extra trött, men det blev jag redan efter jag plussat tycker jag....
Förstoppning. Nopp, inte ännu
Svaga mensliknande smärtor från livmodern. (Detta är växtvärk) Ja, men det har jag haft sedan dagarna innan pluss också.....

Jag blir nojig när jag inte har dem gravsymtom man ska ha...rädd att något är fel. Men jag vet att jag inte kan göra något. Det är bara att vänta. Idag är det två veckor kvar till ultraljudet! :) Håller tummarna så hårt!

Fostrets längd nu föresten: 4-8 mm från hjässa till stuss :)

Missfallsrisken

2009-11-15T04:28:00.000-08:00

Missfall som sker innan vecka 13, oavsett variant, beror nästan alltid på genetiska orsaker, inte på något mamman gjort eller inte gjort. Det handlar om naturens sätt att selektera bort barn som aldrig skulle klarat sig. Det är tråkigt, tragiskt för alla inblandade och en svår förlust, men tyvärr nödvändigt. Även om det kan kännas väldigt orättvist.
Orsaker kan alltså vara:
» Kromosomfel hos fostret
» Ägg som utvecklas felaktigt
» Anatomiska fel på livmodern
» Ofostrigt ägg
Det är alltså sällan som ett missfall beror på en sjukdom eller liknande hos mamman. Det finns andra saker som ökar risken för missfall, till exempel rökning, droger och alkohol.
Det är viktigt att veta att ett normalt levnadssätt med sex, normal fysisk träning, jobb och små olyckor inte ökar risken för missfall.

Ovan text fick ändå mig att bli lite lugnare. Det finns inte så mycket mera jag kan göra för att detta ska lyckas nu. Det handlar om naturens sätt att selektera bort barn som aldrig skulle klarat sig. Det är tråkigt, tragiskt för alla inblandade och en svår förlust, men tyvärr nödvändigt. Jag vet att jag kommer bli extremt ledsen om det slutar så. Men jag kan inte göra något nu, nu är det bara att vänta och försöka njuta!

Idag är det 17dagar kvar till ultraljudet! Jag längtar så!

Jag känner mig inte så värst gravid ännu, lite molande värk från och till och brösten har börjat ömma lite nu...... Men utöver det (som inte känns så mycket som gravsymtom för mig, då det alltid händer innan mens) så känner jag inget. Jag vill börja må illa, jag vill känna mig gravid!

Ofrivilligt barnlös - gör ont!

2009-11-13T02:16:00.000-08:00

Jag tar tillbaka det där som jag skrev igår om att det "kändes för enkelt, för att vara sant". Om vi lyckas nu har det absolut inte varit för enkelt!

Jag var inne och läste på villhabarn.com, på den sidan för dem som kämpar så hårt. På dem sidorna jag har hängt på i över ett år. Det gör ont i mig att bara gå in och läsa där. Jag vill inte ner ditt igen. Det är sånt djupt svart hål. Ingen som inte varit ofrivilligt barnlös, kan någonsin förstå den smärta det är att kämpa och få dem negativa beskeden månad efter månad när mensen kommer. En sten har lossnat från mitt hjärta och jag vill inte att den ska komma tillbaka. Jag orkar inte det....

För alla er som kämpar, av hela mitt hjärta önskar jag att vi alla lyckas bli föräldrar någon gång....det är vi värda!

20 dagar kvar till ultraljud

2009-11-12T07:08:00.000-08:00

Igår slutade jag med mina vagiatorer, det gör det lite extra nervöst när det sätter igång och molar i magen. Sist fick jag mensen 17timmar efter att jag slutade med vagiatorerna. Men då var jag i och för sig inte gravid.... Vilket jag faktiskt är nu, jag kan inte tro det!

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt är gravid och jag har svårt att tro på att allt kommer bli bra. Trots att vi har kämpat så hårt nu under drygt två år, så känns det som att "så här lätt kan det väll inte vara". Helt sjukt att jag tänker så....

Jag ser fram emot när jag kommer kunna få berätta för alla. Berätta att jag är gravid! Som jag har drömt om det.

Just det, jag har slutat gråta, inte ens till sorgliga filmer gråter jag längre. Känns som mina tårar är slut... Jag orkar inte gråta mera. Trodde man grät mer när man är gravid...

22 dagar kvar till ultraljud

2009-11-10T07:55:00.001-08:00

Jag sitter här på jobbet och känner hur det sticker i magen och hoppas av hela mitt hjärta att det är något som växer där inne...

Det är svårt att få dagarna att gå, nu längtar vi bara till den 1a december, för att förhoppningsvis få se ett litet hjärta slå.

Jag måste erkänna att trots att det är en lång resa kvar och ett plus bara är ett steg på vägen, så känner jag mig lugnare än innan. Detta visar ändå att något kan fastna i mig och börja växa, nu är det naturen helt och hållet som tar över.

Jag vill inte tänka för långt fram, jag vill inte bli besviken. Men jag kan inte hjälpa att räckna framåt, när vi i bästa fall skulle få tillökning i familjen.... : )

Nej, vi tar ett steg i taget. 1a december är nästa mål. Klarar vi oss ditt får vi fira lite! :)

19dagar efter återförandet

2009-11-09T07:44:00.000-08:00

Idag är det två dagar sedan jag plussade. Usch var nervöst det är. Jag är nojig konstant. I lördags och söndags för att jag hade så ont i magen, idag för att jag inte alls känner mycket.

Jag kontaktade akademiska sjukhuset idag för att berätta att jag plussat. Jag ska komma på första ultraljudet den 1a december. Det är mer än 3 veckor kvar. Exakt 23dagar till dess.

Först då, får vi se om det finns något tikande litet hjärta där inne. Åh, vad jag hoppas och vad jag längtar efter att få se det....

Ruvdag 18 - dagen efter plus

2009-11-08T04:06:00.000-08:00

Tack alla för era fina kommentarer!

Igår gick jag som på moln. Jag sprang och tittade på grav testet var 5te minut och log åt det där plusset. Jag kan fortfarande inte förstå det.

Idag är jag dock mest rädd. Efter mitt plus igår så satte mensvärken igång ordentligt. Kändes precis som när mensen är på väg. Dock har inget blod kommit ännu. Jag testade mig idag igen, bara för att få se det där plusset träda fram igen. Det var ett klart och tydligt plus, dock lite lite svagare än igår.... Det gör mig orolig...

Men jag vill inte gå och må så här, tror inte det är det minsta bra heller. Men efter så mycket kämpande så vill jag så mycket att detta ska gå vägen.

Jag ska ringa akademiska sjukhuset imorgon och hoppas jag får några lugnande ord, så jag slipper gå och vara så här nervös.

The day.....

2009-11-07T08:21:00.000-08:00

Efter 3 omgångar med pergotime, 3 gånger med puregon, 3 inseminationer och ett negativt IVF så har det nu, på vårt andra IVF, hänt det vi aldrig trodde skulle hända. Vi har fått ett plus!

Jag är skakig och kan knappt tro på resultatet, men vi är överlyckliga.

Domedagen....

2009-11-06T08:06:00.000-08:00

Snart kommer jag få mitt svar, om all smärta och längtan vi gått igenom denna gången kommer sluta lyckligt? Jag är tom på känslor, jag har slut på hopp.... Hur tar jag mig vidare om det blir negativt?

Det värsta har hänt, jag har slutat tro.... Just nu tror jag aldrig vi kommer bli föräldrar och det gör så fruktansvärt ont. Jag läste inlägg på villhabarn.com från dem som har förblivit barnlösa. För livet är så grymt, vissa får aldrig uppleva den magiska känslan av att bli föräldrar.

Några av dem inläggen handlade om att det var tjejen som det var "fel" på, som det är i vårt fall. Dem ställde frågan om det var egoistiskt av dem att hålla fast vid den mannen dem älskade över allt annat, då han antagligen skulle kunna få barn med någon annan..... Är det egoistiskt av oss?

Tårarna bara trillar, jag undrar när livet ska sluta vara så grymt?

"Livet är ingen dans på rosor, det har nog dem flesta förståt. Jag är 20 år nu och har redan hatat och älskat, sörjt och gråtit mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Allt var så mörkt, men vi kämpade. Det fanns dagar med skratt, men rädslan fanns ändå där. Ibland kunde man glömma för en liten stund, med hjälp av banalare problem. Men när man vaknade upp var fortfarande allting kvar. Det var som att befinna sig långt ner i en degburk. Vi drogs hela tiden neråt, vi försökte komma över kanten. Klättrade allt vi kunde, skrek, grät, bad på våra bara knän efter hjälp. Ibland var man uppe på degen, stod på tå och skymtade över kanten. Hade möjlighet att andas frisk luft, började verkligen tro...hoppas... Men så kom fallet och vi sjönk...igen....till botten....

En dag vaknade man upp och det var slut. Men tyvärr blev inte slutet som man tänkt. Det följdes bara av ännu mera smärta. Jag fick lära mig hur det var att älska och riktigt förlora. Inte ha någon möjlighet att säga dem sista ordern.

Jag har blivit starkare. Jag har varit på botten, men jag överlevde. Det gör ont än idag, och man kan inte förstår att man gått igenom allt det där. Men jag klarade det med hjälp av att hoppas. Hoppet och drömmen fanns alltid där. Det är det sista man lämnar...."

Det skrev jag när jag var 20 år. Jag accepterade och jag gick vidare. Jag tyckte inte synd om själv, jag levde inte kvar i det förflutna. Jag tog nya tag och gick vidare. Jag har försökt att vara ödmjuk, lyssna och respektera andra människor. Men nu sitter jag här...åtta år senare med tårarna som rinner ner för kinderna och undrar varför? När ska livet bli lättare?

Ruvdag 14 och 15

2009-11-05T04:57:00.000-08:00

Igår, ruvdag 14, kom mensverken, jag vaknade med den och den påminde mig om att jag inte ska hoppas för mycket. Magen var ordentligt svullen under dagen och jag kände mig helt enkelt ful och fet.....

Idag, ruvdag 15, är mensverken där igen, från och till. Molande, inte jätte stark värk, dock där! Svullnaden på magen har gått ner... jag vet inte vad jag ska tycka om det. Skönt för mig. Dock är jag rädd att det enda lilla som kunde ha varit ett grav. symtom är borta.... Kanske bara var något dåligt jag åt i helgen....hihih så har jag gått omkring och fått upp hoppet om att jag ska vara på smällen.... : ) Det krävs inte mycket....

Jag tror jag ska tjuvtesta på lördag (istället för söndag) Är det negativt IGEN, så har jag hela lördagen och söndagen att sörja, så jag slipper ta ledigt från jobbet igen. Dock har jag en kompis på besök i storstaden i helgen och om det blir negativt kommer jag inte orka träffa någon.... Hm.....vet inte vad jag ska göra...kanske inte ens vågar testa....

Idag har det kännts helt kört, inget hopp alls om att någonsin få uppleva ett plus, första hjärtslagen, första sparken, att någonsin få uppleva den där känslan av att få en slemmig liten sak på mitt bröst.....att få stå i blåst och regn och titta på en fotbollsmatch, att bli föräldrer....

Ruvdag 13

2009-11-03T05:00:00.000-08:00

Jag ringde till barnmorskorna idag på akademiska sjukhuset i uppsala och sa att jag trodde att jag kunde vara överstimulerad, då min mage är så svullen och öm.

Dem trodde dock inte så var fallet, då jag inte har några problem att sova, äta eller dricka. Eller helt enkelt fungera normalt. Det kan helt enkelt vara så att äggstockarna fortfarande är svullna sedan behandligen. Men dem har ju inte vara svullna sedan behandligen, utan detta kom ju i lördags... Hon sa att om jag testar positivt på söndag så får svullnaden sin naturliga förklaring. Det är nämligen ganska vanligt att man blir svullen precis i detta skede om jag nu är gravid.

Åh, vad ARG jag är på henne nu. Nu börjar jag ju hoppas och tro. Innan hon sa detta, har jag gått in med inställningen att det kommer misslyckas. Kan tyckas dumt, jag vet. Men det posiktiva med det är att jag inte kommer blir LIKA ledsen, det kommer förhoppningsvis inte göra LIKA ont, om jag inte har några förhoppningar. Men nu HAR jag förhoppningar.

Självklart sa inte barnmorkan att hon trodde jag var gravid, utan hon sa att OM jag testade positivt på söndag kunde det bero på det. Men att vi kan inget veta fören då. Men då säger hon faktist att jag faktiskt KAN ha ett grav. symtom.....

Jag kommer bli ledsen denna gången också.... Det kommer göra så satans ont denna gången också!!!!

Ruvdag 10, 11 och 12

2009-11-02T03:16:00.000-08:00

Ruvdag 10 och 11 har min mage varit jätte svullen. Den ömmar och jag kan inte röra mig som vanligt....Jätte jobbig känsla...

Idag, ruvdag 12, vaknade jag upp med en jätte mensvärk. Jag har verkligen inga förhoppningar denna gången, men fortfarande kommer det göra ont när/om mensen kommer...

Jag sa till min sambo imorse att jag hade mensvärk och att vi nog aldrig kommer bli föräldrar.... Det gjorde så ont att tänka den tanken.... Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn.....

Magen fortsätter att vara svullen och jag börjar fundera på om jag kan vara överstimulerad, läste på internet att det kan komma efteråt. Blir det inte bättre om några dagar hör jag nog av mig till min läkare......

Snälla håll tummarna för oss......

Ruvdag 9

2009-10-30T07:17:00.000-07:00

Mensvärken kommer och går, inte alls lika mycket som igår. Har inte heller längre så ont i brösten.... Men jag har inte så mycket förhoppningar denna gång, när molvärken väl sätter igång känns det som mensen kommer när som.

Vi fick iallafall ett kul besked idag, har inte fått så många på sista tiden. Vi kommer få en liten vovve! :) Andra helgen i december hämtar vi den. Vi är såååå glada över detta, både jag och min fina sambo. Det ska bli så underbart.

Jag vet att vissa tycker att vi har nog med grejer ändå, men jag bryr mig inte. Ibland måste man unna sig något man mår bra av och efter alla motgångar vi har haft så är vi jätte glad över detta!

"P.S. I Love You"

2009-10-29T03:00:00.000-07:00

En av dem bästa filmerna jag någonsin sett är P.S I Love you. Jag grät första gången, jag grät andra gången, jag grät även tredje gången. Jag kan känna smärtan genom filmen. Hilary Swank är så fantastisk i denna rollen, hon förmedlar smärtan över att förlora någon man älskar, ensamheten, saknaden, längtan, så otroligt fint!

Jag håller extra hårt i Mr. H's hand... : )

Ruvdag 8

2009-10-29T01:32:00.001-07:00

Tio dagar kvar till dagen D....

Igår, ruvdag 7, hade jag molvärk i magen hela förmiddag och en bit efter lunch, sen försvann det på eftermiddagen... Tyvärr var det inte den typen av molvärk som dem som plussar pratar om, den som kommer och går. Den här höll i sig konstant... : (

Idag, ruvdag 8, har jag ännu inte fått någon nämnvärd magont. Jag håller tummarna för att det inte ska komma något. Att det lilla "pyret" känner för att stanna kvar den här gången....

Vi har bestämt oss för att skaffa en liten hund, en Berner Sennen, så så värst liten vet jag inte om den är. :)

Vi har varit i kontakt med 3 olika kennlar, två stycken i Piteå och 1st i Örebro. Det kändes som att vi borde ha en chans då. I måndags ringde den ena i Piteå och hade bara fått tre valpar, ingen till oss. I går ringde dem i Örebro dem hade bara fått en valp, ingen till oss.

Den känns som vår vanliga otur.....jag och min sambo bara tittade på varandra och skakade på huvudet, vi blir knappt förvånade längre...

Nu ligger hoppet till den andra kennels i Piteå. Dem ska valpa i slutet av denna veckan eller i början av nästa vecka.

Vi hoppas...hopppas så mycket!

JAG VILL OCKSÅ!!!

2009-10-26T09:26:00.000-07:00

Nu känner jag min barnsligt avundsjuk.... jag vill också bli gravid, varför kan inte jag!!! Jag vill också se det där plusset sakta träda fram på den där stickan, jag vill också bli illamående, känna magen växa, känna små sparkar. Prata förlossning, barnvagn och barnsäng.... JAG VILL OCKSÅ : (

Men jag vet att det inte har någon betydelse, jag kan vara hur avundsjuk som helst....det kommer inte hjälpa. Tyvärr funkar det inte som när man var liten och kunde lägga sig ner på golvet och skrika och klaga på att allt var orättvist. Nu kan inte mamma eller pappa eller någon annan fixa problemet och få det att inte göra ont.

Jag har så svårt för att hitta inspiration till det vardagliga, allt känns så meningslöst. Vad är meningen med att stressa på jobbet? Vad är meningen med att städa? Vad är meningen med att träna.... Hur f-n ska jag kunna hitta mening i såna meningslösa saker?

Idag är allt ett kaos, jag vet inte hur länge till jag orkar....

2009-10-26T02:41:00.000-07:00

Ibland vet jag inte alls hur jag ska orka.... Idag är en sådan dag....

Det känns som jag, vi, inte gör annat än kämpar. Med allt.... Känns som det aldrig tar slut och jag börjar känna att det tar på krafterna nu.

Jag har alltid trott att vårt förhållande är så starkt att det aldrig kommer påverkas, men det gör det. Det påverkas jätte mycket och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det.

Min sambo, vi kan kalla honom Mr H. hade eget företag för inte så länge sedan och där blev han blåst av en kollega som gjorde olagliga affärer och stal pengar från företaget. Konkurrs blev ett faktum och nu hänger allt detta över oss. Större skulder än vi behöver nu, den ständiga stressen, brev som vi inte vill ha i brevnedkastet, pengar, advokater, kronofogden, solidariskt ansvar....listan är längre än vi orkar.

Mr H's älskade mamma har länge kämpat mot cancer. Strax innan sommaren gjorde hon en lyckad operation där dem fick bort allt. Hon gjorde en sista cellgiftsbehandligt som skulle ta bort det dem eventuellt missat.... Hon gick på en rutinkontroll för några veckor sedan, allt var tillbaka.....

Mr H förlorade sin pappa när han fortfarande var bebis, mamma är hans allt nu.

Mitt i allt detta försöker vi skaffa barn. Ibland känns det helt stört, vad f-n håller vi på med?! Men vi började med detta långt innan resten av våra liv också gick sönder. Vi vill detta så mycket och hur kan vi lägga det på hyllan nu?

Jag är på Ruvdag 5 och jag börjar känna molvärk i nedre delen av magen... Precis som jag gjorde sist.... och det var inte bra, då blev det minus.

Idag är allt ett kaos, jag vet inte hur länge till jag orkar....

Återinförande

2009-10-21T22:31:00.001-07:00

Vi fick ett ägg infört igår. Det var jätte fint sa läkaren och hade delat sig som det ska. Trots det har jag inte alls samma förhoppningar som sist.

Jag har läst boken "The Secret" (eller delar av den) och förstått att tankekraften är större än man tror och att man genom att börja tillämpa kunskapen i The Secret ska kunna bota sjukdomar, uppnå bättre levnadsstandard, bemästra hinder och begränsningar, samt nå dit många vanligtvis anser vara omöjligt - sina drömmars mål.

Men jag trodde verkligen förra gången, jag trodde verkligen att vi skulle få ett plus. Visserligen vet jag att man inte kan lura tankekraften, på det sättet att man verkligen måste tro innerst inne. Men jag gjorde verkligen det, tror jag i alla fall. Visst att jag var nervös ibland, men det är väll inte samma sak som att tvivla....

Den här gången har jag dock svårt för att vara positiv. Jag är så besviken över att bara ett ägg överlevde, av mina sex. Jag googlade information om få ägg. Hittade följande på Linneklinikens sida, där personer har ställt frågor till en läkare;

Min sambo (36 år) och jag (33 år) har försökt att få barn i 3 år. Utredningen visade oförklarad barnlöshet. Min mens är som en klocka med exakt 26 dagar. Vi har gjort 3 misslyckade IVF-försök. Jag var då ganska svårstimulerad och de fick inte ut så många ägg trots att stora doser hormon användes. Att jag reagerar dåligt på hormonstimuleringen - innebär det att jag kan ha dåliga ägg trots att jag har normal ägglossning?

Svar
Att svara med få ägg (under 3-4) trots höga doser av det stimulerande hormonet (över 300-400 enheter per dag) är tyvärr kopplat till en lägre chans att lyckas vid IVF. All statistik visar att detta minskar chanserna. Anledningen är att den minskade känsligheten i äggstockarna talar för en minskad "äggstocksreserv", alltså i princip att äggstockarna inte har kvar så många ägg. Chansen att då hitta ett perfekt ägg vid IVF är nedsatt. Det innebär inte att alla par som uppvisar ett minskat svar från äggstockarna är chanslösa vid IVF, men chanserna är minskade i förhållande till vad de skulle vara (vid samma ålder) om svaret var bra.

Detta har gjort mig nojig. Första gången fick vi ut ett ägg, denna gång sex i och för sig. Men då bara ett klarade sig, vet jag inte om dem sex räknas. Vi har i och för sig inte använt så höga doser hormoner. (det högsta har vart 150enheter per dag) Men jag blir ändå nojig, betyder det att jag har en minskad "äggstocksreserv" och därmed minskad chans vid IVF? Vad ska vi då göra? Vad är nästa steg då? Inga biologiska barn?

Även att vi fått tillbaka "ett jätte fint" ägg nu kan jag inte vara glad eller positiv, jag tänker bara på texten ovan och funderar på om ägget kanske inte alls är så bra då dem inte hade några att välja på.....

Jag vet att jag måste vara positiv, att jag borde vara positiv! Vi fick tillbaka ett nu och det kan faktiskt vara THE ONE! Det kunde varit värre, att vi inte alls fått tillbaka något...

Idag är ruvdag 1....18 dagar kvar till den 8de november.... Dagen D!

Dessa ägg....

2009-10-20T08:24:00.000-07:00

Igår var en jätte bra dag. Vi gjorde äggplock. Det gjorde satans ont, men vi fick ut sex stycken denna gång. Sex fler än förra gången, jag svävade på moln. Nu behövde jag inte oroa mig lika mycket som förra gången, då vi bara fick en.

Idag föll jag några moln ner.... Tre stycken gick inte att använda, för dålig kvalite. Då återstår tre, två av dessa blev inte befruktade. Så nu utgår vi från en liten rackare igen.

Jag bara grät och grät. Ringde både min mamma och sambo och kunde knappt prata så mycket grät jag. Men jag vet att jag borde se det positiva. En är ju faktiskt befruktad! Nu är det bara att hålla tummarna att den lilla överlever till insättning imorgon och sen vill stanna ytterligare runt nio månader i mig.

Jag vill det här, jag behöver det här, jag ber för det här....

snart äggplock....

2009-10-18T11:59:00.000-07:00

Jag var på undersökning i fredags, det såg jätte bra ut! :) Läkaren var jätte positiva och såg fler äggblåsor än sist, varav han trodde vi skulle lyckas få fler ägg denna gång. Jag hoppas och hoppas....

Så imorgon gäller det, imorgon är det äggplock och på onsdag är jag förhoppningsvis ruvare för andra gången.....

Magen gör ont och är uppsvullen, men det kan den göra om man har många äggblåsor, så det ser jag som något positivt. Läkaren var så positiv i fredags att jag längtar med förväntan tills imorgon. Självklart är jag lite nervös, då jag vet att det gjorde så ont sist. Men vad gör vi inte......

Min sambo måste ta ledigt imorgon fm. pga detta och då han tydligen inte har lika lätt för att ljuga som jag.... så berättade han sanningen för sin chef. Genast bildades en klump i magen på mig. Jag visste inte varför och blev arg på mig själv för detta. Jag har ju inte medvetet valt att ha det så här, det är inget jag vill eller rår för. Så VARFÖR stör det mig så mycket att andra får reda på det.

Och då slog det mig varför. Jag vill inte blir definierad ofrivilligt barnlös. Jag vill inte träffa min sambos chef eller någon annan och han/hon/dem ska titta på mig och tänka "barnlös". Jag vill att han/hon/dem ska se mig.....

Allt för min syster

2009-10-18T11:46:00.000-07:00

I går rullade mina tårar nästan konstant under drygt en och en halvtimme. Vi var och såg filmen "Allt för min syster" på bio, med blandannat Cameron Diaz. En av dem tyngsta filmerna jag sett. Tårarna började trilla efter knappt 15minuter in i filmen och så höll det på från och till genom hela filmen. Jag rekommenderar den verkligen.

Ibland undrar jag om det är lättare att aldrig lyckas få ett barn än att älska och förlora sitt barn. Den smärtan måste vara olidlig. Men samtidigt tror jag aldrig någon som har förlorat ett barn önskar att dem aldrig upplevt den tiden dem fått tillsammans.

"Det är bättre att älska och förlora, än att aldrig ha älskat"

Tågperongen

2009-10-15T07:01:00.000-07:00

Idag firar jag och min sambo 3,5 år! :) Helt underbara år tillsammans som bara har fluggit förbi. Nog för att vi känner att vi kanske haft lite väl mycket utmaningar, som i och för sig har gjort oss starka tillsammans, men tiden tillsammans har varit det bästa som hänt mig. Men vi hoppas ändå på att dem nästkommande åren kanske kan innehålla lite färre utmaningar....

Just nu sitter jag på ett tåg som ska ta mig från göteborg till stockholm. Jag fick svar på blodprovet, som såg bra ut. Men dem ville att jag skulle komma på undersökning imorgon igen då jag höjt dosen nu, för att förhoppningsvis få en dag för äggplock. Detta innebar att jag var tvungen att komma upp med en lögn till min chef för att kunna åka hem. Jag var på en kundaktivitet och var tvungen att springa till hotellet för att checka ut och snabbt kunna ta mig ner till tågstationen för att hitta en ny biljett hem. Nästan exakt en timme senare, står jag svettig på perongen och ser tåget rulla in. Jag pustar ut, och var nöjd med en ganska smärtfri insatts trots allt. Men så plötsligt slår det mig. Mina sprutor ligger kvar på hotellrummet, min biljett är inte ombokningsbar och tåget står fint och väntar på att jag ska kliva på.

Hjärtat börjar bulta, vad f-n ska jag göra nu? Allt detta för inget, nu kan jag ju ändå inte ta några sprutor ikväll och då behäver jag ändå inte gå på undersökningen imorgon.

Jag ringer akademiska sjukhuset för att försöka få dem att skriva ut ny medicin som jag kan hämta ut när jag kommer till sthlm. Deras telefontider är slut. Jag ringer till sjukhusets växel och försöker snabbt tala om vad det handlar om. Snart får jag som tur är prata med en barnmorska som är världens gulligaste och som ser till att en läkare skriver ut medicinerna jag behöver till ikväll.

Nu håller jag bara tummarna för att det inte blir några kommunikationsfel då receptet elektroniskt färdas till apoteket. Jag håller tummarna även idag... :)

attlangta

2009-10-14T07:52:00.000-07:00

attlangta....idag när jag steg in på akademiska sjukhuset i uppsala så möttes jag av en pappa som höll i en liten bebis som alldeles nyligen anlänt till denna värld. Det var så vackert och jag längtade... Minnena drogs till när min minsta lillebror föddes, vilken märklig och alldeles underbar känsla det var att vara där på sjukhuset. Jag kan inte riktigt beskriva känslan, det var så längre sedan. Men den kom över mig så snabbt när ytterdörrarna öppnades och jag välkommnades av detta lilla pyre. Min lilla värld stannade upp i några sekunder och jag blev varm inombords.

I verkligheten slängde jag en snabb blick och svängde snabbt av till vänster. Gick med snabba steg några hudra meter, svängde ytterligare en gång till vänster, steg in i hissen och tryckte på knapp 5 - REPRODUKTIONSCENTRUM. Jag tittade med längtanfulla ögon på dem andra våningarna.....ditt vi får gå när något vill fastna i mig.

Undersökningen gick mer positivt än negativt. Vi behövde inte avbryta...pust...inte ännu iallafall... Slemhinnan såg bra ut, däremot hade jag inte fått tillräcckligt många och stora äggblåsor som dem hade förväntat sig. Jag ska höja dossen ett snäpp och sen fick jag ta ett blodprov, som jag får svar på imorgon om det ser bra ut eller inte. Vad dem ser har jag ingen aning om, och vad som kan vara bra eller dåligt har jag ingen anning om... men jag e nervös... :)

Imorgon är jag i Göteborg på konferens och är tillbaka till sthlm fredag em. Imorgon eftermiddag får jag reda på resultatet av blodprovet och därefter vet dem om dem vill träffa mig igen och villken dag. Det blir antingen fredag eller måndag...

Ännu ett problem att lösa.... Då måste jag komma på en ursäkt för att åka hem på torsdagen istället....

Men jag är glad idag! Jag är fortfarnade med i matchen! :)

Avbryta andra IVF försöket?

2009-10-11T08:30:00.000-07:00

En vanlig graviditet är lång, men gör man IVF är det så väldigt många delmål.

Först ska man ha en ordentlig mens så att hela slemhinnan försvinner ut. Har man inte det får man avbryta. Vid första ultraljud kan man vara överstimulerad, då får man avbryta. Påverkas man inte av hormonerna får man fortsätta lite längre, i värsta fall kan kroppen spela ett spratt och få för sig att man redan har haft ägglossning, då får man avbryta behandlingen. Klarar man sig ända till äggplockning, så kanske det inte finna några mogna ägg, då är det bara att avbryta. Får man ut ägg så kanske dem inte befruktas, då får man avbryta. Befruktas ägget så har man ett X-antal veckor framför sig av en jobbig väntan. Efter dem veckorna väntar det stora beskedet, plus eller minus.
Det är här det börjar för dem som inte har några problem. För oss, börjar det långt långt innan och tyvärr så går man inte bara igenom denna karusell en gång....

Just nu är jag precis i början. Vi ska börja med vårt andra IVF nu. Men min mens är mycket sparsam denna gången. Det har självklart aldrig hänt innan. Är det något jag är bra på så är det att få mens! Jag har undersökning på onsdag eftermiddag. Då får jag veta, om vi kan gå vidare mot nästa steg, eller om vi måste avbryta....

Första steget inför andra försöket

2009-09-24T08:02:00.000-07:00

Vi hade vårt möte med uppsala akademiska sjukhus igår. Ett möte där vi skulle gå igenom hur och när om vårt andra IVF försök.

Det gick inte riktigt som vi väntat.
En läkare som stapplade sig fram på svenska.... Jag förstod hälften av vad hon sa. Hon hade ingen aning om vilka vi var eller vad vårt problem var, så vi fick ta hela vår histora igen.

Sen frågar jag om vi ska ta den långa versionen och spreja denna gång. Då svarar hon;

- Ja, vill du spruta kan du få göra det. Det är upp till dig.

Jag tappade hakan, skojar hon med mig. Tror hon att jag tycker det är kul att proppa min kropp full med hormoner, att jag hellre håller på i två månader än en?

Jag försökte förklara för henne att självklart vill jag bli gravid så snart som möjligt. Men om hon säger att jag har större chanser om jag sprejar, så gör jag ju självklart det. Jag kan tyvärr inte detta, så jag förlitar mig på att hon kan hjälpa mig i dessa frågor.

Hur kan hon lägga över detta beslut på mig?!

Hon avslutade med att säga att jag får göra som jag vill. Men hon skulle nog vilja göra den korta versionen en gång till.

Så det blir den korta nu, men jag känner mig inte alls trygg i detta. Kändes som hon inte brydde sig det minsta om hur det går för oss.....

Vi anpassar oss...

2009-09-24T01:35:00.001-07:00

Vi människor är anpassningsbara. Vi klarar att gå igenom helvetet om någon sätter oss där, vi anpassar oss till värmen.

Vi klarar av mera än vad vi tror.
Vi klarar av att se våra älskade må dåligt.
Vi klarar av att se dem vi älskar förvandlas till onskan, vi älskar dem ändå.
Vi klarar av att förlora någon som är en del av oss.
Vi klarar av att leva i smärta och längtan.
Vi är anpassningsbara och helt omöjliga att förstå.

Vi anpassar oss till hettan i helvetet, men tar någon oss och flyttar oss därifrån anpassar vi oss snabbt. Hettan kommer antagligen alltid vara en del av oss, men fortare än vi annar är vi en del av det nya stället.

Visst är det bra!?

Jag tjuvläser ibland på sidan för dem som testat positivt på www.villhabarn.com. Jag vet innan jag går in där att mitt hjärta kommer börja värka. Men jag gör det än då. Det är den magiska sidan, ditt alla vi längtar....den känns ibland ouppnålig.
Men som min kloka sambo alltid säger; Glöm inte att det är tjejer som du som skriver där. Dem som har kämpat och kämpat, precis som du. Det visar att det faktiskt går. Det hade väll varit värre om ingen där någonsin plussade, då hade man ju aldrig kunnat hoppas... Han är något speciellt min finaste. :)

Jag blir faschinerad av att läsa där, hur dem plötsligt är andra personer. Inte på något negativt sätt. Men dem har anpassat sig. Dem har gått från ångest, tårar, hormontabletter, gynstolar, längtan, väntan, hoppet.... till att prata sparkar, storlek på magen, mammakläder, en annan väntan och längtan, ett annat hopp. Deras barnlöshet kommer antagligen alltid vara en del av dem, men dem är inte där längre, dem har inte samma problem längre, dem har anpassat sig.....

Jag kommer anpassa mig snabbt, det vet jag.... Jag kommer aldrig glömma vårt kämpande, för det har "tyvärr" blivit en del av den jag är nu. Men jag kommer nog bli en magsmekare.....

Akupunktur

2009-09-12T09:16:00.000-07:00

Jag har bokat akupunktur, första tiden imorgon. Jag griper halmstrån. Men finns det minsta lilla chans att det kan fungerar provar jag det....

Tre till har nu plussat på villhabarn.com sedan mitt minus, förutom hon som plussade samma dag som jag inte gjorde det. Totalt fyra stycken. Villhabarn.com stressar mig. Det är svårt. Från början var den sidan ett ordentligt stöd, nu stressar den mig lika mycket som alla andra som plussar. Det är inte dem härliga tjejernas fel. Dem har kämpat minst lika mycket som oss och förtjänar det. Det är jag som inte kan hantera det, som blir så ledsen av att inte lyckas.

Jag mår bättre nu. Och det måste ni förstå, ni som läser detta. Jag skriver när jag mår dåligt. När jag mår bra skriver jag inte, så ibland mår jag faktiskt bra :)

Brustet hjärta

2009-09-08T23:05:00.000-07:00

Mornarna är jobbigast. Jag vaknar med ett brustet hjärta. Sluter jag ögonen ser jag en liten bebis kikna av skratt, en utspilld vällingflaska, en sliten gosedjurskanin.....

Det gör så ont och jag kan inte sluta tänkte på det. Jag sluter ögonen igen och mumlar "JAG KAN BLI GRAVID, "JAG KOMMER BLI GRAVID", men det skär i hjärtat.

Jag hade bestämt mig för att jobba idag, men det gör så ont just nu. Jag går igenom vårt IVF försök i huvudet.....jag grubblar......Jag går igenom vår nästa försök i huvudet....jag räknar veckorna framåt. Om vi gör långa försöket den här gången för att få fler ägg, betyder det att vi är färdiga i december? Då blir det sista försöket.....2009 skulle ju bli vårt år.....

Vi sörjer olika mannen och kvinnan, men det är väll ingen nyhet..... Jag vill krypa upp i soffan och känna min sambos andetag när jag vilar mot hans bröstkorg. Jag vill känna kärlek. Det går så ont på mig fortfarande att jag bara vill sörja och är jag med honom gör det inte lika ont. Hans andetag lugnar mig och säger att allt ska bli bra...

Han vill gå ut och träffa folk, han tycker jag ska ut och träffa folk. Jag har bara suttit hemma i två dagar nu, utan att gå utanför lägenheten.

- det är fotboll imorgon, säger han
- kan vi inte titta hemma, säger jag och ler
- det är många som ska ut, säger han och möter mitt leende
- men jag ska ju vara borta i två dagar nu, fortsätter jag
- du ska bara vara borta en natt, skrattar han

Jag vet att det är töntigt, men jag vill vara nära honom nu. Jag vill inte vara ifrån honom. Jag tom hatar när han går till jobbet på morgonen. Men självklart kan jag inte säga något.

Mina tankar dras hela tiden till dem som har plussat nu, dem som är på den magiska sidan. Deras liv har förändrats för alltid. Ångesten är borta, rädslan för att det aldrig ska fungera....dem kommer snart bli en magsmekare. Sådana vi alltid föraktat på vår sida.....

Det är en naturlig gång, jag är bara avundsjuk.....

Hoppar man bara rakt ut....

2009-09-08T08:35:00.000-07:00

Igår testade jag negativt. Tiden läker ju alla sår.....men jag får inte tiden att gå....

Det känns som allting står stilla, då menar jag inte bara tiden, utan allt! Samma lägenhet, samma jobb, samma möbler, samma mat, samma kläder, samma rutiner, samma problem.... Andra gifter sig, skaffar barn, reser, flyttar, skaffar hus....vad gör vi?

Ta mig inte fel, jag älskar mitt liv med min underbara sambo. Men jag saknar min familj, jag vill gifta mig, jag vill skaffa en liten vovve, jag vill inreda vårt lilla framtida hus, jag vill få ett litet kärleksbarn, jag vill strosa på gatan och vissla helt obekymrat.....

Det kanske inte är rätt tid för detta nu. Men hur får alla andra det att gå ihop? Dem kanske prioriterar annorlunda... dem kanske inte har samma problem....otur....utmaning som oss.

Hur vänder man på allting? Säger man bara upp sig, flyttar man bara, lämnar man enkelt sina vänner, sina rutiner och sina vardagliga problem.....hoppar man bara rakt ut utan att försäkra sig om att selen sitter fast.... Är vi bara fega, eller vill vi kanske trots allt inte tillräckligt mycket....

Ruvar

2009-09-08T01:44:00.000-07:00

Testdag om 18 dagar, en evighet dit.

www.villhabarn.com var som vanligt ett enormt stöd. Vi var många som ruvade nu, så man kunde följa varandra. Jag hade två andra som hade testdag samtidigt som mig. Procentuellt så måste ju några av alla vi som går igenom detta nu plussa... Jag håller tummarna att vi lyckas, jag hoppas, jag intalar mig att vi är värda detta, att det är vår tur.

Jag får en liten blödning på ruvdag 10. Det är för sent för sk. nidblödning, när ägget fäster. Jag är jätte rädd, är mensen redan på väg... Men jag som skulle bli gravid den här gången.... Men det kommer inte mera mens, så hoppet knackar åter igen på dörren.

Det är ruvdag 14 och ingen mens ännu. Men mensvärken börjar göra sig påmind, hoppet slinker snabbt ut. Ruvdag 15 kommer och nu känner jag att den är på väg. Jag gråter hela fredagkvällen. Min sambo tröstar och påminner om att hoppet inte är ute ännu. Ruvdag 16 kommer och mensvärken avtar.... jag börjar hoppas igen
Ruvdag 17, ingen mens och inte mensvärk.... jag håller tummarna så hårt!!!

Sen....äntligen....ruvdag 18 är här. Jag har sett fram emot denna dagen med många blandade känslor. Jag går in på toaletten, tar fram gravtestet, lindar om papper på gravtestet så att jag inte kan se testresultatet. Jag kissar på stickan, lägger ifrån mig den och går ut från badrummet, och kryper ner under täcket. Min sambo får kolla testet. Jag har fått för mig att det kanske betyder otur när jag kollar, då jag aldrig har lyckats få fram ett plus efter otaliga gånger jag har kissat på såna här stickor.

Jag ligger i sänger och mumlar om och om igen...JAG KAN BLI GRAVID, JAG KOMMER BLI GRAVID....

Jag hör min sambo komma ut från badrummet.
- vart är du säger han?
- i sängen, piper jag fram.

Jag vänder mig om och ser i hans ögon att vi fått ännu ett negativt besked.

- det lyckades inte va? kvider jag fram.
- jag är ledsen älskling. säger han och lägger sig och kramar mig. Nästa gång, nästa gång.....

Jag var inte beredd på hur ont det skulle göra. Det hög till i bröstet och alla tårarna kom fram. Allt hopp, alla förväntningar, all besvikelse, allting kom på en och samma gång. Det kändes så mycket mera än att bara få negativt på stickan. Som vi har kämpat, och hoppats och stöttat varandra. Det kändes som jag förlorade något, något jag redan börjat tycka om.... Jag kan inte beskriva den smärtan, jag ramlade ner i ett tomt svart hål. Min fina sambo höll om mig och lätt mig gråta. Han smekte mina tårdränkta kinder och sa att han älskade mig så mycket. Jag bara grät, jag kände en sån oändlig sorg.....

Jag sjukskrev mig och min sambo var tvungen att gå till jobbet. Jag gick in på villhabarn.com för att se hur det gått för den andra tjejen. Hon hade plussat... och jag föll ännu länge ner. Jag var glad för hennes skull, men jag var avundsjuk, jag ville vara där hon är idag.

Jag messade min sambo, jag grät och jag skrev hur jobbigt allt var, hur orättvist livet var och hur mycket jag ville ha ett litet barn med honom. Han skrev:

"jag vet älskling, det är fruktansvärt och jag önskar att jag hade ett recept på att ta bort smärtan. Det är klart det känns orättvist, vi om någon har väll gjort rätt för oss och förtjänar detta. Men ibland har ödet andra planer för oss, kanske är det meningen att vi ska vänta en månad till av någon konstig anledning, som du och jag inte förstår. Hur som helst så kommer vi inte hitta ett svar hur mycket vi än letar på varför. Det vi får försöka tänka på nu den kommande tiden är att vi är välsignade med varandra och att vi faktiskt kan befrukta, resten är bara tur..... Vet att det här är en klen tröst och inte hjälper nu för stunden, men jag lovar dig att vi kommer lyckas och den dagen kommer blir den bästa i våra liv, glöm aldrig det! och vad som än händer så står jag bredvid dig i vått och torrt, jag kommer aldrig lämna dig. Jag älskar dig så mycket, gravid eller inte....."

Tårarna trillar ner ännu mera nu. Det här är min finaste sambo, jag älskar honom överallt annat. Han är det finaste i mitt liv. Vårt förhållande är så fint, en liten del av mig och liten del av honom skulle göra en sån perfekt helhet.

Den här gången lyckades vi inte, men jag ger inte upp hoppet, vi ger inte upp hoppet. Tillsammans, klarar vi vad som helst.....

Vårt första IVF

2009-09-08T01:15:00.000-07:00

Vi ville sätta igång så snart vi kunde. Då min mens var så oregelbunden fick jag tabletter av läkaren som skulle sätta igång mensen.

Sommaren var en lång väntan... Ibland var det dock lite skönt, skönt att bara släppa allting. Skönt att slippa sära på benen i gynstolarna och tänka på sprutor, ägglossning och mens. Men framförallt var det en lång väntan.... Vi ville ju detta så mycket.

I slutet av juli fick jag börja ta mina tabletter för att sätta igång mensen. Mensen kom i början av augusti och på mensdag tre började jag spruta en gång om dagen. Ett blodprov togs efter några dagar och då allting såg bra ut fick jag börja med två sprutor om dagen.

Det var dags för första undersökningen i Uppsala. Jag hade bara två större äggblåsor och två mindre. Meningen med IVF är ju att få fram många äggblåsor för att ha möjligheten att få fram många fina ägg. Men då jag har pco, fick jag börja med den lägsta dosen och den hade inte riktigt gett förväntad effekt. Jag fick höja dosen ett snäpp och läkaren trodde att fler äggblåsor skulle hinna växa fram. Vi fick tid för äggplock. Jag var upprymd, så glad, nu var det inte långt kvar! :)

Äggplocksdagen kom. Jag fick ta på mig en vit sjukhusskjorta och långa vita sjukhusstrumpor. Jag fick något flytande som skulle vara lugnande. Sen förberedde dem en kanyl i armen för att kunna ge mig morfin under själva äggplock.

Det gjorde så ont! Dem gav mig mer och mer morfin men det gjorde fortfarande så ont. Min underbaraste sambo satt bredvid och strök mig över pannan. Han sa att jag var så duktigt. Han var så fin, han hatade antagligen att se mig ha så ont, utan att kunna göra något.

Dem hittade runt 8 äggblåsor om jag inte minns fel, men dem fick BARA ut ett enda litet ägg. Vi var besvikna och rädda. Ett enda, vad händer om inte detta blir befruktat nu?

Vi åkte hem och väntade, eller jag sov och min man åkte till jobbet. Men vi väntade.....

Dagen efter skulle dem ringa om det inte blev befruktat, vi kunde även ringa efter kl 10.00 om vi ville och kolla hur det gått.

Jag ringde min sambo kl.10.00 och sa att jag inte kunde. Jag kunde inte ringa, jag var för rädd. Jag var så rädd att vårt lilla ägg inte blivit befruktat, att vi gjort allt detta för inget... Jag ville så mycket att det gjorde ont i magen. Tårarna började trilla.....

Min finaste skulle ringa. Han ringde tillbaka ca 10minuter senare.
- hur mår du sa han?
- inte så bra, svarade jag....
- det borde du, för vårt lilla ägg är befruktat...!

Tårarna började rinna ner för kinderna. Nu har vi kommit så här långt. Nu har vi ett befruktat ägg. Min sambos spermier kan befrukta mina ägg, det är en bra bit på vägen!

Dagen efter var det dax för återförandet. Embryot hade delat sig precis som det skulle, så det såg jätte bra ut. Nu var det upp till naturen. Nu ruvade jag. Testdag var satt 18 dagar framåt, den 7de september....

Vägen till IVF

2009-09-07T23:56:00.000-07:00

Efter tre misslyckade inseminationer var vi framme vid sommaren 2009. Vi satte oss ner med vår läkare på sophiahemmet. Vi kunde antingen fortsätta några gånger till med insemination, börja IVF privat eller vänta på vår kö-plats hos landstinget.

Vi beslöt oss tillsammans med läkare att IVF var nästa steg. Jag hade aldrig trott att vi skulle behöva gå så här långt. Jag trodde inte vi hade såna problem, bara lite svårt med ägglossningen, men det var ju lätt att ordna. Så varför lyckades vi inte?

Jag ringde landstinget och frågade hur det såg ut med kötiden? Du kommer antagligen kunna komma hit början av 2010, sa dem till mig. Vi kunde inte vänta så länge! Vi kunde inte sitta och rulla tummarna under ett halvår, 2009 skulle ju bli VÅRT år!

Vi började fundera på att börja privat, ända problemet var att det kostade så mycket pengar. Jag hade börjat spara så vi skulle ha råd, men det var fortfarande mycket pengar....

Några veckor senare kom det hem ett brev från landstinget där man får meddela om man fortfarande är intresserad av sin kö-plats, eller om man lyckats få barn redan. Det stod även att akademiska sjukhuset i Uppsala behövde fler patienter så om man kunde tänka sig att gå där istället för Huddinge, så kunde man komma fram snabbare. Vi svarade JA!, vi kunde inte sitta och vänta och vi skulle spara en massa pengar

Bara någon vecka efter att jag skickat tillbaka brevet fick vi en tid om möte. Dagen efter midsommarhelgen. Vi var spända, oroliga och förväntansfulla inför mötet.

Dagen för mötet kom. Vi det här laget hade vi en lång journal att ta med oss..... Vi hade kanske förväntat oss en liten utvärdering av vårt fall, vad som egentligen var fel. Varför vi inte lyckades. Men läkaren hade svårt att ge oss något. Förståeligt, men tanke på att man inte får så jätte mycket information från insemination. Han menade att han kan ge oss mera efter första IVFen.

Vi skulle få börja redan i början av augusti, så fort dem öppnade upp efter sommarledigheten igen.

Det kändes underbart, men nu började en lång väntan....Drygt två månader utan att kunna hoppas, bara vänta.....

Sophiahemmet

2009-09-07T23:38:00.000-07:00

Nu var det slutet på 2008, hela året hade gått sjukt snabbt och vi förstod knappt att vi redan försökt så längre. Ingen av oss var dock jätte oroliga. Jag mer än min sambo, men jag kände ändå att det inte gjorde så mycket om det tog lite längre tid för oss, så länge det lyckas till slut.....

Nu hade vi försökt tre gånger med puregon. Båda två tyckte det började bli jobbigt att pendla till Uppsala så mycket. Som tur var har jag ett resande jobb, så jag kunde göra detta utan en massa ledighet från jobbet. Men samtidigt kunde det ibland krävas två undersökningar i veckan och jag kände att det började bli jobbigt.

Jag hittade nu Sophiahemmet i Stockholm och ringde och fick en mötestid med med. Vi fick ett möte innan julen. Dem sa som dem andra läkarna att vi var unga, hade tiden med oss och bra förutsättningar så vi behövde inte gå på IVF ännu. Däremot skulle vi prova insemination nu. Vi skulle höra av oss efter julledigheterna när jag fått min mens. Tiden gick sakta.....

Det blev nyår och jag och min sambo skålade när klockorna ringde in det nya året, vi skålade för 2009. 2009 skulle bli VÅRT år. Nu hade vi ett helt år på oss att lyckas. Jag skulle vara gravid innan 2009 var slut.

Det blev äntligen januari och vi kom igång med vår första insemination. Nu hade vi höga förhoppningar..... Det blev dock ett ganska snabbt slut, då vi var tvungna att avbryta efter nästan tre veckors sprutande utan att mina äggblåsor växte.... Jag föll som en sten. Nu var vi tvungna att vänta på mensen innan vi kunde sätta igång igen. Flera veckors väntetid igen.... Allt jag ville var att få ett litet kärleksbarn, varför skulle det vara så svårt för oss?

Mensen kom dock igen, som vanligt.....Vi satte igång med insemination. Vi gjorde vår första, allt såg så bra ut, vi fick så höga förväntningar och förhoppningar.... Men mensen kom som vanligt. Det hände inte bara denna gången utan en gång till och så ytterligare en gång till. Totalt tre gånger.....

Det är svårt att förklara hur det känns och hur man mår. Hela ens liv uppfylls av detta. Man lever sitt liv efter menscyclen. Jag var på botten varje gång mensen kom. Jag grät, jag frågade mig varför, jag var desperat, jag undrade vad jag gjort för fel och jag hoppades på nästa gång.....

Linne-kliniken i Uppsala

2009-09-07T12:25:00.000-07:00

Vid den här tidpunkten har vi snart försökt i ett år, hälften av det året har bestått av undersökningar, läkarbesök och behandling. Vi kände oss dock fortfarande helt nya i detta ämne och hade ingen aning om vad vi kunde få för ytterligare hjälp eller vart.....

Det enda jag hittade när jag letade på internet var Linne-kliniken i Uppsala. Efter kontakt med dem fick vi en tid där för ett samtal. Läkaren och personalen där var jätte underbara, det kändes som dem verkligen förstod vad vi gick igenom.

Läkaren tyckte att vi var så pass unga och hade så bra odds att vi inte behövde gå på varken insemination eller IVF ännu. Han förslog Puregon för att stimulera fram ägglossning genom täta kontroller. Puregon är ungefär som pergotime, men istället för tabletter tar man sprutor. Sen är det upp till oss att göra ett bra jobb :)

Skillnaden här var att jag både fick fina äggblåsor och fin tjock slemhinna..... Tre gånger på rad såg det så bra ut, och tre gånger på rad misslyckades vi......

Psyket gick i en berg och dalbana, man pendlade mellan hopp och förtvivlan. Man sjönk som en sten, varje gång mensen kom, men hoppet steg lika fort varje gång man tog den där första sprutan.....

Det var tufft, men vi visste vad vi ville. Vi ville bilda en familj och vi gav inte upp......

Jag kände mig dock väldigt ensam i allt det här, jag berättade inte för många om vad vi gick igenom. Jag kände mig så okvinnlig, det här är ju en av dem mest naturliga sakerna man gör. Man bildar familj, det är en del av livet. Vissa menar även att det är meningen med livet. Och detta lyckades inte vi med, och det är mitt fel... Det var i alla fall så jag kände...

Jag hittade sidan www.villhabarn.com och jag fick en egen liten familj där... Dem visste vad jag gick igenom, det var första gången någon förstod mig. Där fanns tjejer i samma situation som mig... dem var ofrivilligt barnlösa

Utredningen + pergotime

2009-09-07T12:09:00.000-07:00

I början av utredningen fick min sambo lämna spermaprov. Jag fick lämna en massa blodprov och göra en äggledarspolning.

Sambons spermaprov var som tur var bra. Mina blodprov visade inget konstigt och jag hade inget stopp i mina äggledare. Så nu var det bara att sätta igång.....

Vi fick börja med pergotime, för att försöka stimulera fram ägglossning. Jag fick ta en tablett fem dagar i rad och gå på undersökning emellan för att se hur mina äggblåsor utvecklades. Detta gjorde jag två månader i rad, utan att lyckas. Tredje månaden höjde dem till den dubbla dosen. Men vi lyckades tyvärr inte då heller. Hade vi inte lyckats efter tre omgångar så fanns det inte mera att göra....för dem....

Jag vet inte om det berodde på min och min sambos okunskap i detta ämne eller läkarnas oförmåga att förklara för ärligt talat vet jag inte riktigt hur dessa tre försök gick. Gravid blev jag inte, men jag är osäker på om dem ens lyckades få till någon ägglossning på mig. Nu efteråt vet jag att dem sa att jag hade en fina blåsor, under undersökningarna, men att slemhinnan inte hade växt till dig. Och efter all den erfarenhet jag har nu, vet jag att det är viktigt med en tjock slemhinna.....

I alla fall, min läkare sa att han skulle skicka iväg min journal så jag sattes i kön till IVF. Här i Stockholm ligger väntetiden på 1,5år ungefär.....

I ett sista försök ville ha sätta mig på p-piller under tre månader då han menade att ägglossningen och en normal menscyckel kunde komma automatiskt efter dessa tre månader....

Vi var inte ett dugg intresserade av p-piller, vi ville ju bli gravida. Skulle vi börja på p-piller under tre månader för att kanske få igång min menscyckel..... Både det och IVF kändes både skrämmande och extremt långt borta för oss då......

Min bakgrund

2009-09-07T11:49:00.000-07:00

Jag är en tjej på snart 28år. Jag kommer från en familj med tre syskon, alltså lite över den svenska snittfamiljen. Jag har sedan jag började komma i tonåren alltid velat ha barn....

När jag var drygt 24 år träffade jag mannen i mitt liv :) Jag började prata om barn redan efter ungefär ett halvår. Men mannen i mitt liv, ville först ha en karriär, stort hus och massa pengar på banken.....
Jag hade ingen större brådska, men efter ungefär ett år så hade jag lyckats övertala honom om att det faktiskt kunde ta upp emot ett år att skaffa barn. Vi började sakta försöka, eller hade mera inställningen, blir det så blir det. Redan efter ett halv år började jag förstå att något var lite galet. Då det inte hände något så googlade jag och förstod snabbt att oregelbunden mens vanligtvis betyder utebliven ägglossning. Utebliven ägglossning = ingen bebis som jag så hett önskade.

Redan efter ett halvår ringde jag och bokade tid för undersökning (man ska ju egentligen ha försökt ett år först, därav sa jag att vi hade försökt ett år)

Jag ringde först till MamaMia på söder och fick en tid först drygt en månad senare..... Efter det ringde jag min vårdcentral och fick tid veckan efter. Jag gick till min vårdcentral och blev där undersökt av en äldre herre. Han förklarade att jag har pcos, som antagligen skulle betyda att jag skulle ha svårare att bli gravid. Sen föreslog han att jag skulle komma tillbaka om ytterligare 1,5år om jag inte lyckats. Dagens ungdomar hade så bråttom menade han....

Självklart tänkte jag inte följa hans råd utan tog nästa tid hos MamaMia i stället. Där gjordes det samma konstatering, att jag hade pcos. (oregelbunden mens, utebliven ägglossning)

Läkaren där sa att jag skulle behöva hjälp och vi satte genast igång en utredning....

Varför denna blogg

2009-09-07T11:42:00.001-07:00

Hej

Vi är tyvärr en av dem paren som har drabbats av infertilitet.

Det här är vår resa, genom undersökningar, olika läkare, gynstolar, hopp och förtvivlan…..

Jag och min sambo blev förälskade och som många andra ville vi starta en familj, så vi började försöka. Vi försökte och vi väntade och väntade. Vi började genomgå en utredning, vi gjorde tester, ställde oss frågor, vi träffade läkare, vi grät och vi hoppades.

Drygt två år har nu gått av väntan och längtan. Vi har blivit starkare tillsammans på grund av detta och vi fortsätter att försöka och vänta....

Under denna tid har vänner och bekanta börjat bli gravida och få barn. Jag påminns hela tiden om detta och självklart ser jag det ännu mera nu än innan. Ibland orkar jag inte, vilket inte beror på att jag är självisk, jag försöker bara överleva.

Jag får råd, att vi ska slappna av, det kommer när vi minst anar, vi har många år på oss…. Jag vet att det är av välmening. Men jag orkar inte höra det mera, jag behöver någon att gråta hos och förståelse för vad vi går igenom.

Hur orkar vi….. Jag vet ibland inte…. men jag vet att vår längtan ger oss styrka när vi behöver. Vi vet att vi kommer lyckas en vacker dag, och den dagen kommer vi vara lyckligare än någonsin. Jag skriver denna bloggen för min egen skull, och för att någon lättare kanske kan förstå lite av den smärta vi går igenom. Men även för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra, då tyvärr ofrivilligt barnlös fortfarande är relativt okänt och något man inte pratar om...

Så det här är vår resa så här långt…..